
I dag stod jag i SEB-salen på Handelshögskolan i Göteborg. Det var årets Kurt Grönfors-seminarium, som handlade om försvar och innovation och om vad Sverige kan lära av Ukraina. Över hundra personer hade anmält sig. Först ut var Vladyslav Tarakhtii, ukrainsk veteran och stridssjukvårdare med fyra och ett halvt år i kriget bakom sig, som i dag arbetar i Stockholm för organisationen Repower.
Mitt i sin berättelse nämnde han en tågresa mellan den polska och den ukrainska gränsen. Hans team i Kursk ringde upp honom, visade en sårad soldat i realtid och frågade vad de skulle göra. Han satt på tåget, undersökte såret på skärmen och förklarade hur de skulle gå till väga.
Den scenen rymmer på många sätt hela förmiddagens berättelse. Tekniken ändrar hastigheten och avstånden, och den nya hastigheten ändrar hur arbetet måste göras. Det nya arbetssättet håller i sin tur bara om organisationer tillhandahåller tekniska förutsättningar, samt att rätten att fatta beslut flyttar dit där kunskapen finns. Det är en fråga om ledning och organisation lika mycket som om teknik, och det är detta jag vill stanna vid och reflektera lite kring.
När den fullskaliga invasionen började den 24 februari 2022 fanns det, berättade Tarakhtii, en frontlinje som gick att förstå. I dag ser drönarna allt som rör sig, dygnet runt. Den zon där det som syns också kan bekämpas har vuxit till mer än tjugo kilometer, och gränsen mellan front och bakre område har på många håll luckrats upp. Sjukvårdens gamla princip om den gyllene timmen, att en svårt skadad ska nå kirurg inom en timme, går idag sällan att uppfylla. En evakuering kan dröja i dagar, och hans eget längsta evakueringsuppdrag tog nio dygn, berättade han.
Då blir också det enklaste hjälpmedlet ett problem. Ett avsnörande förband, en tourniquet, är tänkt för timmar och inte för dygn. Det ukrainska svaret har till stor del handlat om vem som får göra vad. Protokollen skrevs om så att vanliga soldater fick rätt att lossa och lägga om förbandet. Första hjälpen blev en färdighet för varje soldat, eftersom det ibland är kamraten som håller den skadade vid liv i flera dagar, med en sjukvårdare som stöd på länk. Stridssjukvårdarna fick, som han uttryckte det, ”mycket mer frihet, men också mycket mer ansvar”.
Allt oftare hämtas de skadade av obemannade markfordon. Antalet sådana uppdrag i den ukrainska armén, för transporter och evakuering, har enligt försvarsministeriet vuxit från omkring 2 900 i november förra året till drygt 25 000 i augusti i år.

Vladyslav berättade osminkat också om de svårare sidorna, så som att fordon slås ut, ibland med en sårad ombord. En av hans bilder hade rubriken ”Hårda men ärliga siffror”. Drygt hälften av evakueringarna med markfordon lyckas, och i knappt fem procent av fallen förstörs fordonet med den sårade ombord. ”Om man kan förlora en maskin är det bättre att förlora en maskin”, sa han. Senare lade han till att det bakom all teknik alltid finns människor, och att arméns största problem efter århundraden av utveckling fortfarande är leran.
Andreas Flodström, entreprenör med ursprung i Göteborg, som har byggt företag i Ukraina sedan 2012, beskrev samma rörelse från industrins håll. Innovationen kom nerifrån, från ingenjörer i garage och verkstäder nära fronten, och statens bidrag har varit att bygga strukturer som släpper fram den. Innovationsklustret Brave1 växte, som han beskrev det, fram hos ministeriet för digital transformation, vid sidan av de gamla upphandlingsvägarna, som hade varit för långsamma. Där utlyser man behov och låter ett tiotal företag tävla om varje problem, och det som inte fungerar sorteras snabbt bort. Den som vill se ett test, berättade han, kan ringa på morgonen och få frågan om det passar före eller efter lunch.
Han var också tydlig med vad det kostar. Informationen behöver flöda åt alla håll, från soldat till tillverkare och från stat till investerare, och behoven redovisas öppet. Ukraina har gjort avvägningen att hastigheten är viktigare än att ingen uppgift någonsin kan läcka.
Båda påminde oss om att Ryssland också lär sig. Jetdrönaren Geran-5 användes första gången mot Ukraina i början av januari och är enligt Flodström redan inne på sin femte version. Tarakhtii menade att vi i Europa underskattar Ryssland. ”Vår enda fördel är att vi lär oss snabbare”, sa han. ”För vi måste överleva.”
Själv var jag tredje talare, och jag berättade om det jag har sett sedan 2024, när vi på RISE började arbeta tillsammans med ukrainska partner. När invasionen kom blev alla varningssignaler röda på en gång, och det gick inte att skilja signal från brus. Organisationer som var byggda i avdelningar, med överlämningar mellan varje led, fick sin takt bestämd av det långsammaste ledet. Det som har vuxit fram i stället är små team som bär hela kedjan, med tekniken och inte minst AI som en del av arbetet. En av de verksamheter vi arbetar med konstaterade nyligen att den sedan januari gör en central del av sitt arbete sju gånger snabbare.
Vi har behövt ändra oss själva lika mycket. I dag arbetar vi i sprintar tillsammans med våra partner, i ett fall på en vecka i taget. Efter varje sprint fortsätter vi, eller så lägger vi om kursen helt. För en svensk forskare är det rätt plågsamt. Vi vill gärna tänka efter ordentligt och skriva fram en rapport som är färdig om sex månader, men för dem vi arbetar med har en sådan rapport ofta litet eller inget värde. Det är förmågan att agera, iterera, ställa om som behöver finnas på plats för att skapa värde i ett krig som utvecklas i takt med tekniken.
