Hinn med att leva under tiden

Det är början av juli och glaset framför mig immar. Uteserveringen fylls långsamt medan solen släpper sitt grepp om Kyjiv, och för första gången på hela dagen går det att andas. Staden har legat under samma hetta som resten av Europa, den kraftigaste som kontinenten uppmätt, dagar då termometern krupit mot trettiosju grader och alla sökt sig in i skuggan eller ner i svalkan. Nu, i skymningen, söker sig människorna ut igen. De dukar bord, beställer mat och möts i samtal och skratt. En sommarkväll som vilken som helst. Men just det betyder något. I Kyjiv är vanligheten en liten seger, en kamp att föra varje kväll.

Kokkaffe med äpplepaj på Musafir

Under den dryga vecka jag arbetat i Kyjiv har jag min vana trogen försökt ta vara på det staden har att erbjuda av kultur och mat. På Chichiko, ett georgiskt ställe vid Jaroslaviv Val, kommer en nybakad adjaruli khachapuri in, ett skålformat bröd fyllt med smält sulguni och en rå äggula som rörs samman vid bordet till en varm, krämig fyllning. Georgierna vet också vad det innebär att förlora land till Ryssland. I Kyjiv dukar de upp och för kulturen och kampen vidare i vardagen. På Musafir, som betyder gäst på krimtatariska, serveras çibörek, tunna frasiga degfickor fyllda med kött eller svamp, tillsammans med ett kokkaffe som påminner om det turkiska. Restaurangen fanns en gång i Bachtjysaraj, krimtatarernas gamla huvudstad, tills den ryska ockupationen 2014 tvingade den att stänga. Året därpå öppnade den igen i Kyjiv. Ägarna håller språket levande, sänder barnen till helgskola och bjuder in tatariska musiker. Ett folk som Stalin deporterade i boskapsvagnar 1944 sitter nu och äter sin farmors mat i exil. Maten är ett minne som inte går att bomba bort.

Kyrylo Kysliakov, Barman Diktat

En av kvällarna hamnar vi på Barman Diktat. Baren har ingen skylt. Man går in på en undanskymd innergård, hittar en svart omärkt dörr och stiger ner i en vackert utsmyckad källarbar. Men ännu längre in, bakom ännu en dold dörr, öppnar sig det egentliga rummet. En speakeasy av det slag som föddes under den amerikanska förbudstiden, då spritbarer gömde sig bakom vanliga fasader och gästerna uppmanades tala tyst. Ägaren, den kände ukrainske fotografen Kyrylo Kysliakov, rör sig mellan borden. Innan vi går får vi ett kort. På framsidan ett svartvitt porträtt, på baksidan en text. Krogvärden skriver, står det, att vid yttersta domen kommer dina räkenskaper att summeras. Hinn med att leva under tiden. Jag stoppar kortet i fickan och tänker inte mer på det. Kvällen har bara börjat.

Kyrykos text på Barman diktat

Samma natt briserar himlen. Det börjar med drönarnas låga surrande ton, sedan det välbekanta ljudet av 40 mm luftvärnskanoner som ger moteld. De flesta drönare skjuts ned. En träffar ett näraliggande hotell. Något senare hörs de dova explosioner som fortplantar sig genom betongen ända ner i skyddsrummet. Ryssland skickar den natten sjuttiofyra missiler och nära femhundra drönare mot Ukraina, de flesta mot Kyjiv. Ett par dussin av missilerna är ballistiska, fler än vid något tidigare anfall mot ett enskilt mål. Luften får en doft av rök och bränt gummi. Jag sitter sömnlös i hotellets skyddsrum medan staden ovanför träffas i vartenda distrikt. I Darnytskyj rasar sex våningar av ett bostadshus. Den natten söker sig 52 500 människor ner i tunnelbanan, nästan 4 500 av dem barn, och lägger sig på liggunderlag på perronger djupt under gatorna. När morgonen kommer är minst trettio döda och ett nittiotal skadade.

Kyjivbor söker skydd i tunnelbanan

På morgonen är min vän och kollega Tonia lite sen. Det har inte funnits någon el i hennes hus under natten, säger hon. Vi arbetar tillsammans med att utveckla teknisk förmåga i de projekt vi driver i Kyjiv på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar, och medan vi förbereder dagens arbete berättar hon om natten. Hon bor på tjugofjärde våningen. När flyglarmet går stannar hissarna, och att natt efter natt, fem år in i kriget, gå nedför tjugofyra trappor har blivit ett pris hon inte längre orkar betala. Så hon stannar uppe. Hon står vid fönstret med panoramavy över Kyjiv och beskriver det som att se på film. Hela staden brinner, drönarna flyger in över taken, luftvärnet bekämpar våg efter våg. Det är ett obegripligt val Tonia gör, och på något sätt fullständigt begripligt. Det säger något om vad det innebär att leva i ett krig som nu pågått längre än hela första världskriget och som skördat hundratusentals liv.

