Motståndskraft

Motståndskraft. Ett ord som rymmer förmåga snarare än fasthet, process snarare än tillstånd. Den 21 maj föreläste jag med anledning av det kapitel jag bidragit med till en antologi som bär just det namnet, på Lindholmen Science Park i Stockholm. I samtalet med deltagarna dröjde sig en fråga kvar. Om vi redan vet vad hotet består i, varför gör vi inte mer?

Antologin Motståndskraft ges ut av Forum för demokratisk kommunikation, ett initiativ som Medier & demokrati driver sedan 2024 tillsammans med Myndigheten för psykologiskt försvar. Målgruppen är beslutsfattare, forskare och journalister, alla som i sin yrkesroll är måltavlor för desinformation och otillbörlig påverkan. Fem skribenter, fem kapitel, fem infallsvinklar på frågan vad det innebär att vara motståndskraftig i ett samhälle där det demokratiska samtalet förs genom infrastruktur vi varken äger eller kontrollerar.

Mitt kapitel heter ”Samtalet vi inte äger”. Sverige rankas konsekvent bland världens starkaste demokratier av V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet. Vi har grundlagsskyddad tryckfrihet sedan 1766, oberoende domstolar, en väl fungerande myndighetsstruktur. Men det demokratiska samtalet förs i allt högre grad genom digitala plattformar vars ägare, algoritmer och affärsmodeller vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår. Fem plattformsföretag kontrollerar den stora majoriteten av global digital informationsdistribution. Inget av dem har sin hemvist i Europa.

2018 fick jag i uppdrag av regeringen att som särskild utredare kartlägga hur digitaliseringen påverkar det demokratiska samtalet. Betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid identifierade tydliga risker. Desinformation, hot och hat mot förtroendevalda, en accelererande förskjutning av det offentliga samtalet mot digitala rum vi inte själva byggt. Sex år senare har problemen förvärrats.

Säkerhetspolisens lägesbild från mars 2025 tecknar ett allvarligare hot än på decennier, med Ryssland, Kina och Iran som de tre primära hotaktörerna. MUST bedömer att Ryssland inom tre till fem år kan ha förmåga att ta kontroll över mindre landområden vid gränsen mot NATO-länder, förutsatt att alliansen inte förmår enas om Artikel 5. James Pamment, verksam vid Institutet för psykologiskt försvar vid Lunds universitet, har visat att det vi under ett decennium klumpade ihop som ”desinformation” egentligen rymmer tre skilda hot med vitt skilda motmedel. Felaktig och vilseledande information, där faktakontroll bär huvudansvaret. Koordinerade påverkanskampanjer, som kräver underrättelseförmåga att spåra. Och hybridhot, där informationspåverkan kombineras med diplomatiskt tryck, cyberattacker och ekonomisk utpressning. Att överlåta försvaret mot allt detta till medie- och informationskunnighet vore, som Pamment uttrycker det, som att skicka brandkåren mot en militär belägring.

Skalan på den tredje kategorin är svår att överskatta. Rysslands Social Design Agency, vars kapacitet analyserats av Pamment och Tsurtsumia vid Lunds universitet utifrån över 3 000 läckta dokument, producerade 139 000 medieinnehåll och genererade över tio miljarder visningar mellan januari 2023 och april 2024, med en uppskattad budget om 600 miljoner euro per år. Organisationens egen doktrin kallar verksamheten internationell konfliktologi. Det är industrialiserad informationskrigföring med syfte att systematiskt exploatera och förstärka sociala och politiska spänningar i demokratier. Kina opererar parallellt genom ett flernivåsystem med centraliserad partikontroll och decentraliserad implementering. Hotet begränsas inte till enskilda plattformar utan genomsyrar en hel statlig apparat.

Samtidigt rör sig de plattformar som bär det demokratiska samtalet i motsatt riktning. I januari 2025 avvecklade Meta sitt oberoende faktakontrollprogram, veckor innan Donald Trumps återinträde i Vita huset. Den amerikanska nationella säkerhetsstrategin från december 2025 nämner Europa upprepade gånger, och uttrycker ”stor optimism” för ”patriotiska europeiska partier” och beskriver europeiska regeringars ”undergrävande av demokratiska processer” som hinder för folkviljan. Elon Musk har genom X och personliga utspel systematiskt intervenerat i europeiska demokratier. Stöd till högerradikala rörelser, förakt för europeiska institutioner och en algoritmisk infrastruktur som förstärker budskapen. Carnegie Endowment for International Peace formulerar dilemmat: plattformsledare ”är inte valda av de samhällen de påverkar, men deras plattformar fungerar i praktiken som styrningsinstitutioner”.

Antologins övriga kapitel visar var motståndskraften kan sökas.

