Digital resiliens för ökad suveränitet

Under det senaste året, från kampanjerna inför det amerikanska valet till idag, har jag fått många frågor om hur jag ser på Sveriges och Europas förutsättningar i ett allt mer förändrat geopolitiskt läge. Jag har skrivit på många olika håll om begrepp som digital resiliens, digital suveränitet och behovet av rådighet för omställning i turbulenta tider. I denna betydligt längre text sätter jag dessa begrepp i relation till varandra utifrån det geopolitiska läge Sverige och Europa befinner sig i, så här i början av mars 2025. Min förhoppning är att texten ska kunna inspirera till samtal och dialog om vilken digital kontinuitetsplanering och digital beredskap som behöver vidtas idag, i en tid där osäkerheterna sällan varit större i modern tid. Bilder i artikeln skapade med hjälp av Flux i Comfyui.

En värld i förändring

Under det tidiga 2020-talet började europeiska ledare tala allt mer om digital suveränitet, behovet av en ökad förmåga i Europa att självständigt styra sin digitala framtid. Denna förmåga sträcker sig bortom lagstiftning om teknik och omfattar hela det digitala ekosystemets motståndskraft, en infrastruktur som idag utgör en central beståndsdel av det europeiska samhället. Från datacenter och undervattenskablar som möjliggör uppkoppling till de sociala medier och molntjänster som används dagligen, är EU i hög grad beroende av utländska, och i första hand amerikanska, teknikleverantörer. Beroendet har blivit en strategisk utmaning i ett snabbt förändrat och allvarligt geopolitiskt läge. Demokratins långvariga allianser prövas av auktoritära strömningar, även i västvärlden, och teknologin blir alltmer en del av stormakternas maktspel.

I ljuset av denna utveckling är det viktigt att ställa frågan om det är möjligt för länder i Europa att upprätthålla demokratin om de saknar rådighet över de digitala nätverk och infrastrukturer som denna demokrati idag förutsätter?

För att förstå Europas digitala sårbarhet i dag måste man se hur situationen vuxit fram. Internet har sina rötter i amerikansk militär- och forskningsverksamhet, utvecklad genom DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency) som skapade ARPANET 1969. Detta experimentella nätverk sammankopplade initialt fyra amerikanska universitet och fungerade som en decentraliserad kommunikationsstruktur som skulle kunna överleva en kärnvapenattack under kalla kriget. Medan USA investerade kraftigt i digital infrastruktur under 1970- och 80-talen, förblev Europa fragmenterat i nationella telekommonopol med begränsad samordning.

Europas tidiga digitala nätverk, som det franska Minitel, var innovativa men isolerade system utan den globala räckvidd som den amerikanska modellen senare skulle uppnå. När World Wide Web utvecklades av den brittiske forskaren Tim Berners-Lee vid CERN i Schweiz 1989-91, skapades paradoxalt nog ett av Europas viktigaste digitala bidrag, men det var amerikanska företag som kom att kommersialisera tekniken mest framgångsrikt. Under 1990-talets privatisering och kommersialisering av internet etablerade amerikanska företag tidigt dominerande marknadspositioner. Under 2000-talet, när digitala tjänster expanderade globalt, försökte Europa reglera snarare än att skapa en miljö för digital innovation. Avsaknaden av en enhetlig digital marknad, riskkapital och tekniska ekosystem jämförbara med Silicon Valley gav amerikanska plattformar ett avgörande försprång. När 2010-talet inleddes hade amerikanska företag som Google, Amazon, Facebook och Apple etablerat ett dominerande inflytande över européernas digitala liv, en situation som har förstärkt kontinentens digitala sårbarhet.

Teknikjournalisten Kara Swisher har beskrivit företag som Apple, Microsoft, Amazon, Google och Facebook (numera Meta) som “i praktiken egna nationalstater”, vilket understryker hur dessa företags inflytande ofta kan överskrida traditionella staters makt. Jag själv minns detta fenomen tydligt från möten för drya tio år sedan, där digital diplomati diskuterades. Vid bordet satt företrädare för länder runt om i världen och förde samtal om utvecklingen, tillsammans med företrädare för dessa företag, som i mötet agerade på lika villkor. Det blev tydligt för mig vilket inflytande och vilken makt dessa bolag hade. På många sätt kom stora delar av Europas digitala offentlighet och handel under dessa år att styras av dessa bolags egna regelverk snarare än av europeiska demokratiska institutioner.

De strategiska implikationerna av detta förhållande var länge inte i fokus för europeiska beslutsfattare. EU koncentrerade sig främst på marknadsharmonisering och dataskydd, något som bland annat resulterade i införandet av GDPR 2018. Men någon motsvarighet till Silicon Valleys jättar hade Europa aldrig byggt. De gånger företag med potential såg dagens ljus, tenderade de att köpas upp av större amerikanska företag. Genom att bara se på vilka de primära tjänster är som används i Europa, så är det inte ett orimligt antagande att en betydande del av västvärldens data är lagrad i USA eller av amerikanska företags datacenter. För många européer är den digitala identiteten, från e-postkonton till sociala medieprofiler, beroende av tjänster från utländska aktörer.

Bara fyra av världens femtio största teknikföretag är europeiska, enligt den så kallade Draghirapporten om EUs konkurrenskraft, där han också konstaterar att Europa var “svagt inom de framväxande teknologier som kommer att driva framtida tillväxt”. Decennier av underinvestering och splittring hade gjort EU till en eftersläntrare inom molntjänster, halvledare och AI. Den tidigare föreställningen att ett öppet internet automatiskt skulle gynna alla ersattes gradvis av insikten att digital interdependens lätt blir digitalt beroende.

