Atlanten glittrade utanför fönstren i det spektakulära kulturhuset Harpa i Reykjavik, när panelen jag medverkade i samlades igår eftermiddag. Titeln på seminariet löd “Small Societies, Strong Democracies – Resilience in the Face of Disinformation”, och kom att bli ett samtal som hade kunnat pågå länge. Nivi Olsen, utbildnings- och kulturminister från Grönland stod där, framför oss forskare och journalister från Island, Danmark och Sverige, och satte tonen för samtalet, genom att inleda med orden “We are not commodities, we are people with history, with culture and with dignity.”
Att Grönland kom att bli centrum för samtalet, och att Nivi Olsen inledde det, var inte en slump. Under de senaste månaderna har landet, världens största ö med 57 000 invånare, hamnat i stormens centrum på ett sätt som få kunnat förutse. När Donald Trump tidigare i år uttryckte önskemål om att köpa Grönland, när geopolitiska intressen plötsligt riktade strålkastarljuset mot öns strategiska läge och resurser, syntes en grundläggande digital sårbarhet i Grönland. Nivi Olsens berättelse i inledningsanförandet handlar inte bara om politiskt tryck utan om så mycket mer. Om försök att sprida desinformation, om försök att påverka valet i våras, och om narrativ som syftar till att skapa tvivel och slå split i befolkningen. I små samhällen, sa hon, där tillit är själva grunden för vår enhet, blir detta en existentiell fråga.
Bredvid mig på scenen satt Maseana Pietola, VD och chefredaktör för Sermitsiaq, Grönlands största oberoende tidning. “We’re 35 journalists in Greenland. 35 people doing journalism there. That is not a lot.” Trettiofem journalister för ett helt land. Trettiofem personer som ska granska makten, rapportera nyheterna, faktagranska påståenden. Och samtidigt, i det grönländska intranät som heter Facebook, behöver någon bara skriva ett starkt laddat inlägg för att få några hundra delningar, och uppfattas som mera sant. Att Pietola uttrycker att “Facebook is Greenland’s intranet,” är ingen överdrift. I ett land där alla känner alla, där avstånden är enorma men befolkningen liten, har Facebook blivit det offentliga digitala rummet. Ett rum som påverkar den demokratiska process som förutsätter att makten konfronteras med kritiska frågor.
Signe Ravn-Hejlgaard från Digital Infrastructure Think Tank och Jón Gunnar Ólafsson från Islands universitet har båda studerat vad som händer när det demokratiska samtalet flyttar till kommersiella plattformar i små samhällen. De strukturella utmaningarna är tydliga. Små språk, som länge varit ett skydd mot extern påverkan, bryts nu ner av AI som enkelt kan översätta och publicera på grönländska eller isländska. Små redaktioner med begränsade resurser kan inte längre hålla jämna steg med informationsflödet. Alla måste vara generalister, ingen har tid eller resurser för specialisering eller djup faktakoll.
När Jón Gunnar i hans forskning intervjuade journalister och politiker om den politiska bevakningen kom tre ord tillbaka om och om igen. Ytlig, grund, reaktiv. Och det var innan desinformation ens var i fokus. I små samhällen, med små språk, ser vi här hur det uppstår en kombination där det finns begränsade journalistiska resurser, samtidigt som den digitala opinionsbildningen samlas på enskilda kommersiella plattformar, så som Facebook. Under dessa omständigheter sprids information extremt snabbt, på gott och ont. En komplexitet i detta som Signe Ravn-Hejlgaard belyste i panelen var att det i det senaste grönländska valet kom att vara så att vissa parlamentariker bara behövde mellan 50 och 100 röster för att bli valda. Det är inte många människor du behöver påverka för att förändra ett politiskt utfall.
