Nedan finns det tal jag höll den 26 oktober vid Göteborgs universitets och Västra Götalandsregionens nationella konferens om MIK för ett demokratiskt medborgarskap.
—
I september 2020 avslutade jag efter två års arbete som särskild utredare att värna det demokratiska samtalet, och att leda en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Jag lämnade in mitt betänkande till dåvarande kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Under två års tid hade jag tillsammans med medarbetare i kommittén besökt över 50 kommuner, runt hundra mötesplatser, besökt de stora techföretagen i USA, och tagit del av hur andra länder arbetar för att öka motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat. Vi hade tagit fram en antologi och skrivit ett betänkande.
De sista dagarna av arbetet skrev vi en debattartikel och jag förberedde mig för att lämna ifrån mig mitt betänkande. Det gick bra, det mesta. Det kändes som att många av våra samtal och dialoger fått andra att förflytta sig i tanken, så väl som i handling. Det var skönt att avsluta ett kapitel och ägna mig åt nya och andra saker.
Men nästa kapitel blev inte det jag förväntat mig. Trots att jag under två års tid ägnat mig åt samtal om just hur hot och hat, desinformation och propaganda, påverkar det demokratiska samtalet, så hade jag inte föreställt mig att jag själv skulle bli utsatt. Och jag kunde inte föreställa mig vad det skulle innebära för mig, för min familj och för kollegor.
Nästa kapitel för mig kom att bli en tid av turbulens, där jag fick utstå hätska kommentarer, fick tweetar, kommentarsinlägg och brev. För det visade sig att några av de destruktiva krafter som påverkar Sverige och vår opinionsbildning, och som jag porträtterat i mitt betänkande, i mina föreläsningar och samtal, så som Ryssland, Kina och Nordiska Motståndsrörelsen, inte alls uppskattade att få strålkastaren mot sig. Alla dessa aktörer kom att aktivt utsätta mig för olika sorters försök till påverkan. För mig kom det att gå så långt att jag fick ta emot stöd och skydd över en tid.
Men händelsen kom också att påverka mig. Jag blev rädd. Rädd för vad som skulle hända mig och mina närmaste. Rädd för att skriva något som skulle virvla upp dammet igen. Rädd för konsekvenserna av att göra det som alla medborgare i en demokrati har rätt till, att göra sin röst hörd. Det som gjorde det än svårare för mig, var att det var det som var avsikten. Att göra mig rädd. Att begränsa mig. Att tysta mig.
Jag fick för egen del uppleva de så svåra problem och utmaningar vår demokrati, och vårt demokratiska samtal, står inför. Och jag fick mycket praktiskt och konkret erfara hur värdefull medie- och informationskunnighet är för att navigera i en synnerligen komplex tid. Och om hur sårbar man kan vara, när man saknar kunskap.
Dessa upplevelser sitter kvar i mig, och kommer nog alltid att göra det. De har fått mig att i än högre grad förstå vikten av att rusta och stärka vår demokrati och det demokratiska samtalet.
Det demokratiska samtalet sker i dag i stor utsträckning över internet och sociala medier. Det har gjort det möjligt för fler att delta och göra sina röster hörda. Men den digitala tekniken har också gjort det enklare att sprida näthat, desinformation och propaganda.
När hat och hot ökar. När desinformation tränger in och påverkar oss, riskerar det splittra samhällen och ställa människor mot varandra. Det riskerar att störa våra demokratiska beslutsprocesser och vår förmåga att hantera svåra samhällsutmaningar. Genom konspirationsteorier och vilseledande information blir vetenskap och vedertagna uppfattningar ifrågasatta. Det är särskilt problematiskt i en tid då vi står inför stora och svåra hot, såsom klimatkrisen. efterdyningarna av en pandemi och krig i Europa och på många andra ställen i världen.
När jag reflekterar över dessa utmaningar så kan jag inte undgå att tänka på hur annorlunda våra arenor för det offentliga samtalet har kommit att bli på kort tid.
Vi samtalar, resonerar, diskuterar och interagerar idag i stor utsträckning digitalt. Det betyder att vi har ett medium mellan oss som är i samtal och dialog. Det kan vara telefonen, videosamtalet, chattgruppen, det sociala mediet, debattsidan eller en uppsjö andra platser. Platser. Någonstans kan man se dessa som platser i en digital tid. Destinationer som vi besöker för att möta varandra digitalt.
Vad betyder de platser vi besöker för vår demokrati? För vår samhällsbyggnad? För hur vi lever och umgås?