Digitala sårbarheter växer fram

Edward Snowdens avslöjanden 2013 var en varningssignal. De visade hur amerikanska underrättelsetjänster kunde få tillgång till europeiska data via amerikanska teknikföretag, något som gav upphov till en våg av europeisk integritetsaktivism och rättsprocesser, där både Safe Harbor och Privacy Shield-avtalen mellan EU och USA förklarades ogiltiga. Förändringarna som ägde rum i kölvattnet av avslöjandena var framförallt juridiska. Europas grundläggande beroende av amerikanska molntjänster och plattformar förblev oförändrat. Mellan 2016 och 2020 blev riskerna än tydligare. Facebooks roll i valpåverkan och Cambridge Analytica-skandalen visade hur innehåll som flödade genom amerikanska plattformar kunde destabilisera demokratier. Insikterna om hur informationspåverkan via sociala medier kan skada samhällen växte.

För egen del kom denna period att innebära mycket lärande för min egen del. 2018 utsåg regeringen mig till särskild utredare, och under ett par år arbetade jag intensivt med frågor om desinformation, propaganda, hot och hat. Tillsammans med kollegor i Kommittén att värna det demokratiska samtalet skrev jag betänkandet SOU 2020:56 Demokratin i en digital tid, där just dessa frågor beskrevs. I samma period skrev Martin Gelin och Karin Pettersson boken Internet är trasigt, om hur sociala medier misslyckats med att hantera desinformation och trakasserier, och pekade på en utveckling som hotade såväl journalister som det offentliga samtalet. Allt fler i Europa började dra slutsatsen att om våra digitala rum styrs från andra sidan Atlanten, så förlorar vi också en del av vår demokratiska rådighet.

Det är dock de senaste årens geopolitik som på allvar gjort digital suveränitet till en prioriterad fråga för EU. 2021 skrev Tysklands dåvarande förbundskansler Angela Merkel tillsammans med ledare från Finland, Danmark och Estland att “nu är det dags för Europa att bli digitalt suveränt” och att avgörande infrastrukturer och teknologier måste bli “motståndskraftiga och säkra.” Budskapet var tydligt. Europas digitala beroende var inte längre hållbart, och kunde i värsta fall bli farligt. Men samtidigt var det mest en fråga om utspel, och den konkreta handlingskraften bakom dem tycks ha saknats. Men vad innebär egentligen dessa faror som uttalades?

En digital infrastruktur i flera lager

Europas digitala infrastruktur vilar på teknologier i flera lager. Man kan beskriva och dela in dessa på lite olika sätt. Patrik Fältström vid Netnod har en gång liknat internetinfrastrukturen vid en lasagne i många lager, beroende av varandra för en sammanhållen helhet. Inom vart och ett av dessa lager är det utländska, främst amerikanska, inflytandet betydande.

Den fysiska grunden utgörs av internetkablar och datacenter. Många av de undervattenskablar som förbinder Europa med Nordamerika ägs eller drivs av konsortier där amerikanska teknikföretag har en central roll. Europeiska analytiker och forskare har varnat för risken att fientliga aktörer, där framförallt Ryssland har ofta pekats ut, kan skada eller kapa dessa förbindelser, vilket skulle få allvarliga konsekvenser för kommunikation och ekonomi. Sådana incidenter är inte bara spekulativa. Rysk marin aktivitet har observerats i närheten av kritiska undervattenskablar, och under de senare åren har vi kommit att se en allt tätare frekvens av medvetet sabotage av undervattenskablar, inte minst i Östersjön. EU har få alternativ om de transatlantiska nätverken skulle störas, vilket har gjort utvecklingen av redundanta förbindelser, exempelvis genom Arktis eller via satellitnätverk, till en fråga om strategisk motståndskraft.

På mjukvaru- och infrastrukturplanet är beroendet av utländska aktörer också där påtagligt. En stor majoritet av Europas digitala infrastruktur drivs idag av utländska företag, och i molntjänster är dominansen total. 2022 stod Amazon Web Services, Microsoft Azure och Google Cloud för omkring tre fjärdedelar av den europeiska marknaden. Amerikanska företag har investerat i stora datacenter i Europa, men de mest avancerade halvledarna och processorerna som driver dessa anläggningar är fortfarande konstruerade av amerikanska bolag eller produceras i Asien under amerikanska patent.

Beroendet är också tydligt i den mjukvara som används i såväl offentlig som privat sektor. Operativsystemen som dominerar både datorer och smartphones, från Windows och macOS till Android och iOS, kommer från amerikanska företag. Många europeiska företag och institutioner är beroende av amerikanska lösningar för kontorsprogram, databashantering och företagsinfrastruktur. Alternativ finns, särskilt i form av öppen källkod, men nätverkseffekterna har hittills gjort det svårt för europeiska aktörer att utmana de etablerade plattformarna.

Den mest synliga aspekten av detta beroende finns i de digitala plattformar som numera utgör den moderna offentligheten. “EU-medborgare lever i ett internet som byggts och styrs av utländska aktörer,” konstaterade WIRED 2024. Google dominerar sökningar och video genom Youtube, Amazon e-handeln, Facebook, Instagram och TikTok sociala medier, medan X fortfarande utgör ett nav för många politiska samtal, trots att plattformen för länge sedan, efter det att Elon Musk köpt den, knappast kan sägas vara en sociala medieplattform, utan mera liknar ett propagandaorgan för Trumpregimen som Musk själv tillhör. De regler och algoritmer som styr dessa plattformar påverkar vilken information européer ser, hur nyheter sprids och vilka samtal som prioriteras. EU har försökt möta denna maktkoncentration genom lagstiftning som Digital Services Act och Digital Markets Act, men att faktiskt upprätthålla dessa regler gentemot globala teknikjättar är en komplex uppgift. Forskaren Shoshana Zuboff, författare till “The Age of Surveillance Capitalism”, har beskrivit hur en handfull bolag har “ackumulerat en makt över människors data som saknar historiska motsvarigheter.”

