”Nästa resa blir Ryssland, om visumet går igenom.” En amerikansk tjugoåring skrev inlägget på X, det som förr hette Twitter, den 12 juli i år. På bara tre dagar hade det setts över tre miljoner gånger. Han kallar sig Clavicular, och för de flesta vuxna svenskar säger det namnet ingenting. För miljoner unga män världen över är han just nu en av de största stjärnorna på internet. Att en av dem annonserar en resa till Ryssland, mitt under ett pågående anfallskrig, det bär med sig en berättelse. För att förstå den måste man börja med vem han är.
Clavicular heter egentligen Braden Peters. Han är tjugo år, amerikan och bosatt i Florida. På drygt ett år har han gått från okänd till en av de mest sedda personerna på Kick, en strömningsplattform där han sänder live i timmar varje dag inför hundratusentals följare. Han blev känd genom det som kallas looksmaxxing. Ordet betyder ungefär att maximera sitt utseende. I sin mildaste form handlar det om hudvård, träning och övningar för en skarpare käklinje, som att tugga enorma mängder tuggummi. Men bland de mest hängivna drivs det längre, med plastikkirurgi, tunga anabola steroider och bonesmashing, att slå sig själv i ansiktet i tron att ansiktsbenen ska växa sig grövre. Längst in i kulturen ligger något som kallas blackpill, en dyster övertygelse om att utseendet avgör allt i livet och att den som fötts ful lika gärna kan ge upp.
Det låter som förhållandevis ofarlig fåfänga, ända tills man ser de kroppsliga spåren. Muskeldysmorfi, en tvångsmässig oro för att aldrig vara stor eller symmetrisk nog, ökar bland unga män, och i Göteborg har andelen gymnasiepojkar som prövat anabola steroider stigit från 0,4 till 1,1 procent på bara tre år. För en del blir looksmaxxingen en väg rakt in i nätets mörkaste hörn. Forskare vid Alan Turing-institutet i London kunde nyligen kartlägga hur samma unga män glider från utseendefixering vidare mot rent kvinnohat och förhärligande av våld.
Looksmaxxing är i sin tur en gren av något större, det som brukar kallas manosfären. Det är varken ett parti eller en organisation, utan ett löst nät av influencers, poddar och anonyma forum som hålls samman av motstånd mot feminism och av en berättelse om mannen som förlorare i ett samhälle som svikit honom. Dess mest kända ansikte är Andrew Tate, en före detta kickboxare som står åtalad för våldtäkt och människohandel i flera länder och som samtidigt är en av världens mest följda män bland tonårspojkar. Det här är ingen marginell värld. I Sverige följer nästan hälften av männen mellan arton och tjugofem minst en sådan mansinfluencer, och nästan en fjärdedel av de unga männen tycker att jämställdheten gått för långt, mot färre än en av tio unga kvinnor.
Det som gör den här världen svår att få syn på utifrån är att man inte behöver söka sig till den. Den söker upp en. En pojke som börjar titta på oskyldiga träningsklipp kan inom en timme ha fått sitt flöde fyllt av innehåll om kvinnors svek och mäns förlorade status, eftersom algoritmen lärt sig att ilska håller kvar en blick längre än lugn gör. I ett försök vid Dublin City University dröjde det i genomsnitt tjugotre minuter innan konton, uppsatta som helt vanliga tonårspojkar, började matas med sådant innehåll utan att ha bett om det. Man söker sig sällan dit. Man glider utför, klipp för klipp.
Under de färgstarka influencerna finns ett mörkare lager, anonyma forum där unga män betygsätter varandras ansikten på en skala från ett till tio och där de mest desperata bekräftar varandras hopplöshet. Redan 2019 visade Totalförsvarets forskningsinstitut att Sverige, räknat per invånare, hörde till de länder i världen som hade allra flest besökare på den sortens forum, långt fler än exempelvis USA. Sverige hör till de platser där den här kulturen slagit rot allra djupast.