Mina kollegor som arbetar med både svenska och ukrainska myndigheter brukar beskriva skillnader i arbetssätt i målande beskrivningar. Insikten finns ofta hos oss, men den operativa förmågan att ändra sitt eget sätt att arbeta är svag. Ett vanligt mönster jag ser i organisationer med svårighet att ställa om, handlar om rädslan att göra fel. Den som är längst ut i organisationen, och kan mest om en fråga, och som inte vågar fatta beslut, trots att mandatet finns. Frågan skickas istället uppåt, till chefer som vet mindre om saken och därför blir ännu försiktigare. Till slut är utrymmet högst upp fyllt av ärenden som borde ha avgjorts långt ner, och tiden för de verkligt strategiska frågorna är borta.
I min avhandling kallar jag det som då saknas för rådighet. Ordet betyder både sinnesnärvaro och rätten att förfoga över något, och jag använder det för en organisations förmåga att hålla samman kapacitet och mandat i ändamålsenligt handlande. Den som har rådighet vet vad som behöver göras, kan göra det, har rätt att göra det och får det faktiskt gjort. I stora organisationer glider kapacitet och mandat gärna isär, och då hjälper det föga att alla delar finns på plats. Soldaten som i dagar håller en kamrat vid liv, med en sjukvårdare på länk, har fått alla fyra.
Hur kommer vi då framåt? Flodström varnade för tanken att Sverige ska kopiera det Ukraina har byggt. Hans förslag var att bygga tillsammans med Ukraina, och han menade att Europa i dag är lika beroende av Ukraina som Ukraina är av Europa. Min egen erfarenhet pekar åt samma håll. Hastighet är ett hantverk, och man lär sig det genom att vara med där det utövas. Så växte kunnandet en gång fram i Silicon Valley och i Shenzhen, och nu finns en sådan miljö i Ukraina, men som handlar om försvarsinnovation.
Efter mig talade Katarina Brud, som leder Defence xLab vid Lindholmen Science Park i Göteborg, ett initiativ som lanserades i somras tillsammans med armén. Målet är att en idé ska bli operativ effekt på under ett år. Det första projektet kopplar med drönare, sensorer och telemedicin samman skadade soldater med läkare på distans. Det är samma förmåga som Tarakhtii beskrev från fronten, som nu prövas i svensk miljö.

Vi behöver också flytta mandat och pengar närmare dem som lär sig. Fredrik Åström, Försvarets materielverks attaché i Kyiv, som var med på länk, talade om medel som myndigheten tillåts misslyckas med. Förr hade vi gott om tid och ont om pengar, sa han, och nu är det tvärtom. Han berättade att stödet till Ukraina i år har gått över till gemensam produktion i Sverige. Våra processer är robusta, menade han, men vi behöver mod och mandat att göra avkall på dem när det krävs.
Till det kommer synen på säkerhet. Vi i Sverige tänker gärna säkerhet först och effekt sedan, och prövar därför sällan det vi bygger i de sammanhang där det ska användas, utifrån de förutsättningar som sannolikt kommer att finnas när de ska användas. Jag tror att det är den farligaste säkerhet vi har, den som hämmar oss från att faktiskt förstå och lära oss det vi måste för att försvara oss på riktigt.
Kriget är nu snart inne på sitt femte år. Det är ett brutalt, våldsamt och skoningslöst anfallskrig som Ryssland bedriver. Min bild är att det inte kommer att upphöra förrän Ryssland är besegrat och inte längre har förutsättningar att fortsätta kriga. Men för att komma dit, behöver Europa komma samman, och förstå allvaret i läget.
Det är viktigt att påminna sig om vem fienden är och hur den agerar. I panelen berättade Tarakhtii att Ryssland ofta slår två gånger mot samma plats, en så kallad double tap, med en kvart eller tjugo minuter emellan, för att också träffa dem som kommer till hjälp. I augusti förlorade han på det sättet en nära vän, en civil sjukvårdare i Kyiv.
Conny Overland, som ledde seminariet, sa i sin inledning att vi i Sverige har fått lite tid på oss, och frågade hur vi använder den. Någonstans längs fronten väntar i kväll en soldat med en sårad kamrat på det väder som gör det svårt för drönarna att se, och på ett fordon utan förare. Han vet vad som behöver göras, kan göra det och har fått rätten att göra det. Ukrainas kamp är här och nu, varje dag.
Nu är tiden att arbeta tillsammans med dem, och genom att se över hur kunskap och mandat hänger ihop i våra egna myndigheter, företag och organisationer, så kanske vi hinner bygga den förmågan innan vi själva behöver den.
Referenser
Fornusek, M. (2026, 11 januari). Russia deploys new Geran-5 jet-powered drone against Ukraine, intel says. The Kyiv Independent.
Göteborgs universitet. (2026). Försvar och innovation – erfarenheter från Ukraina [Seminarium, 17 november]. Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
Heath, C. (2026). Rådighet i omställning (Gothenburg Studies in Informatics, rapport 78) [Doktorsavhandling, Göteborgs universitet].
Ignatenko, M. (2026, 7 april). Solutions to win: Ukraine’s Defense Forces increase use of GRCs, with over 9,000 frontline missions conducted in March. Rubryka.
Ministry of Defence of Ukraine. (2026a, 6 november). Brave1: How Ukraine takes defense technologies from idea to the front line.
Ministry of Defence of Ukraine. (2026b, 6 november). НРК вперше виконали понад 30 000 місій упродовж місяця [Markrobotar genomförde för första gången över 30 000 uppdrag på en månad].
Lämna ett svar