Kullen ovanför Abuja – tankar om demokrati i en digital tid

Pojken sitter på en sten högst upp på kullen. Han har en orange t-shirt, en keps som en gång var vit och en machete i handen. Runt honom betar kor och getter i det tunna gräset mellan klipphällarna. Nedanför ligger Abuja i söndagsdiset, med vita villor, rader av nybyggda hus och gröna sluttningar som försvinner i det grå. Han tittar ut över staden, korna och getterna. Han kan inte vara mer än tio år. En vanlig vardag borde han sitta i en skolbänk, men korna behöver någon som vaktar dem.

Var femte av världens barn som inte går i skolan finns i Nigeria. Det är svårt att ta in omfattningen av fattigdomen och utsattheten. Pojken på kullen är lättare att förstå, och jag mina tankar har återvänt till honom flera gånger under dagarna sedan jag kommit hem.

Jag var i Abuja på inbjudan av Sveriges ambassad, för att tala på den första upplagan av Abuja Festival of Literature and Ideas. För min del handlade det om att föra ett samtal om internet och demokratin. Bakgrunden var mitt uppdrag som särskild utredare, då jag mellan 2018 och 2020 utredde hur Sverige kunde stärka motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat. Betänkandet fick titeln Det demokratiska samtalet i en digital tid. Frågan om var och hur vi samtalar med varandra har följt mig sedan dess, i min forskning och i arbetet med digital resiliens i Sverige, och i arbetet med Ukraina. Jag har rest en del i Afrika söder om Sahara, men i Nigeria har jag aldrig varit i tidigare. Mycket kände jag ändå igen. Luften efter ett regn mot slutet av regnperioden. Den färska fruktens sötma. Och känslan av att leva lite mer i nuet än annars, i ett land där framtiden är mer osäker.

Festivalen invigdes på fredagsmorgonen, några timmar efter att planet landat. Salen på The Nordic Hotel reste sig för nationalsången. Lola Shoneyin, som grundat Book Buzz Foundation och tidigare byggt upp Akéfestivalen i Abeokuta, inledde med att bemöta föreställningen om att Abuja är en stad utan själ. Det är en förståelig anklagelse. Abuja är en planerad huvudstad, ritad från grunden och huvudstad först 1991, när den tog över rollen från Lagos. Huvudstaden är maktens säte, sade Shoneyin, men ingen stad lever på regeringspolitik allena. En stads själ växer fram ur dess berättelser, ur böcker och ur ett orädd utbyte av idéer. Hon avslutade med att be publiken ställa svåra frågor och lyssna på dem de inte håller med.

En stund senare klev poeten Deborah Johnson upp på scenen med en dikt som utgick från ett skämt som ofta hörs i Nigeria. Att den som föds nigerian redan har fått noll poäng av livet, och att startlinjen är något man först måste klättra upp till medan resten av världen redan springer. ”Vi skrattar åt det, men det är inte riktigt roligt”, sade hon, eftersom kampen är ärvd från generationerna före och skämtet går i arv just för att så lite har förändrats. ”Det värsta med skämtet är inte hur ofta det sägs. Det är att vi tror på det.” Och det finns, menade Johnson, ett märkligt samband mellan att tro och att bli. Dikten vände sedan, och handlade om ett folk som springer med sin kultur, sina trummor och sina visioner, och om ett Nigeria som är så mycket mer än någon vet. Den slutade i en fråga till salen, om vi var den sortens människor som kan föreställa sig något och sedan bli det. Det var en fin början på festivalen och som också berättade något om varför festivalen finns.

Jag har länge skrivit om skillnaden mellan tivolit och torget. Om hur vi har flyttat in våra demokratiska samtal i digitala miljöer som byggts för att sälja uppmärksamhet, och om hur de liknar mer nöjesfält än offentliga platser. Det är lätt att glömma att också de fysiska torgen är byggda. Någon har bestämt vem som sitter var, vem som talar först och vems röst som bär genom salen. I Abuja byggdes det samtalsrum jag fick delta i av en nigeriansk kulturorganisation, med en nigeriansk bank som huvudsponsor och med EU och flera europeiska ambassader som medfinansiärer. Sveriges ambassadör Anna Westerholm talade vid öppningen för Sverige, Italien och Spanien. Hennes budskap handlade om vikten av att skapa rum som det vi var i, där människor kan mötas, vara oense, föreställa sig och utbyta idéer. Att det är en förutsättning för att möjliggöra det som präglar ett samhälle av öppenhet.

