
En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.
Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.
Sent på förmiddagen har vi gått genom huset rum för rum. En vägg med rostande figurer, en duk målad med jord, ett studierum där böcker staplas på ett skrivbord. Först i det sista rummet faller bilden på plats. Alla här gör ungefär det de gjorde innan kriget. En målade, en skrev, en var musiker, en var skådespelare, en satt i en inspelningsstudio. Uniformen är skillnaden, och att arbetet numera har en adress vid fronten. Huset rymmer alltså ingen kulturverksamhet för soldater. Det rymmer soldater som är kulturarbetare.
Ett tydligt exemplet kör omkring i landet. De har byggt om en buss till en mobil inspelningsstudio och åker med den längs fronten för att spela in låtar tillsammans med soldaterna. Under en sommar blev det fjorton låtar, under hösten fem till. Alla handlar inte om kriget. En av soldaterna skrev en vaggvisa vid fronten till sin lilla dotter, som bor i Estland, långt från allt det här. Låten är gjord på en position i ett land som bombas, inspelad i en buss, och den vänder sig till ett barn i ett annat land som kommer att höra sin pappas röst utan att veta var han satt när han sjöng in den.
Bredden i Cultural Forces verksamhet är större än jag först förstod. I augusti startade de en kurs i litterärt hantverk, tio veckor lång och kostnadsfri, i första hand för militära författare men öppen för alla, med en kursledare som själv är militär. Innehållet är intrigbygge, karaktärer, världsbygge och några av de metoder som lärs ut på skrivarutbildningar överallt, plus ett avsnitt om hur man kan använda AI i arbetet. Lektionerna läggs ut som film två gånger i veckan. Parallellt driver de ett projekt som samlar in veteraners manus och hjälper författarna att arbeta dem färdiga för utgivning. Kursledaren har berättat att det långt ifrån bara handlar om krigsprosa och dagböcker, utan att där finns fantasy, barnsagor och dystopier.
På en bokmässa i Kyjiv förra hösten höll de en egen paviljong för militär kultur. Där hängde en utställning som hette Var är mina drömmar, med målningar gjorda av dem som försvarar landet. Där fanns också en veteranteater, där veteraner och deras anhöriga lär sig berätta sina egna historier i pjäsform, som sedan sätts upp av yrkesregissörer och skådespelare.
Att behandla detta som en ukrainsk egenhet, eller ett nytt fenomen, vore ett misstag. I januari 1940, med Storbritannien i krig och invasionen betraktad som möjlig, inrättade den brittiska staten sin första statliga konstsubvention. Den skulle hålla igång musik och teater för en befolkning under press, och den spelade i fabriker och i skyddsrum. Beslutet överlevde kriget och institutionen finns kvar än idag under namnet Arts Council. I USA startade förläggare, bokhandlare och bibliotekarier 1943 ett program som under fyra år tryckte över hundratjugo miljoner pocketböcker i drygt trettonhundra titlar och delade ut dem gratis till amerikanska soldater, formgivna för att få plats i en uniformsficka. I Sverige har vi Fältartister inom ramen för de frivilliga försvarsorganisationerna sedan länge tillbaka.
Det tycks som att samhällen som möter existentiella hot ganska snart upptäcker att kulturen hör till det sista man kan avvara och till det första man behöver mer av. De som förstår saken ordentligt gör dessutom något institutionellt av insikten och behåller den infrastruktur som har formats. Arbetet i Kyjiv följer alltså ett gammalt mönster, men utvecklat med ny teknik, nya metoder och arbetssätt.
När samtalet kommer in på vad de står i behov av, eller skulle vilja göra tillsammans, kommer svaret snabbt. ”Det bästa sättet att stödja ett kulturprojekt tillsammans med oss är att bygga broar mellan ukrainska och svenska konstnärer.” Ukrainas kulturministerium skrev i våras att kultur och identitet idag är en fråga om nationell säkerhet. Efter vårt besök hos Cultural Forces är det svårt att inte dela den uppfattningen.
Det börjar bli dags för oss att lämna Cultural Forces för den här gången. Verksamheten, platsen, konstnärerna och konsten väcker många tankar. Någonstans i huset torkar en duk. Sex figurer rostar i sin egen takt. Nästa lass böcker står packat, och bussen ska iväg igen. Här är kulturen inte bara något som skyddas. Det är också sin egen kraft och en förutsättning för Ukraina att vinna kriget.
Referenser
Golovin, V. (2024, 24 december). Ukrainian soldiers seek solace in the arts, even on the battlefield. The Globe and Mail.
Heinrich, A. (2010). Theatre in Britain during the Second World War. University of Glasgow.
Library of Congress. (u.å.). Armed Services Editions collection.
Ministeriet för kultur och informationspolitik. (2026, 17 april). Культура та ідентичність як складова національної безпеки.
Suspilne Kultura. (2026, 9 september). «Культурні сили» запустили курс із літературної майстерності для військових.
Ukrinform. (2025, 24 september). Платформа «Культурні сили» презентує на «Книжковій країні» павільйон мілітарної культури.
Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».
Lämna ett svar