Magdalena Malm, generalsekreterare för Bildkonst Sverige, riktar uppmärksamheten mot en dimension som förblivit förbisedd. Vi konsumerar bilder snabbare än text och minns dem bättre. Ändå fokuserar huvuddelen av forskningen om otillbörlig påverkan på det skrivna ordet. Malm och hennes medförfattare argumenterar för att bildkunnighet, förmågan att tolka, analysera och skapa visuellt innehåll, utgör en demokratisk kärnkompetens. Det handlar om att kunna producera bilder lika mycket som att kunna läsa dem. Generativ AI gör frågan akut. I december 2025 producerade Grok, Elon Musks AI-modell, ungefär en icke-samtyckebaserad sexualiserad bild per minut enligt en analys av Copyleaks. Bland offren fanns Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Rysslands SDA har redan integrerat AI-verktyg i sina operationer. Sverige har cirka 2 200 bildlärare i grundskolans årskurs 7 till 9. Regeringen satsar 480 miljoner kronor på böcker och läsfrämjande. Motsvarande satsning på bildkunnighet saknas.

Oscar Björkenfeldt, postdoktor i rättssociologi vid Göteborgs universitet, undersöker en annan form av erosion. Hans kapitel öppnar med en personlig erfarenhet som sommarvikarie i kriminalvården och observationen att normförskjutning sker gradvis, genom upprepning och tillvänjning, tills det avvikande blivit normalt. Samma dynamik, menar han, präglar det offentliga samtalet i stor skala. Det som tidigare hade mötts av sociala kostnader kan i dag generera uppmärksamhet, bekräftelse, räckvidd. Gränserna för det normala förskjuts genom att konsekvenserna av att bryta mot dem förändras. Trycket riktas mot demokratibärande professioner. Journalister, forskare, åklagare, socialarbetare, lärare. Mot deras epistemiska auktoritet, deras möjlighet att definiera vad som framstår som sant och relevant. Björkenfeldts forskning visar att anpassning, snarare än motstånd, ofta framstår som den mest rationella strategin för den enskilde. Det gör normaliseringen svår att identifiera och farlig att ignorera.

Linus Andersson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Högskolan i Halmstad, söker motståndskraften på individnivå. Hans forskargrupp designade en intervention riktad mot gymnasieelever, sex lektioner som kombinerade psykologi, kommunikationsvetenskap, statsvetenskap och datakommunikation. Istället för att träna eleverna i att avslöja falska inlägg fokuserade de på en annan fråga: ”Vad är det som gör att jag litar på det här?” Resultaten är försiktigt positiva. Eleverna uppvisade bättre resultat i kritiskt tänkande och blev mindre benägna att instämma i konspirationsteorier. Andersson är ärlig med begränsningarna. Effekterna är små på gruppnivå och svåra att mäta på lång sikt. Men som han skriver: aldrig förr har så många människor haft tillgång till så mycket information och möjlighet att delta i offentligheten. Det är en demokratisering, och den kräver utbildning för att realiseras.

Robert Olsson, journalist och ordförande för Medier & demokrati, förankrar slutligen motståndskraften i journalistikens institutionella roll. Med stöd i Åsa Wikforss begrepp ”upplyst förståelse” och Steven Levitsky och Daniel Ziblatts analys av hur demokratier urholkas argumenterar han för att journalistikens roll sträcker sig bortom nyhetsinnehåll. Den är en del av samhällets kunskapsinfrastruktur. Särskilt den lokala journalistiken spelar roll. James T. Hamilton har visat att lokal nyhetsrapportering har direkta effekter på politiskt deltagande och ansvarsutkrävande. I Sverige har nedläggningen av lokalredaktioner skapat vita fläckar i medielandskapet. 2015 levde tre procent av svenskarna i en kommun utan redaktion. 2025 var siffran fjorton procent. Mediestudiers årsrapport sammanfattar utvecklingen: ”Färre redaktioner från färre medier bevakar Sverige från färre platser i landet.” Där journalistiken försvinner uppstår informationsvakuum som rykten och desinformation kan fylla.

Motståndskraft är, som Olsson skriver i antologins förord, ”något som skapas i relation mellan individer, medier och samhällsstrukturer”. Den finns i bildkunnigheten som gör medborgare kapabla att tolka visuell manipulation. I normskydden som förhindrar att det avvikande gradvis blir acceptabelt. I det kritiska tänkande som utbildningssystemet kan ge unga verktyg för. I den lokala journalistik som håller makten ansvarig och informationsvakuumet stängt.

Inför valet den 14 september 2026 har Sverige fortfarande bland de starkaste institutionella förutsättningarna i världen för ett fritt demokratiskt samtal. Regeringens koordineringsorgan för valskydd samlar Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigeten för Civilt Försvar och det nationella cybersäkerhetscentret. Men institutionellt skydd räcker inte när infrastrukturen det samtalet förs genom kontrolleras av aktörer vars intressen pekar åt annat håll. Frågan som dröjde sig kvar i rummet på Lindholmen handlade, för egen del, kanske mindre om varför vi inte gör mer. Den handlade om huruvida vi förstår vad som faktiskt står på spel. Den här antologin hjälper oss att förstå det.

Antologin Motståndskraft finns att ladda ned kostnadsfritt från Medier & demokrati.

Referenser

Forum för demokratisk kommunikation. (2026). Motståndskraft: en antologi om vår mediala och demokratiska verklighet (R. Olsson, Red.). Medier & demokrati / Lindholmen Science Park.