Mitt eget samtal hölls dagen efter. Samtalsledaren Joseph Ike började med att fråga publiken om de mindes ljudet av ett modem som ringer upp. De äldre skrattade igenkännande, de yngre såg frågande ut. Det ljudet var ett löfte om att få makt över sin egen röst. Sedan dess har makten i allt högre grad kommit att samlas hos ett fåtal företag. Jag pekade på mikrofonen i min hand. Alla i salen hade samma yttrandefrihet som vi på scenen, men det var vi två som hade räckvidden. I det fysiska rummet har vi erfarenhet av att forma regler för att komma överens om samtalets ordning och förutsättningar. Publiken vet att den får ordet när frågestunden börjar. På merparten av de sociala medieplattformar vi kommit att ha våra demokratiska samtal på, är det istället ägaren, företaget, som bestämmer räckvidden, och gör det utifrån en affärsmodell som belönar det som väcker starka känslor. Dessa spelregler för digitala samtal, eller uppmärksamhetsekonomiska algoritmer om man så vill, har vi som användare ingen insyn i och inte heller någon större möjlighet att påverka, varken i Sverige eller i Nigeria.

Frågestunden som följde av mitt samtal blev spänstig på ett utmanande och bra sätt. En deltagare påminde om att mina exempel på propaganda kom från Ryssland och Kina, medan den berättelse som skakat Nigeria mest på senare år kom från USA. Där spreds hösten 2025 påståenden om ett pågående folkmord på kristna i Nigeria, och följdes av hot om militära insatser. Den reella kontexten är mer komplex, och handlar mindre om religion, och mer om att klimatförändringar driver herdefolk med flockar av kor och getter in i bofasta jordbrukares marker. Konflikter om resurser uppstår, och där religion är en bland många olikheter mellan grupper i konflikt. Men berättelsen så som den berättas i USA handlade mer om att använda det som hände i Nigeria som ett verktyg för en annan berättelse, på en annan plats, och i ett annat syfte. Ett annat samtal under frågestunden kom att handla handla om det val jag gjort sedan många år att inte använda mig av några av Metas produkter, eftersom jag är djupt kritisk mot företagets negativa påverkan på människor och samhälle. En ung deltagare på festivalen sade i frågestunden att det är ett privilegium att kunna välja bort plattformarna. För en ung nigerian med ett pass som stoppas vid varje gräns kan Instagram vara den enda vägen ut i världen. Det stämmer naturligtvis, och hans påpekande blev en fin utgångspunkt för ett mer fördjupat samtal om likheter och olikheter i länders demokratier, och om de så olika förutsättningarna som människor har att göra sin röst hörd.

Nigeria återgick till civilt styre 1999 efter flera decennier av militärkupper och militärstyre. I januari går landet till val igen. Med omkring 240 miljoner invånare och en medianålder kring arton år är det Afrikas folkrikaste land. Det är också ett land där omkring sex av tio lever under fattigdomsgränsen, där korruptionen är djupt rotad och där väpnade grupper i norr och konflikter mellan jordbrukare och boskapsskötare i landets mitt har drivit miljoner människor på flykt. Utöver mitt deltagande på litteratur och idéfestivalen, deltog jag även i möten med en tankesmedja och med landets myndighet för digitalisering. Samtalen kom att kretsa kring frågor om demokratin i en digital tid. I samtalen hördes den komplexa och sköra resa som Nigerias demokrati haft och har. Tilltron till staten och samhällets institutioner är mycket låg, och förutsättningarna för att utveckla god förvaltning minst sagt svåra. Men såväl i civilsamhälle som i myndigheter finns samtidigt en vilja om att forma något bättre än det som är. När det gäller frågorna jag berört, om demokratins förutsättningar i det digitala Nigeria, finns också här utmaningar. Nästan allt, från familjesamtal i chattgrupper till att göra affärer, och även statens egen kommunikation, går över WhatsApp, en tjänst som ägs av Meta. Beroendet till detta företags kommunikationsinfrastruktur är omfattande, och det är närmast omöjligt att göra de allra enklaste saker utan appen. För min del blev det tydligt att det val jag gjort för många år sedan att inte använda Metas produkter, skulle vara praktiskt omöjligt om jag skulle vara en längre tid i landet.

