Hoppa till innehåll →

En reflektion över demokratin, digitaliseringen och det livslånga lärandet

För en tid sedan hade jag möjlighet att inledningstala på Studiefrämjandets årsmöte. Jag reflekterade över demokratin, digitaliseringen och det livslånga lärandet, ett gränsland jag kommit att fundera mycket över de senaste åren såväl i mitt tidigare regeringsuppdrag som särskild utredare att värna det demokratiska samtalet, som i mitt arbete på RISE. Nedan finns talet inspelat och i text. Jag hoppas med det att väcka tankar om just var vi befinner oss i samhällets digitalisering idag och vad vi kan göra för att se en än starkare demokrati de kommande hundra åren än vad vi haft fram tills idag.

Hej,

Jag heter Carl Heath och är till vardags utbildningsdirektör på RISE, statens forskningsinstitut. Jag lämnade i höstas ett tvåårigt arbete som särskild utredare att värna det demokratiska samtalet, och att leda en nationell satsning på medie- och informationskunnighet. Tack för att ni bjuder in mig till ert möte. Jag tänkte ta tillfället i akt att göra en reflektion i gränslandet mellan demokratin, digitaliseringen och det livslånga lärandet. Någonstans där ni är just i detta nu, i ett demokratiskt möte, av omständigheter format med digitalisering som stöd, för att dryfta frågor om det livslånga lärandet.

Det demokratiska samtalet sker i dag i stor utsträckning över internet och sociala medier. Det har gjort det möjligt för fler att delta och göra sina röster hörda. Men den digitala tekniken har också gjort det enklare att sprida näthat, desinformation och propaganda. 

När hat och hot ökar. När desinformation tränger in och påverkar oss, riskerar det splittra samhällen och ställa människor mot varandra. Det riskerar att störa våra demokratiska beslutsprocesser och vår förmåga att hantera svåra samhällsutmaningar. Genom konspirationsteorier och vilseledande information blir vetenskap och vedertagna uppfattningar ifrågasatta. Det är särskilt problematiskt i en tid då vi står inför stora och svåra hot, såsom klimatkrisen och coronapandemin.

När jag reflekterar över dessa utmaningar så kan jag inte undgå att tänka på hur annorlunda våra arenor för det offentliga samtalet har kommit att bli på kort tid. Vi samtalar, resonerar, diskuterar och interagerar idag i stor utsträckning digitalt. Det betyder att vi har ett medium mellan oss som är i samtal. Det kan vara telefonen, videosamtalet, chattgruppen, det sociala mediet, debattsidan eller en uppsjö andra platser. Platser. Någonstans kan man se dessa som platser i en digital tid. Destinationer som vi besöker för att möta varandra digitalt. Och när jag ser på dessa digitala miljöer som just miljöer, eller platser för interaktion, så kan jag också jämföra dem med andra platser. Vad betyder de platser vi besöker för vår demokrati? För vår samhällsbyggnad? För hur vi lever och umgås?

Under industrisamhällets framväxt såg vi från det offentliga och från civilsamhället behov av att organisera och utveckla platser för samhällets samtal och interaktion. Under 1800-talet och nittonhundratalets början såg vi utvecklingen av folkskolan, folkbiblioteket, studieförbund och folkhögskolor, föreningsliv och många olika former av demokratisk organisering. De platser där det demokratiska samtalet utspelades kunde ta sig många olika former. Det kunde vara de informella platserna som parken, caféet, hemmet, studiecirkeln eller biblioteket. Men det kunde också vara i skolan, på arbetsplatsen, i kommunfullmäktige och i riksdagen. Var och en av dessa platser formades för sina syften och ändamål, och dessa syften kunde vara privata, offentliga eller sprungna ur folkrörelser, föreningsliv och civilsamhälle. Det finns både bokaffärer och bibliotek, kommersiella som offentliga alternativ och civilsamhällets roll för det demokratiska samtalets arenor är tydlig. I år fyller demokratin 100 år och den resan har formats och utvecklats i och på grund av dessa platser.