Utöver internet finns andra strategiska beroenden som påverkar EUs digitala suveränitet. Satellitnavigationssystemet Galileo är ett exempel på framgångsrik europeisk teknologisk autonomi som minskar beroendet av amerikanska GPS. Men på flera kritiska områden kvarstår betydande utmaningar. Inom militär IT och cybersäkerhet är europeiska försvarsmakter ofta beroende av amerikanska system och expertis, trots gemensamma europeiska försvarsinitiativ.

Inom AI-utvecklingen är klyftan särskilt påtaglig. 2023 bedömde EU kommissionen att mindre än 10% av de mest inflytelserika AI-modellerna kommer från europeiska forskningsinstitutioner eller företag. Avancerade modeller som GPT-4.5, Claude och Gemini utvecklas i USA, medan Kinas Baidu och ByteDance producerar andra ledande system. Infrastrukturen som krävs för att träna och köra dessa modeller, högpresterande beräkningskluster, specialiserade halvledare och storskalig molninfrastruktur, är i huvudsak kontrollerad av amerikanska och asiatiska aktörer som NVIDIA, Google Cloud, Amazon AWS och Alibaba. EUs satsningar genom projekt som GAIA-X och European High-Performance Computing Joint Undertaking (EuroHPC) försöker adressera dessa beroenden, men står fortfarande inför betydande utmaningar vad gäller finansiering, kompetensförsörjning och marknadsandelar.

En vacklande allians

Under lång tid sågs detta beroende genom linsen av ett stabilt transatlantiskt partnerskap. USA och EU har historiskt delat grundläggande värderingar om demokrati och marknadsekonomi, och amerikansk teknologisk dominans uppfattades ofta som en tillgång snarare än ett hot. Men frågan som nu behöver ställas, är vad som nu händer när de politiska förutsättningarna i USA förändras ytterligare. Om amerikansk politik blir allt mer fientligt inställd till EU, eller till själva de demokratiska principer som Europa bygger på? Det är inte längre en hypotetisk fråga. Och det är just detta skifte som gör frågorna om digital resiliens och digital suveränitet så akuta.

Under åtta decennier efter andra världskriget vilade Europas säkerhet och välstånd på dess allians med USA. Men de senaste årens utveckling har skakat föreställningen att Washington alltid kommer att vara en stabil och likasinnad partner. Spänningarna mellan USA och Natoallierade rörande finansiering av Europas säkerhet har förvisso varit föremål för diskussioner i decennier, samtidigt som mycket lite rörelse skett. Inte ens Rysslands angrepp på Georgien 2008 eller ockupationen av Krim 2014 var tillräckliga signaler för Europas stater att se allvaret. Det var först Donald Trumps andra presidentskap, med dess America First-doktrin och misstänksamhet mot multilaterala samarbeten, som blivit en abrupt väckarklocka för europeiska ledare.

Historikern Anne Applebaum noterade hur Trumps rörelse utmanade hela den efterkrigstida ordningen när hon nyligen skrev att “Trumpadministrationen håller på att avsluta epoken efter andra världskriget.”, med hänvisning till hur han och hans allierade inte såg EU som en vän, utan som en konkurrent eller till och med en fiende. I en uppmärksammad intervju varnade Frankrikes tidigare premiärminister Dominique de Villepin för att “USA inte längre är en allierad till Europa, utan har ställt sig i led med Ryssland och Kina som en ‘illiberal supermakt’.” Sådana uttalanden speglar en påtaglig oro i europeiska huvudstäder. Vad händer om USA självt rör sig mot auktoritära tendenser eller tappar intresset för Europas säkerhet?

Osäkerheten blir än mer oroande i ljuset av Europas digitala beroende. Ett extremt, men tyvärr ett idag inte osannolikt scenario, vore att en framtida amerikansk administration i konflikt med Bryssel pressade amerikanska teknikföretag att begränsa tjänster i Europa eller använde sitt digitala inflytande för politiska syften. Ett exempel på en sådan sårbarhet är Elon Musks SpaceX, som hotade att stänga av Starlink-satelliterna i Ukraina under kritiska faser av kriget om inte den amerikanska regeringen betalade för tjänsten. Händelsen väckte stor oro i Europa. Om en enskild amerikansk företagsledare kunde besluta att koppla bort ett lands tillgång till satellitbaserad internet, vad innebar det för Europas egen beredskap? Och idag syns denna utmaning än starkare, när densamma företagsledaren är en central företrädare för Trumps regim.

Vid säkerhetskonferensen i München i början av 2025 diskuterade europeiska tjänstepersoner och politiker öppet dessa risker. Applebaum beskrev en sal full av generaler och ministrar som “oroade sig för att ryska fartyg skulle kapa fiberoptiska kablar i Östersjön,” samtidigt som de hoppades på en tydlig försäkran om fortsatt transatlantiskt samarbete. I stället möttes de av isolationistisk och auktoritär retorik från USAs sida. Den amerikanska vicepresidenten J D Vance, höll ett tal där han ifrågasatte Europas demokratiska trovärdighet och ignorerade dess säkerhetsbehov. Budskapet gick inte att missta. Washingtons stöd kunde inte längre tas för givet.

Det geopolitiska läge Europa befinner sig i skapar osäkerheter som gör digital suveränitet till en akut säkerhetsfråga. Om en framtida amerikansk regering såg EU som en rival eller en svag aktör, skulle USA kunna utnyttja Europas digitala beroende på flera sätt. USA skulle under en auktoritär regim kunna åsamka allvarlig skada genom att utnyttja Europas relativa digitala svaghet och sårbarheter.

Den som äger, formar och förstår ett samhälles data, och den som designar ett samhälles tjänster, har makt över det samhället.