Under industrisamhällets framväxt såg vi från det offentliga och från civilsamhället behov av att organisera och utveckla platser för samhällets samtal och interaktion. Under 1800-talet och nittonhundratalets början såg vi utvecklingen av folkskolan, folkbiblioteket, studieförbund och folkhögskolor, föreningsliv och många olika former av demokratisk organisering. De platser där det demokratiska samtalet utspelades kunde ta sig många olika former. Det kunde vara de informella platserna som parken, caféet, hemmet, studiecirkeln eller biblioteket. Men det kunde också vara i skolan, på arbetsplatsen, i kommunfullmäktige och i riksdagen. Var och en av dessa platser formades för sina syften och ändamål, och dessa syften kunde vara privata, offentliga eller sprungna ur folkrörelser, föreningsliv och civilsamhälle. Det finns både bokaffärer och bibliotek, kommersiella som offentliga alternativ och civilsamhällets roll för det demokratiska samtalets arenor är tydlig.
Men hur ser det ut idag? Ja, på ganska så kort tid har vi alla kommit att ägna mer tid i de digitala rum som utgör vår vardag. Det kan vara Facebook, Instagram, Snap, TikTok, Youtube och många andra ställen. En sak som kännetecknar dem är att de i allt väsentligt är kommersiella arenor, med ett kommersiellt syfte, ägda av globala aktörer med oftast ekonomiska incitament.
Många av dessa digitala tjänster och produkter erbjuder fantastiska möjligheter till interaktion. Men jag kan inte annat än fundera över vad det betyder att vi kommit att ersätta en stor flora av platser, designade i syfte att utveckla samhället och demokratin, med arenor stöpta i helt andra former. I någon mån och om man kan spetsa till det har vi utan att egentligen reflektera särskilt mycket över det privatiserat några av samhällets största mötesplatser. Det blir den kommersiella logiken bakom dessa platser som formar samtalen, som skapar begränsningar och möjligheter.
För någonstans är det så, att den som äger, förstår och formar vår data, och den som designar våra digitala tjänster, också bidrar till att forma vårt samhälle.
Vill vi skapa bättre förutsättningar för demokratin i en digital tid behöver vi fundera över hur vi gör för att tillsammans forma och utveckla våra fysiska och digitala rum för att möta vår tids utmaningar. Vi behöver se initiativ som springer såväl ur civilsamhället som från det offentliga och näringslivet.
Och samtidigt som vi stärker samhällets demokratiska infrastruktur för att möta en digital värld, behöver vi alla kunskap och bildning för att vara en del av ett allt mer digitalt samhälle.
Vi har alla en kunskapshorisont, bortom vilken vi har svårt att förstå och tolka vad som sker. Ju mer kunskap vi har om vår tids utmaningar och möjligheter desto bättre förutsättningar har vi att möta det nya och det okända. Det livslånga lärandet förflyttar vår kunskapshorisont och tillåter oss att i varje stund möta världen med den kunskap som behövs. Och genom ett livslångt lärande kan vi komma till insikt om när vi saknar kunskap, så att vi kan ge oss ut på upptäcktsfärd efter ny kunskap, för att på så vis förflytta vår kunskapshorisont ytterligare.
På detta sätt är vår pågående bildningsresa, där kunskap om medie- och informationskunnighet är en central beståndsdel, en avgörande del i utvecklingen av en stark demokrati.
Men vi måste också omsätta den kunskap och de insikter vi har till handling. För det är det vi gör, våra handlingar, som är det som verkligen förändrar världen. Vi behöver också dela den kunskap vi har med andra. För det är en av de fina sakerna med kunskap. Den går att dela, och genom att göra det så blir den större och blandas med andra kunskaper, och växer i mötet och formar ny kunskap.
För egen del ser jag fram emot att bidra med nya tankar och kunskaper som springer ur det arbete som nu pågår i en tankesmedja jag medverkar i, och som formats av Nordiska Ministerrådet. Uppgiften är att lägga fram förslag på hur vi stärker demokratin i en digital tid, där stora globala techföretag påverkar förutsättningarna.
Jag ser också fram emot det kommande årets arbete med Göteborgs hållbarhetsutmärkelse WIN WIN, som för 2023 nu söker nomineringar till priset för aktörer som på olika sätt bekämpar desinformation. Ett viktigt arbete att uppmärksamma, och där medie- och informationskunnighet spelar en stor roll.
Så, för att avsluta detta anförande. Demokratin är som starkast när vi alla deltar och ges lika möjligheter att påverka vår gemensamma framtid. Demokratin blir trovärdig och viktig när vi känner att den spelar roll för oss i vår vardag. När den ger oss möjlighet att uttrycka vad vi tycker och tänker och när den utövas med respekt för alla människors lika värde, frihet och värdighet.
Vi måste tillsammans kraftsamla för att skapa ett demokratiskt samtal där vi alla kan och vågar delta. Såväl här i det fysiska rummet, som på de digitala platser där vi befinner oss.
Tack
[…] Reflektioner över det demokratiska samtalet i en digital tid – Carl Heath […]