Att en tjugoåring når miljoner är ändå ingen slump, utan resultatet av en industri de flesta aldrig hört talas om. Klippekonomin är en helt ny bransch, framvuxen på bara några år, och den anlitas av alla från Youtube-jätten MrBeast till amerikanska valkampanjer. Bakom Clavicular arbetar en armé av så kallade klippare, personer som klipper hans timslånga sändningar i korta, uppseendeväckande filmer och sprider dem på TikTok och Instagram tills en av dem blir viral. Det märkliga är vem som betalar. En australisk koncern vid namn Easygo äger både Kick, där Clavicular sänder, och kryptokasinot Stake, som han gör reklam för i sina sändningar, och det är genom Kick som klipparna får sina pengar. På bara två månader i våras skar drygt sextonhundra klippare, många av dem i Filippinerna eller Serbien och betalda i kryptovaluta, sönder honom i sjuttiotusen filmer som tillsammans setts 2,2 miljarder gånger. Vad som ser ut som spontan, folklig spridning är i själva verket en köpt tjänst. Och ingen kontrollerar vem som köper den, bara vem som får betalt för att sprida. En maskin byggd för att sälja kryptospel till unga män kan lika gärna hyras av den som vill sälja dem en känsla.
Och det är här som Ryssland återvänder. Sedan flera år driver Kreml en berättelse om sitt eget land som civilisationens sista försvarare. Den kallas ruskij mir, den ryska världen, och den målar Ryssland som ett samhälle av familj, ordning och stark manlighet, ställt mot ett väst som sägs ha ruttnat bort i feminism, förvirrade könsroller och svaghet. Det är en berättelse som manosfären redan lever i, och Ryssland vet det. Forskning om rysk statsmedia har visat hur just kön och familj används som en dörröppnare. Genom att tala om hotet mot de traditionella värdena når man en konservativ publik som annars aldrig skulle lyssna på rysk propaganda, och därifrån går det att leda vidare till en bredare misstro mot väst. Kön blir grinden, och bakom grinden väntar resten.
När Andrew Tate i juni klev av planet i Moskva togs han emot med bröd och salt, den ceremoni som brukar reserveras för hedersgäster. Han fick åka stridsvagn med ryska soldater, och i den statliga tv-kanalen RT förklarade han att patriotiska, maskulina män kommer att skydda Ryssland. Resan var teater, en föreställning iscensatt för att visa både ryssar och västliga tittare att den som föraktar det liberala väst är välkommen i Moskva.
Tate är inte ensam. Under det senaste året har en rad västliga profiler gjort samma resa, från den amerikanska högerkommentatorn Candace Owens och Tucker Carlson, före detta Fox-stjärna som reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin, till Elon Musks far Errol Musk, som blivit en återkommande gäst i Kreml-nära kretsar. Kreml har byggt en hel apparat för att ta emot dem, med internationella forum, konferenser och till och med ett särskilt uppehållstillstånd för västerlänningar som förklarar att de delar Rysslands traditionella andliga och moraliska värden. Det är kanske ett sådant tillstånd Clavicular väntar på när han skriver om sitt visum.
Betyder det här att Clavicular är en rysk agent, styrd från Kreml? Nej, och frågan är fel ställd. Han behöver varken vara köpt eller lyda order för att vara till nytta. Det räcker med det som i rysk militär tradition kallas reflexiv kontroll, konsten att forma en motståndares omgivning så att han av egen fri vilja gör precis det man vill, i tron att det var hans eget beslut. Ryssland behöver inte säga åt honom att komma, det räcker att bygga en värld dit en ung man som lever på provokation och uppmärksamhet lockas av sig själv, och varifrån hans bilder tjänar Moskva vare sig han själv förstår det eller inte.
För mönstret är för tydligt för att vara en tillfällighet. Alla dessa resor sker mitt under ett pågående anfallskrig, och ingen av dem sker mot Rysslands vilja. I ett land i krig, där varje visum och varje sändningstillstånd vägs noga, får ingen västlig influencer tillträde och kamerarätt om inte staten ser en vinst i det. Att Clavicular alls talar om ett visum är därför inte oskyldigt, för själva tillträdet är något Kreml delar ut, inte något man snubblar in i. Det här är inte enskilda nöjesresor, utan strategisk kommunikation, en del av det som brukar kallas kognitiv krigföring, kampen om vad vi tänker och känner snarare än om terräng. Direkt betalning går sällan att bevisa, av det enkla skälet att den sällan behövs.