Läget skapar ett enastående informationsövertag för USA. Med tillgång till och möjlighet att nyttja såväl data som digitala tjänster i nationellt intresse, alldeles oavsett vad de företagen själva har för intressen, skapas relativa fördelar i en modern konflikt av oanad karaktär. Det finns också sårbarheter i infrastruktur i alla lager som går att nyttja för en auktoritär stat som vill projicera sin makt över världen. Centrala internetknutpunkter, molnplattformar och kritiska programvaror skulle kunna övervakas, manipuleras eller stängas av. Tänk om en amerikansk auktoritär regim, med allt mer fientligt eller transaktionellt förhållningssätt, tvingade företag som Microsoft att stoppa Windows-uppdateringar i Europa, eller tvinga AWS att stänga ned servrar som huserar känslig europeisk myndighetsdata? Mario Draghis rapport om europeisk konkurrenskraft varnade om detta när han 2024 skrev att Europa är alltför utsatt för “den teknologiska imperialismen hos utländska aktörer.”

Utöver den fysiska infrastrukturen och tillgången till data, finns också alla de problem som uppstår i den digitala opinionsbildningen, som i många avseenden äger rum på amerikanska och kinesiska tjänster. En auktoritär amerikansk regim skulle kunna blunda för, eller rentav främja, desinformationskampanjer riktade mot europeiska demokratier. Detta har vi i praktiken redan sett. Den tillträdande tyska kanslern påtalade just precis detta om Elon Musks påverkan på det tyska valet, där han aktivt stöttade extremhögerpartiet AfD. Vidare ser vi redan nu hur USA motsätter sig EUs reglering. I J D Vance tal i Paris vid ett AI-toppmöte gjorde han detta tydligt. De avser på olika sätt motsätta sig reglerna och pressar på med handelstullar. Renée DiResta, expert på digital manipulation och sociala medier, har varnat för att problemet inte bara är desinformation i sig, utan hur enkelt sociala medier kan exploateras av aktörer som vet hur algoritmer fungerar och hur man bygger en lojal publik kring falska narrativ. Och än mer hur problematiskt det är om själva plattformen stödjer sådant beteende, som i fallet med plattformen X, som forskare vid upprepade tillfällen konstaterat är riggad till förmån för Elon Musks intressen.

Ett område där frågan om digital suveränitet ställs på sin spets handlar om AI-utvecklingen. I en intervju nyligen med Dario Amodei, VD på AI företaget Anthropic som gör Claude, i podden Hard Fork, syns detta tydligt. Dario resonerar:

“Vi ser på världsläget och, du vet, vi har dessa autokratier som Kina och Ryssland. Och jag har alltid oroat mig. Jag har oroat mig, kanske i ett decennium, för att AI skulle kunna bli en motor för autokrati. Om man tänker på repressiva regeringar, så sätts gränserna för hur förtryckande de kan vara i allmänhet av vad de kan få sina mänskliga förtryckare att göra. Men om deras förtryckare inte längre är människor, då öppnas väldigt mörka möjligheter. Och därför är det här ett område som jag är mycket bekymrad över, där jag vill försäkra mig om att liberala demokratier har tillräckligt med inflytande och en tillräcklig teknologisk fördel för att kunna förhindra sådana övergrepp från att ske, och också, du vet, hindra våra motståndare från att försätta oss i en dålig position gentemot resten av världen eller till och med hota vår säkerhet.”

“Det finns, tycker jag, en märklig och obekväm aspekt i att det är företag i USA som bygger detta, och företag i Kina som bygger detta, men vi får inte vara naiva. Oavsett vad dessa företags avsikter är, särskilt i Kina, så finns det en statlig dimension i detta. Och jag är angelägen om att de autokratiska länderna inte skaffar sig ett militärt övertag. Jag försöker inte förvägra dem fördelarna med teknologin. Det finns enorma hälsomässiga fördelar som jag vill ska komma alla till del, även de fattigaste områdena, även områden som kontrolleras av autokratier. Men jag vill inte att autokratiska regeringar ska få ett militärt övertag. Och därför är åtgärder som exportkontroller, vilka jag nämnde i det där inlägget, ett av de verktyg vi kan använda för att förhindra det. Och jag blev faktiskt uppmuntrad av att se att Trump-administrationen överväger att skärpa, skärpa exportkontrollerna.”

Dario diskuterar just frågan om AI och kopplingen till geopolitiken, från en amerikansk ståndpunkt, och där utgångspunkten är att USA är en fungerande demokrati. Här syns tydligt utmaningarna för Europa i resonemangen.

Europa har länge betraktat sitt digitala beroende som en fråga om ekonomi och innovation. Men den senaste tidens utveckling har gjort det tydligt att det i grund och botten handlar om säkerhet, suveränitet och rådighet. Den transatlantiska länken var en gång en självklarhet, nu hörs allt fler röster i Europa antingen ifrågasätta om den går att lita på, eller om den kanske till och med redan är bruten. Anne Applebaum uttrycker det rakt. “Vi måste göra våra politiska system motståndskraftiga mot autokrati.” Det är en uppmaning som nu ekar i Berlin, Paris och Bryssel. Det är en uppmaning som sträcker sig långt bortom det politiska systemet, till de digitala infrastrukturer som i dag utgör demokratins nervsystem.

Viktigt att notera är att denna oro inte enbart rör USA. Rysslands hybridoperationer, cyberangrepp och omfattande informationspåverkan, och Kinas teknologiska expansion med dess utveckling av offensiva förmågor i kognitiv krigföring och AI utgör redan idag påtagliga och reella hot. Men relationen mellan EU och USA är unik. En allierad som tillhandahåller kritisk teknologi men som plötsligt blir oberäknelig och auktoritär. Som säger upp och avvecklar sin roll i ett mulitlateralt system. Det väcker stor oro. Europa kan inte längre bygga sin strategi på antaganden om en välvillig partner på andra sidan Atlanten. Nu behövs en omfattande höjning av Europas digitala resiliens, förmågan att stå emot och anpassa sig till externa påtryckningar, oavsett varifrån de kommer.