När jag hörde om berättelserna från Grönland, reflekterade jag samtidigt över min senaste resa till Kyiv där jag i juli hade långa samtal med ukrainska kollegor om informationskrigföring. En sak de sa gång på gång var att de önskar att de hade tagit hand om sitt digitala offentliga rum innan kriget startade. Så mycket av den ukrainska diskursen pågår på Telegram, en plattform med stark koppling till Ryssland. “Your information space in war is as good as you have prepared for it in peacetime,” sa en av dem. När jag satt där i Harpa och lyssnade på beskrivningarna av Grönlands situation, kände jag samma mönster. Inte krigets realitet, men samma grundläggande beroende av infrastrukturer som ägs och kontrolleras av andra.
Här ser vi tydligt exempel på de strukturella sårbarheter som nu framträder i tydligare ljus i ett förändrat geopolitiskt läge. Sårbarheterna syns, från undervattenskablarna i de kalla arktiska vattnen, och uppåt. Grönlands internetförbindelser går genom kablar som ägs av andra. Mjukvaran som används kommer från andra länder. Och plattformen där hela det offentliga samtalet pågår, Facebook, har sitt tekniska hemvist i USA. Ett land som Staffan Lindberg, professor och chef för V-Dem Institute vid Göteborgs universitet, förra veckan offentligt konstaterade inte längre kan klassificeras som demokrati i deras forskning. Det betyder att Grönlands digitala offentliga rum, där opinionsbildning och demokratisk diskurs sker, kontrolleras av infrastruktur med hemvist i en icke-demokratisk stat och som dessutom har uttryckta geopolitiska intressen i att vilja annektera Grönland.
Plattformsdimensionen är i detta sammanhang kritisk. Facebook, TikTok, Instagram, X. De är inte byggda för att vara offentliga torg. De är digitala tivolin, kommersiella utrymmen optimerade för engagemang och annonsintäkter. Algoritmerna belönar känslomässiga reaktioner framför allt annat, och ilska är den klart mest framgångsrika. Det innehåll som skapar starka reaktioner får spridning, och som Jón Gunnar beskrev, det är också det innehållet som traditionella medier sedan plockar upp eftersom det är det mest lästa. En ond cirkel där polariserande innehåll förstärks i varje led.
Vi har helt enkelt valt att ha vårt demokratiska samtal i miljöer som inte är designade för det och aldrig kommer att vara det. Vi befinner oss i en situation som liknar det tidiga nittonhundratalet, när vi insåg att vi behövde public service för att säkra ett demokratiskt medielandskap. Nu måste vi tänka om och föreställa oss vad som är en god digital opinionsbildning, och hur tekniken ser ut som bär den, för att demokratin ska kunna fungera och utvecklas.
Allt detta blev än tydligare när Maseana Pietola beskrev vad som hände när Trump åter kom till makten och Grönland helt plötsligt stod i centrum. Danska journalister landade på Grönland som om de bevakade ett krig. Från 2000 till 3000 artiklar om Grönland under januari till mars föregående år, till 12 000, 14 000, 15 000 artiklar samma månader i år. Grönlands informationsmiljö översvämmades, och nästan allt handlade om självständighet eftersom det var det danska medier var intresserade av. Samtidigt höll Grönland val, både till parlamentet och till kommunerna. Men vem minns något om kommunvalen? Allt försvann i bruset om självständighet.
Detta är vad som händer när små samhällen plötsligt hamnar i stormens centrum. När relationerna var goda, när geopolitiken var stabil, uppfattades inte beroendet som problem. Men när Trump twittrade, när intressena förändrades, då blev sårbarheten akut. Och då visade det sig att sexton journalister inte räcker. Att en plattform som Facebook inte är byggd för demokratisk diskurs. Att infrastrukturen, från kablar till algoritmer, ägs och kontrolleras av andra med egna intressen.
Från publiken reste sig en kanadensisk åhörare och ställde frågan om vad små länder unikt kan göra för att bygga motståndskraft. Svaren var intressanta i sin variation. Ingibjörg Davíðsdóttir från Islands parlament beskrev hur hennes parti, Social Democratic Alliance, systematiskt reser runt i landet och håller små möten på pizzerior och kafeer, bara för att prata med människor. Att vara liten har sina fördelar, sa hon. “Yesterday we were in a town with 2,000 inhabitants, the prime minister and I knocked on doors and asked people how we can help. Sixty people came to the meeting.” I en tid av digitala tivolin kan det demokratiska samtalet på caféet, biblioteket eller utanför mataffären vara en kraftfull respons.