Söndagseftermiddagen tillbringade jag bland annat på Nike Art Gallery. Golvet är blankt och vitt, och väggarna är täckta av målningar så långt ögat når. En kvinna i randig klänning och blå sjal står stilla framför en av dem med handväskan i handen. Hon tar god tid på sig. Galleriet är också ett rum för samtal och dialog, för möten och umgänge. Men det rymmer på många sätt en liten och välbärgad del av Nigeria. En dryg timme tidigare hade jag stått på kullen med pojken och korna.

Festivalens sista samtal handlade om stjärnorna. Den italienske astrofysikern Roberto Trotta berättade om sin bok Starborn, om hur människans urgamla besatthet av himlen gav oss tidräkning, navigation och till sist den moderna vetenskapen. Det var Trotta själv som drog linjen till vår tid. Idén att den som har tillräckligt mycket data kan förutsäga framtiden föddes bland stjärnorna. I dag används samma idé för att förutsäga och styra vad miljarder människor ser och tänker. Samtalsledaren läste ett stycke ur boken om att vår moraliska uppgift är att förvalta vår egen planet och lämna efter oss en värld lika gästvänlig som den vi ärvde. Vi måste lära oss att bli goda förfäder. Jag tänker att sättet att tänka lika mycket för de digitala rum vi bygger som för klimatet.

Jag tänker tillbaka på festivalen i Abuja, och om vilken fin mötesplats det var. Den skapade förutsättningar för deltagande att pröva sina föreställningar mot varandra, och att få ens antaganden synade. Att tänka ett steg till, tillsammans. Det kostar förhållandevis lite, och det kan vara svårt att mäta och se effekten.

En fråga som återkom till mig under festivalen och i möten under resan, handlade om vad vi kan göra åt den situation som våra demokratier kommer att befinna sig i idag, i en tid av omställning, turbulens och digital utveckling. Någonstans handlar det för mig om att vi behöver bli bättre på att se våra fysiska och digitala rum för vad de är – konstruktioner som någon har byggt och som andra kan bygga annorlunda. Tekniken för att skapa bättre digitala samtal finns redan, och som jag berört i andra texter mera ingående. Det går att öka användningen av öppna protokoll framför slutna plattformar för demokratiska samtal. Offentliga institutioner kan ta ett ökat ansvar för de arenor där de väljer att vara. I Abuja fick jag höra att landets myndighet för digitalisering släppt en öppen språkmodell för yoruba, hausa, igbo och nigeriansk engelska, så att språket inte ska bli ett hinder mellan staten och medborgarna. Det är samma tanke som när Kungliga biblioteket tränar en AI-modell på svenska dialekter. Demokratier har mycket att lära av varandra och de tankar och insikter jag bär med mig från Nigeria kommer finnas med mig länge.

Jag tänker på pojken på kullen igen. Han satt inte i salen på The Nordic Hotel, och festivalen handlade ändå om honom. Det är hans generation som om tjugo år ska föra Nigerias demokratiska samtal. Var de samtalen förs, och vem som har byggt rummen där de förs, avgörs till stor del nu. Han tittade ut över en stad som för femtio år sedan bara fanns som ett beslut och en ritning. Det säger något om vad som går att bygga, och om hur lång tid det också kan ta.

Referenser

Africanews. (2023, 4 april). Nike Arts opens gallery in Abuja.

ABC News. (2025, 2 november). Trump threatens US military action in Nigeria over claims of ’killing of Christians’.

Heath, C. (2026, 21 juni). Mellan tivolin och torg. Tankar om demokratiska rum i en digital tid.

Kungliga biblioteket. (2025, 20 februari). Vältränad AI-modell förvandlar tal till text.

Nairametrics. (2026, 10 februari). Nigeria drops to 142nd position in 2025 corruption perception index.

NCAIR. (2025). N-ATLaS. Hugging Face.

News Agency of Nigeria. (2026). INEC reschedules 2027 general election.

SOU 2020:56. Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat.

Techeconomy. (2026, 10 april). Nigeria’s poverty rate rises to 63% in 2025, World Bank.

The Abuja Inquirer. (2026, 10 oktober). Abuja literary festival explores AI, democracy, culture, identity.

ThisDay. (2026, 31 augusti). Nigeria’s refugee crisis deepens as 426,000 flee to Niger, Cameroon, Chad.

UNICEF Nigeria. (u.å.). Education.

United Nations. (2024). World Population Prospects 2024.

Wikipedia. (u.å.). Abuja.

Wikipedia. (u.å.). Aké Arts and Book Festival.

Wikipedia. (u.å.). Military coups in Nigeria.