Samtidigt som relationen till USA står i fokus måste den bredare kontexten beaktas. En global teknologisk kapprustning pågår mellan USA och Kina, och Europa befinner sig ofta i en utsatt position däremellan. Amerikanska och kinesiska teknikjättar dominerar många av de mest banbrytande fälten, från artificiell intelligens till 5G. Kinas modell att bygga en digital förstärkt auktoritär stat, där teknologi används för övervakning och statlig kontroll, står i skarp kontrast till europeiska värderingar. Av den anledningen har EU valt att hålla kinesisk teknologi på avstånd i känsliga sammanhang. Flera medlemsstater har begränsat företag som Huawei från att delta i utbyggnaden av sina 5G-nätverk av säkerhetsskäl. Det har hittills ofta kommit att innebära ett än större beroende av amerikansk teknologi, vilket i sin tur har fördjupat det beroende som EU nu snabbt behöver minska.

En europeisk strategi i en förändrad värld

Europas nuvarande läge och strategi präglas av en svår balansgång. Unionen strävar efter strategisk autonomi, en position där den varken blir en bricka i stormaktsrivaliteten mellan USA och Kina, eller tvingas välja enbart mellan dessa två modeller. Istället söker EU en “tredje väg” som både upprätthåller en öppen och demokratisk digital miljö och säkerställer europeiska intressen. Europeiska rådet för utrikesrelationer (ECFR) har beskrivit denna ambition som en vilja att vara “mer än bara en regelmakare… en teknologisk stormakt i egen rätt.”

För att uppnå detta förutsätts en minskning av beroenden från såväl Kina som USA. Inom halvledarindustrin innebär det ökade investeringar i europeiska produktionsanläggningar för att minska beroendet av USAs dominans inom chipdesign och Östasiens dominans inom tillverkning. I områden som molntjänster och artificiell intelligens undersöker EU skapandet av olika samarbetsprojekt för att utveckla egna infrastrukturer, där europeiska molnplattformar och beräkningsresurser kan utgöra alternativ till amerikanska och kinesiska lösningar. Även i de grundläggande frågorna om internetstyrning arbetar EU för att stärka sitt inflytande, vilket syns i debatterna kring ICANN och andra internationella standardiseringsorgan.

Parallellt växer idén om ett närmare samarbete mellan demokratier för att skapa en mer diversifierad och stabil digital värdekedja. Konceptet är en slags internationell digital försvarssamarbetsstruktur i med likheter till Nato, som innebär att Europa kan samarbeta med likasinnade länder som Japan, Sydkorea och Indien för att minska det globala beroendet av antingen USA eller Kina. I slutändan är dock Europas främsta maktmedel dess marknadsstorlek och dess förmåga att ha rådighet över tekniksektorn. Som världens största sammanhållna marknad har EU alltmer använt vad Marietje Schaake, tidigare ledamot av Europaparlamentet, beskriver som “Bryssel-effekten”, möjligheten att sätta globala tekniska standarder genom lagstiftning. Men regler är otillräckliga om det saknas teknologisk kapacitet att stödja dem.

I grunden är EUs strävan efter digital suveränitet oupplösligt sammanlänkad med de globala maktförskjutningarna vi nu ser. 2020-talet har visat att kontroll över teknologi är synonymt med geopolitisk makt, och Europa har länge förlitat sig på andra för denna kontroll. Frågan är nu hur EU kan bygga upp den motståndskraft som krävs för att återta sin digitala rådighet, och därigenom kunna värna sina demokratiska värderingar och sin autonomi, oavsett hur världspolitiken utvecklas.

Vad är digital resiliens?

Vad menas egentligen med digital resiliens? I det här sammanhanget handlar det om Europas förmåga att stå emot, återhämta sig från och anpassa sig till digitala störningar i fred, kris och i krig, vare sig de orsakas av informationspåverkan, hybrida hot, cyberattacker, tekniska fel eller politiska påtryckningar. Om digital suveränitet är målet, den frihet som krävs för att styra sin egen digitala framtid, så är resiliens det som möjliggör den, det vill säga den styrka, flexibilitet och anpassningsbarhet som krävs för att motstå påfrestningar. Ett digitalt suveränt Europa vore ett där ingen extern aktör kan utöva utpressning eller lamslå samhället genom att kontrollera digital kritisk infrastruktur.

Centralt för digital resiliens är principer som redundans, där det finns alternativa system som kan ta över vid fel, mångfald, där en blandning av teknologier och leverantörer minskar beroendet av enskilda aktörer, samt kontroll, där Europa självt har kapacitet att operera och underhålla sina viktigaste system. Anpassningsförmåga är också avgörande. Teknologiska komponenter måste kunna bytas ut eller uppgraderas i takt med förändrade förutsättningar. Under det kalla kriget talade man om resiliens inom försörjningsberedskap och energiförsörjning. Idag är det molntjänster och nätverksinfrastruktur som förtjänar samma uppmärksamhet.

Att bygga digital resiliens kräver först en förståelse av vilka infrastrukturer och tjänster som är kritiska och hur de riskerar att fallera. När det gäller antagonistiska hot, gäller det också att kunna förstå och förutse på vilket sätt digitala system kan komma att utsättas för angrepp. De senaste åren har vissa av dessa system satts på prov. Pandemin skyndade på övergången till molntjänster och fjärrarbete, men dessa lösningar tillhandahölls till största delen av amerikanska bolag. EU klarade omställningen, men frågan uppstod. Vad hade hänt om dessa tjänster hade havererat under trycket, eller om tillgången till dem begränsats? Svaret var tydligt. Europa hade inte haft någon enkel lösning för att hantera en sådan situation. Pandemin blottade tydliga sårbarheter för Europas digitala resiliens. Trots detta har länderna haft svårt att hantera denna insikt och omsätta den i handling.

