Tidigare idag var jag i SR P1 Förmiddag och pratade om hur vårt digitala opinionsbildningslandskap ser ut inför nästa års val. Jag slogs återigen av hur absurd situationen egentligen är. Vad det betyder att vi kommit att normalisera nyttjandet av amerikanska och kinesiska sociala medieplattformar som grundläggande fundament i vårt digitala opinionsbildningslandskap. Vi har gjort oss beroende av infrastruktur vi inte äger, med spelregler vi inte bestämmer över, och algoritmer som inte tjänar våra intressen utan någon annans. Det är som att hålla riksdagsdebatter på Gröna Lund, som jag sa i radioprogrammet. Eller att sätta bostadsrättsföreningens årsmöte på Liseberg. Absurt när man säger det högt, men ändå är det precis vad vi gör.
Reka Tolnai från Centerpartiet beskrev träffsäkert hur politiken TikTokifierats. Hur budskapen ska passa in på några sekunder, med snabba klipp, under extrem konkurrens om uppmärksamhet i en algoritm styrd från Kina. Hur partiledare som Nooshi Dadgostar använder trendande ljud för att politikera innehåll som egentligen handlar om smink och läppglans. Hur statsminister Ulf Kristersson äntligen skaffat konto i oktober, sent men nödvändigt, för att det blivit “en hygienfaktor”. Och hur allt detta spiller över på andra arenor – till partiledardebatten i Agenda, till intervjuer, till hur politiken förs överallt. Allt ska kunna klippas till trettio sekunder. Allt ska kunna spridas.
Problemet är inte att politiker använder nya kanaler. Problemet är att dessa kanaler inte är designade för demokrati. De är designade för att sälja annonser och för att underhålla. TikToks algoritm dikterar vad som visas härnäst, baserat på ett hemligt recept vars bevekelsegrunder vi inte kan veta. X, tidigare Twitter, har efter Elon Musks övertagande förvandlats till en plattform som systematiskt förstärker vissa röster och tystar andra, enfärsk forskning från Sky News visar hur mer än hälften av det politiska innehållet på plattformen kommer från extrema konton. Facebook och Instagram har slutat ta emot politiska annonser. Det digitala opinionsbildningslandskapet formas av kommersiella logiker, av auktoritära staters intressen, av enskilda miljardärers politiska agendor.
Men det finns en annan väg. Eller faktiskt flera.
För medan vi talar om TikTok och X som om de vore de enda alternativen, växer en helt annan digital värld fram. Den bygger inte på slutna plattformar utan på öppna protokoll. Den ägs inte av enskilda företag utan förvaltas av alla. Den styrs inte av hemliga algoritmer utan av transparenta val. Och den finns redan här, idag, redo att användas.
Föreställ dig ett Sverige där Sveriges Radio publicerar sitt innehåll via ett öppet protokoll. Där du kan lyssna på P1 Förmiddag i din valda app. Kanske Mastodon, kanske BlueSky, kanske något annat. Där SVT Play integrerar med PeerTube så att deras program går att ta del av i samma federerade nätverk där du också följer din lokaltidning, din kommuns information, dina favoritbloggar. Där Dagens Nyheter, Expressen, Dagens ETC, Kvartal, Göteborgs-Posten och många andra medier publicerar sina texter mot samma protokoll, men naturligtvis med de betallösningar de behöver för att finansiera sitt journalistiska arbete.
Föreställ dig att din kommun driver en egen instans i detta nätverk, där medborgardialog sker utan att vara beroende av Metas eller Googles nycker. Du kan ha föräldradialogen om skolan utan att behöva teckna avtal med Meta. Du kan hantera kommunikation i föreningslivet utan att vara tvungen att ha instagram eller WhatsApp. Där Arbetsförmedlingen kan dela viktig information direkt, där Försäkringskassan kan nås utan mellanhand. Där civilsamhällets organisationer; idrottsföreningar, studieförbund, fackföreningar, alla har sina platser i samma sammankopplade digitala samhällsväv. Din egen blogg på WordPress ansluts automatiskt. Allt prat om att “sprida budskap i sociala medier” skulle kunna ersättas av något nytt och väldigt annorlunda. Att publicera i en gemensam digital infrastruktur som ingen enskild aktör kontrollerar.