Att Ryssland ändå väljer med omsorg syns i hur olika landet behandlar sina gäster. Andrew Tate, som förkroppsligar den starka mannen, hyllas. Hur Clavicular blir bemött av Ryssland återstår att se. På den inhemska ryska manosfären slår staten däremot ned hårt. Arsen Markaryan, Rysslands egen Andrew Tate, sitter sedan i mars i fängelse, dömd till fyra och ett halvt år, men inte för sitt kvinnohat, som fick pågå i åratal, utan för att han förolämpat minnet av andra världskriget. Bakom hyllningen och hårdheten döljer sig en makt som sorterar noga i vad som är användbart och vad som inte är det.
Nyttan för Moskva är enkel. Reser Clavicular dit och sänder från Röda torget blir hans bilder av ett starkt och gästfritt Ryssland gratis råvara i den berättelse Kreml redan sprider, och de når exakt den publik som Ryssland annars har svårast att nå.
Formatet är redan prövat. Alexandra Jost, en rysk-amerikansk influencer som under namnet Sasha Meets Russia byggt en stor västlig publik på till synes oskyldiga reportage om ryskt vardagsliv, traditioner och resor, visade sig ha varit avlönad av RT hela tiden. Ett grävsamarbete mellan det ryska exilnätverket iStories och OCCRP kunde 2025 visa att hon fick i genomsnitt 170 000 rubel i månaden, omkring 2 000 dollar, medan vloggarna samtidigt drev Kremls linje om kriget i Ukraina. Hon var en av flera skenbart oberoende bloggare som RT tyst finansierade, ofta via mellanhänder och bulvanbolag så att ingenting öppet pekade tillbaka mot Moskva. Det är en billig affär. Några lojala bloggare kostar småpengar, långt mindre än att muta politiker, och når ändå miljoner. Den 15 juni i år förde EU upp Jost på sin sanktionslista, för att ha spridit desinformation under kulturens täckmantel. Hennes eget svar var att beskedet bevisade att hon var på rätt väg.
Och det är här den svenska sårbarheten ligger. Sverige har ett brett och starkt stöd för Ukraina, men det stödet lever på förstasidorna, i nyhetssändningarna och i det offentliga samtalet, och det är där vi är vaksamma. Den unga manliga publik som Clavicular når finns inte där. Den finns i telefonen, i ett personligt flöde som föräldrar, lärare och beslutsfattare aldrig får se. Forskning från Försvarshögskolan visar att unga svenska män är den grupp som allra mest tar del av rysk statsmedia som RT och Sputnik, och att de oftare än andra delar innehållet vidare utan att veta varifrån det kommer, också när de själva anar att det inte stämmer. Budskapet knackar aldrig på som stöd Ryssland, för då skulle det studsa tillbaka. Det kommer i stället som förakt för feminismen, som längtan efter styrka och ordning, som bilden av ett vekt väst, värderingar som råkar sammanfalla med ruskij mir, i ett rum vi andra aldrig kliver in i. Och det handlar inte om en enskild kampanj inför ett enskilt val, utan om något långsammare och tåligare. Om att över år förskjuta vad en ung generation uppfattar som normalt, tills en världsbild som gynnar Moskva känns som deras egen.
Det svenska värnet mot detta är ännu tunt. Nationellt centrum för terrorhotbedömning, som gör Sveriges samlade hotbedömningar, skrev så sent som i höstas en hel rapport om våldsam kvinnofientlighet utan att med ett enda ord nämna att en främmande makt kan ha intresse av den. Den direkta bryggan mellan manosfären och rysk påverkan är ännu svag. Det finns få direkta bevis utöver influencernas resor, och ingen har hittills kunnat visa att en främmande makt faktiskt köpt sig in i den nya klippindustrin. Men mönstret är verkligt, och rummet står obevakat. I juni fick Jämställdhetsmyndigheten, FOI och Mediemyndigheten regeringens uppdrag att kartlägga just den könsbaserade desinformationen. Det är ett första steg.