Cyberattacker som WannaCry och NotPetya, samt senare vågor av ransomware, har visat hur sårbara äldre IT-system kan vara, inte minst inom sjukvård och samhällskritiska tjänster. Som en följd av detta har EU stärkt sin gemensamma cybersäkerhetsförmåga och arbetar för att förbättra sin incidentberedskap. Digital resiliens kopplat till cybersäkerhet är inte längre en teknisk fråga utan en fråga om nationell säkerhet.

Kriget i Ukraina har visat Europa vad som händer när ett grannlands digitala infrastruktur utsätts för ett fullskaligt angrepp. Kriget har visat vad det skulle innebära för EUs egen beredskap. Ukrainas motståndskraft har byggt på många faktorer. Landet har länge haft ett starkt näringsliv inom IT-industrin, och fick tidigt efter den fullskaliga invasionen 24 februari 2022 ett betydande teknikstöd från väst, framför allt från amerikanska företag som SpaceX med Starlink, Recorded Future, Microsoft och många andra med en hel uppsjö av tjänster. Den hotanalys och det ökade cyberskydd som gavs var centralt för att landet skulle kunna hålla sig uppkopplat och skyddat. Den europeiska responsen var positiv, men insikten var samtidigt obekväm. I en krissituation är EU fortfarande beroende av utländsk välvilja.

Debatten om digital suveränitet har alltså gått från det abstrakta, som exempelvis att reglera sociala medier, till det konkreta, som hur vi kan säkerställa att vårt internet fungerar och är säkert även under hårt tryck. EU talar allt oftare om digital resiliens i termer som hämtats från andra områden, som säkerheten i digitala leveranskedjor, stresstester för nätverk, inspirerade av de tester som används i banksektorn, och idéer om ett “Schengen för data”, där information kan röra sig säkert inom EU även om externa länkar bryts. Konceptet digital suveränitet omfattar allt detta.

Detta innebär dock inte på något sätt att Europa bör isolera sig eller försöka återuppfinna varje teknologisk lösning på egen hand. Ingen föreslår att EU ska koppla bort sig från det globala internet eller förbjuda utländsk teknik. Det handlar snarare om att skapa en balans mellan global integration och lokala skyddsmekanismer. På samma sätt som ett land kan importera olja och gas, men samtidigt ha strategiska reserver och satsa på förnybar energi, kan digital resiliens innebära att molntjänster från USA fortfarande används, men att det samtidigt finns EU-baserade alternativ för känsliga data. Det kan innebära att öppen källkod främjas som en motvikt till beroendet av proprietär mjukvara, eller att EU bygger egna säkerhetsmekanismer inom områden där man inte har råd att förlita sig på externa aktörer.

Vili Lehdonvirta, forskare vid Oxford och expert inom digitala ekonomier, beskriver dagens teknikjättar som “Cloud Empires”, digitala imperier med en statsliknande dominans över våra liv. Han menar att för att skydda demokratin måste vi återta kontrollen från dessa imperier. Att återta kontrollen betyder dock inte nödvändigtvis att kapa banden helt, utan snarare att bygga upp kapaciteten att säga nej, och att kunna klara sig utan om det skulle behövas.

Vägen framåt – Praktiska åtgärder för europeisk digital resiliens

Vilka praktiska åtgärder och politiska förändringar krävs för att stärka Europas digitala suveränitet, resiliens och rådighet? Vilka investeringar är nödvändiga, och hur kan en mer resilient digital infrastruktur byggas upp?

De senaste åren har flera initiativ indikerat ett gradvis uppvaknande kring digitalt oberoende i Europa. EUs Digital Compass 2030 etablerar konkreta mål för att stärka europeisk kapacitet inom halvledarproduktion, molntjänster och teknisk kompetens för att reducera beroendet av utländska aktörer. Parallellt har ny reglering introducerats genom Digital Services Act (DSA), Digital Markets Act (DMA) och AI Act, som tillsammans syftar till att skapa en mer självständig och reglerad digital miljö i EU. DMA utgör en särskilt betydelsefull förändring genom att öppna upp dominerande plattformar, exempelvis genom krav på interoperabilitet mellan meddelandetjänster. Teknikskribenten Cory Doctorow har beskrivit denna typ av lagstiftning som ett avgörande steg för att motverka inlåsningseffekter och bryta monopol, samt den process han benämner som “enshittification” – en gradvis försämring där digitala plattformar först lockar användare, sedan utnyttjar dem och slutligen prioriterar kortsiktiga vinster på bekostnad av användarupplevelsen.

Utöver regleringar har EU lanserat betydande investeringsprogram. EU Chips Act, en satsning på 1,8 miljarder euro, syftar till att stärka den europeiska halvledarsektorn. Initiativ som InvestEU och InvestAI riktar sig mot framtidens teknologi.

EuroStack-initiativet, som presenterades i februari 2025, utgör kanske det mest ambitiösa och helhetliga svaret på Europas digitala beroende. Till skillnad från tidigare fragmenterade insatser erbjuder EuroStack en sammanhållen strategi för att bygga en komplett europeisk digital infrastruktur – från halvledare och nätverk till molnlösningar och AI-system. Med en föreslagen investering på 300 miljarder euro över tio år syftar initiativet till att skapa ett oberoende, öppet och säkert ekosystem som stärker Europas förmåga att agera autonomt. EuroStack bygger inte på protektionism eller isolering, utan på federerade och decentraliserade system som är förenliga med europeiska värderingar om dataskydd, transparens och demokratisk kontroll. Genom att fokusera på interoperabilitet och öppna standarder möjliggör EuroStack ett robust digitalt landskap där europeiska medborgare, företag och myndigheter kan agera utan att vara utlämnade åt utländska aktörers godtycke. Särskilt lovande är initiativets satsning på så kallade MVPs (Minimum Viable Products) – konkreta tillämpningar inom områden som sjukvård, mobilitet och avancerad tillverkning som demonstrerar hur en europeisk digital infrastruktur kan omsättas i praktisk nytta för medborgarna. Denna praktiska inriktning gör EuroStack till mer än bara en vision – det är en handlingsplan för att återta kontrollen över Europas digitala framtid.

