Från digitala tivolin till demokratiska allmänningar

Tanken på ett digitalt offentligt rum, en global agora för samtal och idéutbyte, är en av vår tids mest kraftfulla drömmar. För ett ögonblick, för drygt ett decennium sedan, tycktes den nästan vara inom räckhåll. Idag, när den drömmen på många sätt har övergått i en tilltagande och febrig mardröm av polarisering, kommersialism, desinformation och en tilltagande mängd AI-sörja i våra digitala flöden, är det lätt att känna sig uppgiven.

Men att kapitulera vore ett historiskt misstag. Teknologin som ledde oss vilse bär också i sig fröet till en verklig och hållbar digital opinionsbildning. Att vår digitala samtid är sjuk är en insikt som sedan många år har nått maktens korridorer. Men i närtid har frågan hamnat högt på dagordningen, med USA:s allt mer auktoritära drag. För en tid sedan talade Frankrikes president Emmanuel Macron på tyska nationaldagen, om behovet av att återta kontrollen. Han gav på många sätt en korrekt diagnos av symptomen. Men hans fokus på att reglera de befintliga plattformarna och på att öka kontrollen på internet är att medicinera en sjuk patient, inte att bygga en frisk framtid. Den väg som skapar bättre förutsättningar för ett demokratiskt samtal i en digital tid, ligger inte i att tukta det som är, utan i att modigt bygga det som borde vara.

För att förstå vart vi kan gå måste vi minnas var vi kommer ifrån. Det fanns en tid då de amerikanska plattformarna bar på ett närmast utopiskt löfte. De var inte digitala tivolin. De framstod som verktyg för medborgarmakt. Under den arabiska våren såg en hel värld hur aktivister på Tahrirtorget i Kairo använde Facebook för att organisera sig och hur Twitter blev en livlina för att sprida ocensurerad information i realtid. Det var en digital våg av frihetslängtan. Plattformarna gav en röst åt de röstlösa och skapade en känsla av global samhörighet. Men pendeln svängde. När företagen växte och börsnoterades syntes en gradvis förändring. Det vid tiden så upprepade idealet om att “koppla samman världen” ersattes av Wall Streets iskalla krav på evig tillväxt. För att uppnå detta omformades plattformarnas själva kärna. Kronologiska flöden byttes ut mot komplexa algoritmer vars enda syfte var att maximera vår tid på plattformen. De lärde sig snabbt att det mest effektiva bränslet för engagemang inte är samförstånd, utan engagemang, konflikt och ilska. Torget blev en gladiatorspelsarena där den som skrek högst fick all uppmärksamhet, och där ägaren av arenan kammade in vinsterna.

Och det är här vi står idag, mitt i konsekvenserna av denna utveckling. Vårt offentliga samtal utspelar sig till stor del på en infrastruktur där konsekvenserna av dess design är att den splittrar oss. Ingenstans har denna sönderdelande kraft blivit tydligare än i USA, plattformarnas hemland, där de bidragit till en polarisering som hotar att konsumera demokratin inifrån. Utvecklingen vi ser leder till en ny och långt farligare slutsats för oss i Europa. Vårt beroende av dessa plattformar är inte bara ett beroende av enskilda företag. Det är ett direkt beroende av den politiska stabiliteten i ett USA som i hög fart rör sig i en allt mer auktoritär riktning. Vi har lagt fundamentet för vårt offentliga samtal i ett land där de demokratiska institutionerna knakar i fogarna. Insikten gör vår nuvarande situation ohållbar. Att, som Macron föreslår, förlita sig på reaktiva regleringar för att städa upp i andras kommersiella tivolin är som att försöka bygga ett stabilt hus på kvicksand.

Vägen framåt innebär ett grundläggande skifte i hur vi tänker. En grundläggande beståndsdel i tänkandet utgörs av att vi måste förstå skillnaden mellan en plattform och ett protokoll, en distinktion som techskribenten Mike Masnick beskrev 2019. En plattform är en inhägnad trädgård som ägs av ett enda företag. Tänk Facebook, X, Youtube eller TikTok. Företaget sätter alla regler och du är hyresgäst. Ett protokoll är istället en gemensam uppsättning regler, en öppen standard som alla kan använda för att bygga tjänster som kan prata med varandra. Det bästa exemplet är e-post. Du är inte “på Gmail”. Du har en e-postadress och kan skicka meddelanden till vem som helst, oavsett om de använder Outlook, Apple Mail eller en egen server. Protokollet är den delade grunden, en digital allmänning, medan tjänsterna kan konkurrera fritt ovanpå den. Dagens sociala medier är plattformar. Framtidens måste bygga på protokoll.

Varför är detta så viktigt? För att plattformar är dömda att med tiden försämras, en process som författaren Cory Doctorow kallat “enshittification“. Processen har flera steg. Först är plattformen fantastisk för användarna för att locka dit dem. Sedan, när användarna är fast, försämras tjänsten för dem för att gynna annonsörer och företag. Därefter misshandlas även företagen för att all vinst ska kunna pressas ur systemet och hamna hos plattformens ägare. Till slut, när det inte finns mer värde att utvinna och alla är missnöjda, dör plattformen. Detta är ingen olyckshändelse. Det är den inbyggda logiken hos en tjänst som har monopol på relationerna mellan sina användare. Att bygga på öppna protokoll är det enda sättet att bryta denna destruktiva cykel.