Men det svåraste är också det mest grundläggande, och det handlar om rummet självt. Flödet där femtonåringen sitter har ritats åt honom av några få företag, av TikTok, av X, av Kick, och varje val de gör, vad som förstärks och vad som tystas, är i grunden ett politiskt val, om än fattat av ekonomiska intressen. Så länge vi behandlar det algoritmiskt styrda digitala samtalet som plattformarnas ensak, som en marknad med begränsat ansvar, så lämnar vi utformningen av vår tids kanske viktigaste offentliga miljö åt aktörer som inte står till svars inför oss. Frågan om hur det rummet ska ritas, vem som ska få se in i det och efter vilka regler det ska fungera, är därför ingen teknik- eller marknadsfråga, utan en demokratifråga, och ytterst en fråga om samhällets skydd.
En rad om ett visum, sedd av miljoner. Ensam betyder den ingenting. Läst mot allt det andra betyder den att slaget om vad en hel generation ska tro på redan har börjat, i ett rum som byggts åt oss av andra och som en främmande makt redan lärt sig att röra sig i. Att rita om det rummet medan det ännu är fredstid är en uppgift som återstår. Väntar vi till nästa storm är det för sent, för då är rummet redan ritat, av någon annan och för någon annans räkning.
Referenser
Europeiska unionens råd. (2026, 15 juni). Council Implementing Regulation (EU) 2026/1356 [sanktionslistning av Alexandra Jost]. EUR-Lex.
Fernquist, J., Kaati, L., Pelzer, B., Asplund Cohen, K., & Akrami, N. (2020). Hope, cope & rope: Incels i digitala miljöer (FOI Memo 7040). Totalförsvarets forskningsinstitut.
Ging, D., Baker, C., & Andreasen, M. B. (2024). Recommending toxicity: The role of algorithmic recommender functions on YouTube Shorts and TikTok in promoting male supremacist influencers. DCU Anti-Bullying Centre.
Lenta.ru. (2026, 27 juni). Лидер культа мужской красоты бил себя по лицу молотком и увеличивал пенис грузами.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (2026). Pojkars och unga mäns jämställdhetsutmaningar: En kunskapssammanställning.
Nationellt centrum för terrorhotbedömning. (2025). Våldsbejakande misogyni. Säkerhetspolisen.
Nikolaeva, R., Korotkova, A., & Velikovsky, D. (2025, 14 mars). Banned Russian channel RT secretly pays video bloggers who promote Kremlin narratives. OCCRP.
Novaja Gazeta Europe. (2025, 22 februari). Under the influence: How foreign bloggers are stealthily promoting the image of a ’free and safe’ Russia on the Kremlin’s dime.
Novaja Gazeta Europe. (2026, 16 juni). EU sanctions influencer Alexandra Jost over RT-funded pro-Kremlin content.
RIA Novosti. (2026, 5 mars). Арсен Маркарян: приговор суда, за что посадили блогера.
Redmond, J., Small, R., & Hughes, M. (2025). From looksmaxxing to mass shootings: Radicalisation and online misogyny. CETAS, Alan Turing Institute.
Regeringen. (2026, 18 juni). Uppdrag att kartlägga och föreslå åtgärder för att bemöta desinformation som riktar sig mot personer på grund av kön.
Renström, E. A., & Bäck, H. (2024). Manfluencers and young men’s misogynistic attitudes: The role of perceived threats to men’s status. Sex Roles, 90(12), 1787-1806.
Sato, M. (2026, 6 maj). The clippening. The Verge.
Sobrado, B. (2026, 26 april). The ’creator of clipping’ who powers crypto gambling’s viral machine. Forbes.
Stolze, M. (2025). Russian disinformation hijacking gender cleavages: Anti-gender frames on RT as a gateway for illiberal propaganda. Journal of Gender Studies, 35(3).
The Moscow Times. (2026, 2 juni). Manosphere influencer Andrew Tate arrives in Moscow.
Wagnsson, C., & Barzanje, C. (2021). The paperboys of Russian messaging: RT/Sputnik audiences as vehicles for malign information influence. Information, Communication & Society.
Клавикулар [@Clavicular0]. (2026, 12 juli). Happy to announce our next trip will be to Russia, if all goes well with my Visa [Inlägg]. X.
Lämna ett svar