Men hur ser det ut idag? Ja, på ganska så kort tid har vi alla kommit att ägna mer tid i de digitala rum som utgör vår vardag. Det kan vara Facebook, Instagram, Snap, TikTok, Youtube och fler därtill. Och en sak som kännetecknar dem är att de i allt vesäntligt är kommersiella arenor, med ett kommersiellt syfte ägda av globala aktörer med oftast ekonomiska incitament. Många av dessa digitala tjänster och produkter erbjuder fantastiska möjligheter till interaktion. Men jag kan inte annat än fundera över vad det betyder att vi kommit att ersätta en stor flora av platser, designade i syfte att utveckla samhället och demokratin, med arenor stöpta i helt andra former. I någon mån och om man kan spetsa till det har vi utan att egentligen reflektera särskilt mycket över det privatiserat de digitala mötasplatser vi befinner oss i. Det blir den kommersiella logiken bakom dessa platser som formar samtalen, som skapar begränsningar och möjligheter. 

För någonstans är det så, att den som äger, förstår och formar vår data, och den som designar våra digitala tjänster, också bidrar till att forma vårt samhälle. Vill vi skapa bättre förutsättningar för demorkatin i en digital tid behöver vi fundera över hur vi gör för att tillsammans forma och utveckla våra fysiska och digitala rum för att möta vår tids utmaningar. Vi behöver se initiativ som springer såväl ur civilsamhället som från det offentliga och näringslivet. 

Men hur kan vi göra för att möta dessa stora frågor?

De senaste decenniernas utveckling mot ett allt mer digitaliserat samhälle, och våra omvälvande och akuta behov av hållbar omställning av samhället innebär att vi alla behöver ny kunskap för att möta nya utmaningar.

Vi har alla en kunskapshorisont, bortom vilken vi har svårt att förstå och tolka vad som sker. Ju mer kunskap vi har om vår tids utmaningar och möjligheter, såväl var och en av oss, som de organisationer vi befinner oss i, och samhället i stort, desto bättre förutsättningar har vi att möta det nya och det okända. Det livslånga lärandet förflyttar vår kunskapshorisont och tillåter oss att i varje stund möta världen med den kunskap som behövs. Och när vi förstår att vi saknar kunskap, så har vi kunskap om hur vi gör för att finna rätt kunskap och förflytta vår kunskapshorisont ytterligare.

Men vi måste också omsätta den kunskap och de insikter vi har till handling. För det är det vi gör, våra handlingar, som är det som verkligen förändrar världen. Vi behöver också dela den kunskap vi har med andra. För det är en av de fina sakerna med kunskap. Den går att dela, och genom att göra det så blir den större och blandas med andra kunskaper, och växer i mötet och formar ny kunskap.  

Ett område där vi verkligen behöver förflytta vår kunskapshorisont, både som individer och organisationer som i samhället i stort är i frågor som handlar om hur vi utvecklar vår demokrati för en digital tid. Hur gör vi för att nyttja digitaliseringens möjligheter för att stärka och rusta demokratin, samtidigt som vi bygger upp samhällets motståndskraft mot krafter som utsätter demokratin för hot? Jag önskar att vi frågar oss vilka platser, fysiska som digitala, ska vi föra våra samtal på? Vad behöver vi göra, såväl i civilsamhället, i folkbildningen som i det offentliga, för att stärka förutsättningarna för demokratin? Hur gör vi för att bli medvetna om de utmaningar som till exempel desinformation, propaganda och näthat utgör? Vi behöver mod och verktyg för att kunna säga ifrån när vi ser lögner och hat på nätet. Vi bör stanna upp och ifrågasätta vad vi läser och tar del av på nätet innan vi sprider det vidare. Sverige måste kraftsamla för att skapa ett demokratiskt samtal där vi alla kan och vågar delta. På platser vars design och intention syftar till att stärka och utveckla demokratin och samhället.

Demokratin är som starkast när vi alla deltar och ges lika möjligheter att påverka vår gemensamma framtid. Demokratin blir trovärdig och viktig när vi känner att den spelar roll för oss i vår vardag. När den ger oss möjlighet att uttrycka vad vi tycker och tänker och när den utövas med respekt för alla människors lika värde, frihet och värdighet.

Vi måste tillsammans kraftsamla för att skapa ett demokratiskt samtal där vi alla kan och vågar delta.

Tack

Publicerat i artikel