Insatser som dessa visar att frågan om digital suveränitet nu står högt på den politiska agendan. Mario Draghi, tidigare chef för Europeiska centralbanken, ledde 2024 en expertgrupp om konkurrenskraft som tydligt lyfte fram teknikens roll för Europas framtid. Gruppen konstaterade att om EU inte åtgärdar sitt innovationsunderskott, riskerar unionen att “förlora sin suveränitet” och bli “utlämnad till andra länders teknologiska dominans.” Draghi betonade att Europa måste “frigöra sin innovationspotential”, inte bara för att konkurrera globalt, utan för att kunna behålla “förmågan att fatta egna beslut” i en digitalt styrd värld. Att en röst som Draghi nu talar i dessa termer visar hur tidigare marginaliserade idéer har blivit en del av det etablerade samtalet.

Men visioner och lagförslag måste omsättas i praktisk handling. Frågan är nu vilka konkreta steg Europa behöver ta för att säkra sin digitala suveränitet, och hur dessa kan genomföras i praktiken.

Precis som Europa under 1800-talet påbörjade utbyggnaden av nationell järnväg, och under 1900-talet investerade i offentliga vägar och elnät, kan det i dag bygga ut en betydligt kraftfullare offentlig digital infrastruktur. Det gäller att utveckla förmåga från förstärkt hårdvara och ökad redundans i bredbandsnät till förbättrade medborgartjänster. Det handlar alltså inte om att stater ska skapa sina egna sociala medier, men snarare om att tillhandahålla öppna och pålitliga alternativ där privata plattformar riskerar att underminera suveränitet.

Ethan Zuckerman och andra har förespråkat en modell för sociala medier baserad på öppna protokoll, snarare än slutna plattformar, en vision sammanfattad i devisen “protokoll, inte plattformar”. Tanken är att användare ska kunna välja leverantörer av digitala tjänster, men ändå kunna kommunicera med varandra globalt, på samma sätt som e-post fungerar i dag. De första stegen i denna riktning kan redan skönjas. Framväxten av federerade ekosystem som Fediverse, som består av tjänster som Mastodon för mikrobloggande, PixelFed för bilder och PeerTube för video, vilka bygger på öppna standarder som ActivityPub. Öppna protokoll, som nämnda ActivityPub, men även ATproto som BlueSky bygger på, gör det möjligt för olika instanser att samverka, ungefär som e-postservrar kan utbyta meddelanden. I och med Elon Musks övertagande av Twitter växte intresset för Mastodon och senare BlueSky och idag är framförallt den senare en livaktig plattform för digital opinionsbildning.

Europa har en möjlighet att ta ledningen genom att stärka digitala allmänningar. Digitala offentliga rum borde ses som en gemensam tillgång, ungefär som fysiska parker. Om kommuner ansvarar för offentliga ytor i städer, varför skulle de inte också kunna tillhandahålla digitala mötesplatser som bygger på öppna protokoll? Här är öppen källkod och öppna protokoll av vikt för att säkerställa transparens och kollektivt förtroende. Kommersiella plattformar, styrda av annonsintäkter och algoritmer som belönar polariserande innehåll, har ofta svårt att upprätthålla demokratiska värden. Alternativa digitala rum kan och bör utvecklas eller utnyttjas med andra incitament.

Rent praktiskt skulle europeiska stater, offentliga medier eller civilsamhällesorganisationer kunna driva decentraliserade digitala tjänster för medborgare. Stöd till utveckling av öppen programvara och interoperabilitet kan ge användare större frihet att röra sig mellan tjänster. Teknikskribenten Mike Masnick, tillsammans med profiler som Cory Doctorow, har fört fram idén om att politiken bör gynna öppna protokoll framför slutna plattformar. EU-lagstiftning kan förstärka detta genom att kräva att stora aktörer gör sina tjänster kompatibla med öppna standarder. Om Facebook exempelvis tvingades möjliggöra interoperabilitet med Fediverse skulle användare kunna lämna plattformen utan att förlora kontakten med sina nätverk.

Grundtanken är att vissa digitala tjänster, som kommunikation och informationsspridning, är så fundamentala för demokratin att de inte enbart kan lämnas åt vinstdrivna företag. Mariana Mazzucato har argumenterat för att Europa behöver gå bortom småskaliga reformer och i stället utveckla en strategi där offentlig innovation står i centrum för den digitala transformationen. I praktiken kan det innebära interoperativa europeiska moln för statliga tjänster, kommunala bredbandsnät, utveckling av öppen mjukvara, eller EU-finansierade satsningar på protokoll och infrastruktur för öppna sociala nätverk. Det viktiga är att skapa alternativ: om en privat tjänst blir otillgänglig eller komprometteras, måste det finnas en offentlig infrastruktur som kan ta över.

Resiliens måste byggas in i varje lager av den digitala infrastrukturen. En fullstack-strategi innebär att Europa måste säkra allt från havsbotten till molntjänster och skyddet av medborgare digitalt.

