En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.
Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.
Duken är en meter bred och en och en halv hög och hänger mellan två träkäppar, med ett snöre över den övre. Formen kommer från kyrkan, från fanan som bärs först i en procession, och han kallar den själv för ett banér. Svart, vitt och guld på grov väv. Överst en björkskog, smala vita stammar tätt intill varandra mot mörkret bakom. Under skogen en skyttegrav med väggar av träplank, och mitt i den en soldat i hjälm och skyddsväst, målad i guld, vänd bort från mig. Nederst ett fält av eklöv med ett vitt kors.
”Den ska läsas som en traditionell ikon”, säger Mychajlo Skop, ”bokstavligen efter sin uppbyggnad.” Det betyder uppifrån och ned, och han börjar överst. Skogen föreställer ingen natur. ”Inte blommor och björnar och kaniner. Det är vildhet, ett dödens land, ingenmansland. Det är därifrån ryssarna tittar på oss.” Och det skrämmande, lägger han till, ligger i att vi är byggda för att frukta det vi inte kan se. Sedan soldaten, som hela tiden ser ut mot detta ingenmansland och aldrig vänder sig om för att titta på oss. Och så det nedersta fältet, där vi står. Korset är ett kosackkors, som står för den ukrainska försvarsmakten och samtidigt för Cultural Forces, som är en del av den. Under korset ligger löven lager på lager. ”Här ser du kulturen, som skyddas av den här personen som tittar ut i natten.”
Det tar en stund innan jag förstår vad han har gjort med mig. Duken rymmer tre platser. De som ser på oss ur mörkret, han som står vänd mot dem, och vi som står bakom hans rygg i lövverket. Någon fjärde plats finns inte. Den som betraktar bilden står redan i den. Kompositionen är enkel på ett obarmhärtigt sätt, och jag vet inte om jag hade sett det utan honom, men efteråt går det inte att se något annat.
Men berättelsen bärs också av själva materialen. Ytan är sträv, nästan som fint sandpapper. Han har blandat sin färg med ukrainsk jord från alla landets regioner, från Donetsk till Zakarpattia, från Odesa till Tjernihiv. ”Så hela Ukraina finns här. Det är mycket viktigt för mig.” Och så bronsen. Guldet kommer ur en burk som är omkring hundra år gammal. Färgen tillhörde en gång konstnären Jaroslava Muzyka. När hon dog såldes hennes konstnärsmaterial, och hans mor köpte burken av mannen som sålde det.
Muzyka föddes 1894 i Zaliztsi och levde större delen av sitt liv i Lviv. Hon var målare och konservator, arbetade i Nationalmuseets konserveringsverkstad och hörde till grundarna av Sammanslutningen av oberoende ukrainska konstnärer, som hon också ledde. Hon arbetade i mosaik, i emalj, i grafik och i måleri på glas, och hon samlade ukrainsk folkkonst. Den 8 november 1948 greps hon under en tjänsteresa till Krim och fördes till Kyjiv. Anklagelsen gällde förbindelser med ledningen för den ukrainska nationalistiska underjordiska rörelsen, och materiellt stöd till den. Efter förhören erkände hon allt hon anklagades för, och den 18 juni 1949 dömdes hon till tjugofem år i läger. Hon satt vid Bratsk i Sibirien och frigavs den 6 juni 1955, två år efter Stalins död, sjuk i tuberkulos. Hon återvände till Lviv, fortsatte arbeta och hade egna utställningar 1957 och 1964. Hon dog 1973 och ligger begravd på Lytjakivkyrkogården.
Erkännandet var framtvingat. Domen visar vad den sovjetiska staten hade bestämt att Jaroslava Muzyka gjort. Vad hon faktiskt gjorde vet vi inte med samma säkerhet. Det vi vet är att en burk bronsfärg överlevde ett gripande, en lägerdom, ett dödsbo och en försäljning. Nu används den igen, som färg över en soldat i en skyttegrav. ”Den här färgen är särskild, för den visar kedjan av generationer av motståndets konstnärer”, säger han.
Soldaten på duken vänder sig aldrig om, och ser alltså aldrig det han skyddar. Men han är målad i det. Guldet har överlevt den stat som dömde kvinnan det tillhörde, och jorden i färgen kommer från hela det land han vaktar. Bakom hans rygg ligger eklöven i lager på lager. Jag läste dem först som ett lövverk. Nu läser jag dem också som tid, där varje lager är lagt av någon som tog hand om det som fanns före. En konservator i Lviv. En mor som köpte en burk färg. En son som målar med den. Det är där, bland löven som vi står och betraktar, blir vi till en del.
Referenser
East SOS. (2025, 30 september). Ukrainian literature banned. Evidence from the temporarily occupied territories.
Filts, B. M. (2020). Музика Ярослава Львівна. I Енциклопедія сучасної України.
Heath, C. (2026, 28 mars). Kyiv under ytan. carlheath.se.
Human Rights Watch. (2022, 20 december). Ukraine. Russians pillage Kherson cultural institutions.
Chytomo. (2022, 28 mars). Russians destroy Chernihiv SBU archive with documents about Soviet repression.
Ukrajinska Pravda. (2026, 11 augusti). Росія затвердила підручник «Історія нашого краю. Донбас і Новоросія».
Lämna ett svar