Men den kommersiella logiken är bara ena halvan av problemet. Den andra, och djupare, är att plattformarnas själva arkitektur inte är designad för demokratiska samtal. Den algoritm som bestämmer vad du ser och vem som får synas ägs och kontrolleras helt av företaget. Detta står i skarp kontrast till hur vi byggt vår demokrati. I vårt föreningsliv, i våra parlament, har vi utvecklat regler och normer under århundraden för att säkra ett rättvist och inkluderande samtal. Vi har justeringspersoner, röstlängder och kontrapropositionsvotering. Till och med vid fikabordet har vi informella normer för hur vi fördelar ordet och lyssnar på varandra. Allt detta är demokratins egen infrastruktur, dess egna algoritmer, skapade för att väga argument och skapa legitimitet. Plattformarnas algoritmer är inte skapta för detta. Deras enda mål är att maximera engagemang i uppmärksamhetsekonomiska syften. Demokratiska principer och kommersiell optimering är i grunden oförenliga storheter. Och det är just därför protokollen är så avgörande. Ett öppet protokoll är en gemensam grund som gör det möjligt att bygga en mångfald av tjänster som kan prata med varandra, men som kan ha olika regler och design för att tjäna olika demokratiska syften.

Den goda nyheten är att detta inte är en avlägsen fantasi. Teknologin finns redan och utvecklas vidare. Två huvudsakliga standarder leder just nu utvecklingen. Dels ActivityPub, ett öppet protokoll som utgör ryggraden i det som kallas “Fediverse”. Här hittar vi tjänster som Mastodon, en öppen variant av hur Twitter tidigare såg ut. Här finns PeerTube, ett federerat alternativ till YouTube, och Pixelfed, ett alternativ till Instagram. Den andra stora standarden är ATproto, som ligger till grund för den snabbt växande tjänsten Bluesky. Poängen är inte exakt vilket protokoll som “vinner”, utan att principen om ett öppet, distribuerat och federerat socialt nätverk redan är bevisad och fungerande.

Vårt samhälle står nu inför ett historiskt uppdrag. Vi måste samlas kring en gemensam vision om protokoll före plattform och hjälpas åt att bygga den framtid vi behöver. Målet är att ovanpå gemensamma, öppna standarder skapa en rik flora av tjänster som stärker samhällsgemenskapen, och som gör ett öppet socialt landskap lika självklart som e-posten är idag. Här kan public service och andra aktörer spela en viktig och katalyserande roll. Deras uppgift, kan i denna utveckling vara att tillsammans med samhällsorienterade aktörer, så som Internetstiftelsen och andra delar av ett digitalt civilsamhällle, bidra till utvecklingen av den grundläggande infrastrukturen och skapa en starkare, öppen tech-stack.

De kan sedan utveckla sina egna tjänster, så att exempelvis SR Play och SVT Play förblir unika upplevelser men samtidigt blir interoperabla med ett bredare sammanhang. Tidiga experiment, som Sunets närvaro på Mastodon, visar att viljan och förmågan redan finns i delar av offentlig sektor. Nästa steg är att staten och SKR driver på för att myndigheter, regioner och kommuner ser till att deras content management system som de använder bygger på samma protokoll, så att de kan publicera sina nyheter och samhällsinformation via samma öppna protokoll. På så sätt upphör den absurda situation vi ser idag, där ledande politiker förlägger vitala delar av det politiska samtalet till slutna, utländska plattformar. Detta nuvarande beteende förminskar inte bara det offentliga rummet, det skapar också ett digitalt mörker för framtiden. Sveriges långa och stolta historia av öppna offentliga arkiv, en vital del av vår demokrati, har undergrävts av plattformseran. Att bygga på öppna protokoll är därför också en fråga om att säkra att vår tids historia kan bevaras och granskas av kommande generationer.

Utöver de demokratiska vinsterna finns en annan, livsavgörande dimension. Vår beredskap. Att idag förlägga merparten av vårt offentliga samtal, och därmed en kritisk del av vår informationsförsörjning i fred, kris och krig, till ett fåtal centraliserade plattformar är en stor strategisk sårbarhet. Dessa tjänster och den data de hanterar är lokaliaserade på andra sidan Atlanten, eller på helt andra platser jorden runt, utanför vår kontroll och jurisdiktion. I ett läge av allvarlig kris eller i värsta fall krig, riskerar vi att delar av vår digitala samtalsinfrastruktur stängs ner eller manipuleras, antingen genom tekniska avbrott, fientliga cyberattacker eller genom politiska beslut i plattformarnas hemland. En federerad struktur baserad på öppna protokoll är i grunden mycket mer robust. Genom ett distribuerat nätverk av servrar och tjänster som ägare har rådighet över, skapas en digital resiliens med betydligt färre enskilda sårbarheter. Om en del av nätverket slås ut kan kommunikationen fortsätta i andra delar. Att bygga vår egen digitala infrastruktur är därför inte bara en fråga om ett bättre offentligt samtal. Det är en central och nödvändig del av att bygga ett modernt totalförsvar i en alltmer osäker värld.

Den dröm om ett öppet digitalt torg som en gång tändes har inte slocknat, den har bara skymts av en svår verklighet av polarisering och AI-genererad sörja. Men vi behöver inte stå handfallna. Vi behöver inte enkom reglera och begränsa. Vägen framåt är utstakad och tekniken finns inom räckhåll. Valet vi står inför är inte primärt tekniskt, det är demokratiskt och kulturellt. Det handlar om att bestämma oss för om vi vill fortsätta att vara passiva hyresgäster i andras kommersiella imperier, eller om vi vill bli arkitekter och trädgårdsmästare av våra egna, öppna och livskraftiga digitala offentliga rum. Tiden för att bara prata om problemen är förbi. Nu är det dags att börja skapa.