Panelsamtalet blev en påminnelse om att demokrati är något levande, inte statiskt. Att en del av motståndskraften mot digital manipulation kan ligga i att luta sig mot det fysiska, mot de deliberativa demokratiska praktiker som faktiskt är lättare i små samhällen. Men det räcker inte. Som Signe sa, “We also need to start seeing digital infrastructure as critical infrastructure, in the same way that we view electricity and water.” Vi ser hur stater behöver ta ett tydligare ansvar för att säkerställa att det finns starka digitala rum för demokratiska samtal, som inte kontrolleras av främmande makter, av algoritmer vi inte kan se, av kommersiella värden vi inte känner till. Kanske är vägen framåt ett nytt projekt, som speglas i det tidiga 1900-talets utveckling av public service.
Detta är ingen omöjlighet. Det finns teknologier som bygger på principer som möter demokratins behov. Det finns idéer och koncept för hur man kan bygga offentliga digitala demokratiska samtal, med hjälp av protokoll istället för slutna plattformar. Det pågår arbete i EU, i Nederländerna, i Tyskland och på andra håll. Det finns fyrtorn av intressant utveckling, men de är svaga just nu. Vi behöver ställa oss själva frågan hur vi egentligen vill att våra digitala samtal ska vara. Vilken design ska det rummet ha för att stärka samhällets och individers samtal? Och hur tar vi steg framåt för att möjliggöra detta?
När panelen närmade sig sitt slut kom en fråga från en student från USA som oroade sig för den auktoritära utvecklingen i hennes hemland, och undrade om det går att återgå till demokratiska samtal när desinformation, misstro och polarisering redan fått fäste och institutioner rämnar. Jag tänkte på mina ukrainska kollegor, på hur de önskade att de förberett sitt informationsrum i fredstid. Jag tänkte på Grönland, på hur snabbt allt förändrades när den geopolitiska vinden vände. Och jag tänkte på Sverige, på Norden, på alla små språkområden som just nu står inför samma strukturella utmaningar.
Min tanke är att svaret måste vara är att det är ett politiskt projekt, och ett projekt för samhället. I en demokrati kan det inte vara något annat. Vi måste ha ett demokratiskt samtal om hur vi beter oss när vi talar med varandra, både i det fysiska och i det digitala. Vi behöver alla stärka vår medie- och informationskunnighet. Men framför allt behöver vi ett starkare politiskt uttryck för och en vilja till att ta hand om och utveckla samhället, som förstår att digital infrastruktur för opinionsbildning är samhällskritisk verksamhet.
För när vinden vänder, då är vår förmåga att upprätthålla ett demokratiskt samtal bara så god som den infrastruktur vi byggt i lugna tider. Grönlands erfarenhet det senaste året är en varning vi alla bör ta på största allvar. Sexton journalister räcker inte när Grönland utsätts för påverkan. En plattform ägd av andra räcker inte när geopolitiken förändras. En informationsmiljö som inte också kan verka i kris och i krig, och som inte ses som skyddsvärd, kommer inte räcka till när samhället utsätts för påverkan eller hot.
När jag nu lämnar Harpa och tar mig mot flygplatsen, tänkter jag på minister Olsens ord om tillit. Att den inte kan krävas, utan att den måste byggas genom ärlighet, respekt och transparens. Det gäller i internationella relationer, men det gäller också för hur vi bygger våra digitala rum. Om vi vill ha demokrati i en digital tid måste vi bygga infrastruktur för den. Inte hoppas att kommersiella tivoliparker ska fungera som offentliga torg. Inte förlita oss på att geopolitiken förblir stabil. Inte vänta tills vinden vänder.
Lärdomen från Grönland är tydlig. Det som inte uppfattades som problem när relationerna var goda blev akut när intressena förändrades. Och då var det för sent att börja bygga motståndskraft. Det arbetet måste ske nu, i det som fortfarande kan kallas fredstid, innan nästa storm drar in.