Det är inte science fiction. Tekniken finns redan. ActivityPub heter protokollet, och det funkar ungefär som e-post . Många olika leverantörer, men alla kan kommunicera med varandra. Mastodon är en av plattformarna som bygger på det. Europeiska kommissionen driver redan sin egen server på detta protokoll. Svenska Wikimedia också. WordPress, som driver en fjärdedel av världens webbplatser, har integrerat stödet. PeerTube erbjuder videoplattform. PixelFed fungerar som Instagram. Friendica som Facebook. Alla kan prata med varandra, över gränserna. Alldeles häromdagen såg en ny tjänst dagens ljus på protokollet, Bonfire, en version av hur Facebook såg ut tidigare, i syfte att forma gemenskaper.
Och ja, TikTok och X skulle fortfarande finnas kvar. De är digitala tivolin, som jag kallade dem i studion. Underhållningsmiljöer. Det är okej. Vi har både Liseberg och stadsbibliotek i Göteborg. Vi har både köpcentrum och torg. Olika platser för olika syften. Men skillnaden är att vi då skulle ha ett val. Ett verkligt val. Ett opinionsbildningslandskap med valfrihet, öppenhet, transparens.
I ett sådant landskap skulle algoritmerna fungera annorlunda. På Mastodon ser du ett kronologiskt flöde av dem du följer. Inget förstärks för att det väcker starka känslor. När du gillar något så sprids det inte automatiskt vidare. Personen som skrev det ser bara att du tyckte om det. På BlueSky, den snabbväxande plattformen som bygger på AT-protokollet, kan du välja mellan olika “kuratorer” som sorterar ditt flöde på olika sätt. Du bestämmer själv vilken algoritm du vill använda. Ingen företagsledning i Kalifornien eller Peking styr vad du får se.
Reka Tolnai sa i programmet att politiker måste vara där väljarna är. Det stämmer. Men frågan är hur vi kom till en situation där väljarna bara finns på platser ägda av främmande makter och kommersiella intressen. För trettio år sedan fanns medborgarna också på torg och i föreningslokaler, i studiecirklar och på bibliotek. Där finns de idag med. Platser som samhället själv äger och förvaltar. Det digitala samhället kan se likadant ut, eller dra lärdom av vår fysiska miljö, om vi väljer det.
Det som behövs är politisk vilja och institutionellt mod. Att public service och övriga medier väljer att bidra till utvecklingen. Att kommuner och regioner ser möjligheten att äga sina digitala mötesplatser. Att politiska partier inser att oberoende inte bara gäller ekonomi utan också digital infrastruktur. Att vi gemensamt förstår att ett digitalt samhälle och demokrati i en digital tid förutsätter något något av oss.
För fem år sedan ledde jag en statlig offentlig utredning just om det demokratiska samtalet i en digital tid. Sedan dess har vi sett hur rätt vi hade i vår analyser och bedömningar. Samtidigt har lösningarna blivit tydligare, tekniken mognat, erfarenheterna växt. Vi vet nu vad som behöver göras. Vi har verktygen. Det enda som fattas är beslutet att faktiskt göra det.
Inför valet 2026 kommer politiker att fortsätta jaga virala klipp på TikTok. Journalister kommer att rapportera om vad som trendar på X. Det är mer eller mindre oundvikligt. Men parallellt med detta skulle något annat kunna växa fram. En digital infrastruktur värd namnet. Ett opinionsbildningslandskap där demokratin sätter villkoren, inte uppmärksamhetsekonomin. Där transparens och öppenhet är regel, inte undantag. Där invånare kan mötas i digitala rum som ingen kan stänga, där ingen kan ändra reglerna över en natt, där algoritmer tjänar samtalet istället för att manipulera det.
Det skulle vara en värld där min blogg på carlheath.se automatiskt syns i samma flöde som SR:s nyheter, där du kan välja att följa både din lokaltidning och statliga myndigheters information utan att någon kan censurera, algoritmiskt dölja eller kommersiellt exploatera ditt engagemang. Där det finns rum för både lättviktigt och tungt, för både underhållning och upplysning, men där spelreglerna är våra egna.
När jag lämnade studion tänkte jag på det Reka sa om att politiken måste vara tillgänglig, att färre och färre engagerar sig, att man nästan måste väva in politik i humor och trender för att nå fram. Det är sant, men det är också ett symptom på att vi byggt fel. Vi har anpassat demokratin till plattformarnas format istället för att bygga plattformar för demokratins behov.
Det går att vända. Det krävs bara att vi som samhälle väljer att göra det. Att vi tar det obekväma steget bort från invanda mönster, mot något bättre. Tekniken finns. Viljan måste komma från oss alla.
Leave a Reply