Lavra i brand

Den natten brann också omkring 800 000 böcker. En lagerlokal med ett förlags hela upplaga, och intill den ett tryckeri där läsårets nytryckta skolböcker låg redo inför höstens skolstart. Bland dem historieböcker om Ukraina. Ett par veckor tidigare, i mitten av juni, hade en rysk drönare slagit ner i Uspenskijkatedralen inne i Lavra, det stora klosterområdet ovanför Dnipro, och satt taket på klostrets huvudkyrka i brand. Samma natt skar en annan drönare av toppen på ett av klostrets torn, tumlade vidare och slog ner i taket på Mystetskyj Arsenal tvärs över gatan. Jag känner den byggnaden. I december stod jag i dess stora sal när svenska ambassaden firade lucia, en ukrainsk ungdomskör sjöng de svenska sångerna fonetiskt och en flicka bar ljuskronan genom havet av gäster. Nu är taket över den salen allvarligt skadat.

Arsenals tak skadat av en drönare

Det är lätt att läsa detta som krigets kaos. Men det är något betydligt mera avsiktligt. Ryssland har en uttänkt strategi att slå mot det som gör Ukraina till Ukraina. Mot böcker, mot kyrktak, mot konsthallar, bibliotek och museer. Samtidigt pågår inne i samma Lavra något som visar hur Ukraina väljer att möta sin angripare. Omkring hundrafyrtio munkar som lyder under Moskvapatriarkatet bor kvar i den nedre delen av klostret. Det är den rysk-ortodoxa kyrkan, vars företrädare dansar efter Kremls pipa och vars kopplingar till rysk underrättelse- och säkerhetstjänst är väldokumenterade. Ändå avgörs frågan om munkarna får stanna inte med våld, utan i en domstol, i en process som pågått i tre år och där överklagandet vilandeförklarades så sent som i slutet av juni. Det ena landet låter lagen ha sista ordet, även när fienden står innanför klostermurarna. Det andra låter en drönare tala till en katedral.

Helgonet Illja av Murom i katakomberna i Lavra

Under kyrkorna på klosterområdet, djupt nere i Lavras katakomber, vilar de döda som legat där i omkring tusen år, i sarkofager av trä och glas. Munkar och patriarker, naturligt bevarade, i svala mörka gångar dit ljuset aldrig når. En av dem är Illja av Murom, krigare innan han blev munk, med en kropp som ännu bär spår av strid. I december gjorde de ukrainska specialförbanden honom formellt till sitt skyddshelgon. En krigares reliker vilar alltså i ett kloster som självt är under angrepp, medan soldaterna ovan jord ber honom om beskydd. När Lavra träffades i juni öppnade sig strax efteråt ett regn över klostret, och det var regnet som till slut hjälpte till att släcka branden. Om mirakel finns är det kanske så de ser ut. En himmel som svarar.

Fader Mykola vid minnesplatsen i Bucha

Den plats där mörkret kröp in som djupast fann jag ändå inte under Kyjiv, utan utanför staden, i Bucha. Vid minnesplatsen i stadens centrum möter jag Fader Mykola, en präst som själv levde igenom ockupationen våren 2022. Han står vid monumentet och berättar. Här, där minnesväggen med namnen nu står, grävde en maskin ett dike, och i diket lades de döda som inte kunde begravas medan ryssarna höll staden. En av hans församlingsbor sköts på sin egen gård den 27 februari 2022. Hon hade gått ut för att se vad som hände, en rysk kolonn fick syn på henne och sköt. Hennes mor täckte kroppen med plast och byggmaterial, och där låg den kvar till befrielsen. När gravarna öppnades kunde de flesta identifieras och begravas om på kyrkogården. Men trettiosex kroppar har ännu inte fått namn. Någonstans finns familjer som fortfarande väntar.

Det har varit en resa av nedstigningar. Men så stiger man upp igen. Ut ur grottan, upp ur skyddsrummet, tillbaka till bordet och kvällen och glaset som immar. Det är det staden gör, natt efter natt. Går upp från katakomberna där man bett framför helgonen. Kommer upp ur tunnelbanan efter nattens bombningar. Kliver ut i staden som inte ger sig. Kortet från baren ligger kvar i min ficka. Hinn med att leva under tiden. I baren lät det som en kokett rad, en krogägares filosofi mellan två drinkar. Efter den här veckan fastnar orden i mig. I en stad där döden är alltför närvarande om natten är uttrycken för själva livet den starkaste formen av motstånd. Att laga sin farmors mat i exil. Att dela livets berättelser på ett café, medveten om att flyglarmet när som helst kan ljuda. Att föra sin fiende till domstol i stället för att sänka sig till hans nivå.

Bartendern på Barman Diktat

Det är detta motståndskraft handlar om. Inte att aldrig behöva gå ner i mörkret, utan att alltid komma upp igen. Vi som reste hit för att stödja åker hem med mer än vi förde med oss. Ukraina lär oss hur ett samhälle bär det som inte går att bära, och gör det med ett bord dukat i skymningen. Glaset framför mig immar fortfarande. Uteserveringen är full. Om en stund går solen ner över en stad som redan vet att den kan behöva gå under jord innan natten är slut, och som ändå, just nu, väljer att stanna kvar vid bordet en stund till.