En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.
Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.
Natten mot den andra juli brann omkring åttahundratusen böcker i ett centrallager i Kyjiv. Jag satt i ett skyddsrum i samma stad och hörde explosionerna fortplanta sig genom betongen utan att veta vad som tagit eld. Under juli och augusti följde fler. Minst nio företag i den ukrainska bokbranschen träffades. Ett lager i Charkiv med nära åtta miljoner böcker i drygt tjugoåttatusen titlar. Ett tryckeri i Kyjiv, två gånger på sex veckor. Kontor, distributionslager, en bokmarknad. Sammanlagt omkring tretton miljoner böcker på två månader, vilket enligt Viktor Kruhlov, som leder ett av de största läroboksförlagen, motsvarar ungefär en tredjedel av marknadens årliga utbud. Drygt en miljon av dem var skolböcker, och för vissa ämnen försvann hela läsårets upplaga.
Ungefär samtidigt hade en liten grupp människor i ett hus i den här staden burit ut tusentals böcker till fronten. En i taget. Många med en handskriven hälsning på försättsbladet. Rummet där böckerna bärs ut ifrån liknar ett studierum. Bokhyllor längs väggarna, staplar på golvet, ett skrivbord som knappt syns under högarna. Någon har satt upp en handskriven lapp med orden kom inte in, tack. Mannen som berättar, jag kallar honom Serhii, är tjänstgörande i Ukrainas väpnade styrkor. Han står med armarna i kors och en axel mot bokhyllan och förklarar hur det går till, med tålamodet hos någon som har förklarat samma sak många gånger. De samlar in böckerna, och en kollega som heter Andrij håller kontakten med de stridande förbanden och ser till att de kommer fram. ”Vi tar böckerna och för dem vidare till förbanden vid fronten, så att killarna kan läsa och koppla av på annat sätt än med telefonen och med att sova.”
Allt börjar med en fråga. Vilken sorts litteratur behöver ni? ”Någon vill läsa romantisk poesi, någon annan historia.” Sedan går leveranserna regelbundet. Cultural Forces går in i en av ett tjugofemtal bokhandlar runt om i landet, köper en bok, skriver några ord i den och lämnar den i butiken. Nova Poshta, landets stora fraktbolag, kör ut den gratis. Den sista sträckan transporterar Cultural Forces igen, och lämnar över den, på positioner, vid uppsamlingsplatser och på militärsjukhus.
Ett förband inom en försvarsmakt hämtar alltså sitt materiel ur vanliga bokhandlar och får det transporterat av ett privat fraktbolag, därför att civila har köpt något och skrivit en hälsning i det. Här syns, tror jag, den en av de mera underskattade delarna av den ukrainska motståndskraften. Staten organiserar inte samhället. Gränsen mellan det militära och det civila har blivit så porös i kriget att frågan i praktiken luckrats upp.
Svårigheterna att nå fram med böcker tlll soldater har försvårats under kriget. Varför förklarar Serhii. Vägen ut till en position är ofta mer än tio eller femton kilometer till fots, och den som stått där i två eller tre månader går inte den sträckan för att köpa en bok. Idag får dessutom flera förband sina böcker nedsläppta med drönare. Också de soldater som ligger långa perioder i små skyddsvärn längst framme i fronten vill ha något att läsa. En drönare konstruerad för att bära något som exploderar flyger ut över samma landskap, men med en bok i lasten, och släpper den till någon som väntar.
Serhii ler när han berättar nästa historia. De skickar också litteratur på engelska och spanska, eftersom utländska frivilliga strider i Ukraina och inte ska glömmas bort. En av hans vapenbröder kommer från Storbritannien och har varit här sedan 2022. Mannen sårades i Zaporizjzjaområdet och låg på sjukhus i Kyjiv, så Serhii gick till Andrij och bad om något på engelska. Han fick en bok av Terry Pratchett med sig, tog den till sjukhuset och gav den till sin vän. ”Han sa bara, oj, hur går det här till, här ligger jag och läser Terry Pratchett under min rehabilitering.”
Jag tänker på de böcker som ryssarna väljer att bränna. Medans detta sker, pågår en annan rörelse. Ukrainarna läser mer nu än före invasionen. År 2020 uppgav tjugotvå procent att de läste uteslutande på ukrainska. I Ukrainska bokinstitutets undersökning under det fullskaliga kriget var siffran femtiofyra procent. Andelen som läste på ryska föll från tjugosju procent till under tio, och andelen som läser böcker varje dag fördubblades, från åtta procent till sjutton. Under 2025, landets tyngsta år av bombningar mot infrastruktur och städer, registrerades hundrasjutton nya ukrainska bokförlag, sextio procent fler än sista året före invasionen.
En del av det förklaras av marknaden. De ryska böckerna som en gång tog omkring sextio procent av utrymmet är borta, och något ska fylla hyllorna. Men marknaden förklarar inte varför människor väljer att läsa mer. Viktoriia Hajda, kommersiell direktör på det tryckeri som träffades två gånger på sex veckor, sa efteråt att hon är övertygad om att det sker med avsikt. ”De förstör tryckerier i ett försök att utplåna Ukraina som nation. Men ärligt talat kommer de inte att lyckas.”
Serhii sammanfattar sitt eget projekt mindre storslaget. ”Det handlar också om kultur, och om att hålla våra soldaters sinnen i form.” Femtioniotusen gånger har någon gått in i en butik och valt en titel åt en främling, skrivit några ord på första sidan och lämnat boken över disk. Den har åkt lastbil, legat i en ryggsäck och till slut hamnat i händerna på någon som stått på samma plats sedan i somras och skyddat oss. Några av dessa böcker färdades den sista biten genom luften.
Referenser
Cultural Forces. (2026). Книга на фронт.
Chytomo. (2026, 3 juli). Russian attack on Kyiv damages publisher’s printer, destroys 800 000 books and impacts cultural figures.
Euromaidan Press. (2026, 19 februari). Ukraine publishing boom. Record 2025.
Heath, C. (2026, juli). Hinn med att leva under tiden. carlheath.se.
NV Business. (2023, 14 oktober). 54% of respondents read exclusively in Ukrainian, Russian language readers dropped below 10%.
Tunik-Fryz, V. (2026, 22 augusti). Фаренгейт 451. Як Росія знищує українську книговидавничу галузь. Українська правда.
UPI. (2026, 31 augusti). Ukraine. Russian attack razes schoolbook plant.
Lämna ett svar