I den fysiska miljön handlar det om undervattenskablar och nätverk. EU och Nato har redan ökat övervakningen av dessa infrastrukturer för att avskräcka sabotage, men fler åtgärder krävs. Att bygga fler regionala kablar inom Europa skulle minska behovet av att skicka trafik via hubbar i USA eller Storbritannien. Samtidigt kan nya förbindelser mellan Europa och Asien, som undviker geopolitiska flaskhalsar, stärka den digitala motståndskraften. Rutter via Arktis i samarbete med nordiska länder eller genom en förbindelse till Afrika kan ge alternativa vägar vid störningar. Redundans är avgörande. Ju fler alternativa rutter, desto mindre sårbart blir systemet. Ett annat steg är att EU utvecklar mekanismer för snabb reparation och återställning av trasiga kablar samt lagerhåller kritisk utrustning, exempelvis reservdelar till nätverksinfrastruktur.

För att stärka Europas digitala suveränitet är frågan om rymdteknologi också central. I dagsläget kontrollerar SpaceX, under ledning av Elon Musk, över hälften av alla aktiva satelliter i omloppsbana runt jorden. Denna dominans ger inte bara SpaceX ett betydande övertag inom satellitbaserade tjänster som kommunikation och internet, utan skapar även en sårbarhet för Europa, som blir beroende av en enskild aktör för kritisk infrastruktur. För att motverka detta beroende behövs stora investeringar i europeisk rymdteknologi. Det är nödvändigt att stärka samarbetet mellan medlemsländerna, öka investeringarna i forskning och innovation inom rymdsektorn samt främja utvecklingen av rymdföretag i EU.

Moln- och datacenter är en annan central fråga. Här handlar det inte på något sätt om att förbjuda amerikanska eller andra internationella tjänster som AWS och Azure. Vägen framåt är att Europa måste ha egna konkurrenskraftiga molnalternativ för strategiska sektorer. Frankrike och Tyskland har lyft fram behovet av suveräna molntjänster, där med europeiska alternativ. GAIA-X-initiativet syftar till att samordna europeiska aktörer under gemensamma standarder, men utvecklingen har tyvärr varit långsam. Ett möjligt steg vore att offentlig sektor i EU föregår med gott exempel genom att kräva att känslig myndighetsdata lagras på europeiska molntjänster, vilket skulle kunna driva efterfrågan i privat sektor.

På hårdvarusida har halvledarkrisen visat hur sårbar Europas industri är. Bilindustrin drabbades hårt när chipbristen slog till 2021, och samma risk finns inom många andra områden som molninfrastruktur, superdatorer och AI-utveckling. EU satsar nu på att attrahera chipfabriker genom subventioner, vilket lett till att Intel investerar i Tyskland och att TSMC överväger fabriker i Frankrike eller Tyskland. Målet är att fördubbla Europas andel av den globala halvledarproduktionen till 2030. Ett annat spår är att stödja öppna chiparkitekturer som RISC-V, vilket skulle ge europeiska företag möjlighet att utveckla egna processorer utan att vara beroende av licenser från amerikanska aktörer. Parallellt måste Europa bevara sin konkurrenskraft inom telekomutrustning. Ericsson och Nokia är fortfarande starka aktörer på den globala marknaden, vilket ger Europa en viss rådighet över sin 5G-infrastruktur.

När det gäller operativsystem och mjukvara är Europa fortfarande kraftigt beroende av utländska aktörer. Många myndigheter har försökt minska beroendet av Microsoft genom att använda Linux och öppen källkod, men i praktiken har övergångarna hittills varit svåra. Erfarenheter har varit blandade och visar att kompatibilitet och användarvänlighet ofta måste förbättras för att öppen källkod ska bli ett verkligt alternativ. Men med dagens ekosystem av öppen källkod – från Linux-servrar till Nextcloud, ett europeiskt alternativ till Googles eller Microsofts kommunikationsplattformar, finns idag fler möjligheter än tidigare. EU skulle kunna skapa en fond för öppen källkod där utvecklare får stöd för att förbättra dessa verktyg, särskilt inom säkerhet och användarvänlighet. Cory Doctorow har lyft fram vikten av “adversarial interoperability”, det vill säga när någon skapar ett nytt system eller produkt som kan fungera tillsammans med ett befintligt system utan tillåtelse från den ursprungliga tillverkaren, vilket möjliggör konkurrens och innovation trots dominerande aktörers motstånd. Om EU lagstiftade för en ökad rätt till interoperabilitet och anpassning, skulle det ge europeiska företag och offentliga aktörer mer handlingsutrymme att utveckla alternativa system.

Energiförsörjning och fysisk infrastruktur är också en betydande del av digital suveränitet. Datacenter kräver stabil tillgång till elektricitet, vilket gör att EUs strategi för förnybar energi kopplas direkt till digital resiliens. Det handlar inte bara om hållbarhet, utan också om att minska risken för strömavbrott som kan slå ut kritiska digitala tjänster. Att ha redundanta system på plats, från batterilager till alternativa drivmedelslösningar, och kommunikationsvägar om GPS störs, är en central del av en sammanhängande strategi för digital resiliens.

Varje del av denna infrastruktur behöver stärkas för att minska risken i Europa för att någon enskild sårbarhet kan utnyttjas för att lamslå det digitala samhället. Att stärka den digitala infrastrukturen i Europa, och därigenom den digitala resiliensen och suveräniteten, är inte ett projekt som kan genomföras över en natt. Våra digitala system har i praktiken aldrig designats för att ta höjd för att kunna fungera i fred, kris och i krig på det sätt vi nu ser behövs. Att åstadkomma denna transformation innebär ett behov av en långsiktig strategi. Men med en kombination av riktad industripolitik, förändrade upphandlingsregler och lagstiftning kan Europa steg för steg bygga upp en digital självständighet som gör samhället mindre sårbart för påtryckningar och störningar.

Digital suveränitet handlar som tidigare nämnts inte bara om hårdvara, om undervattenskablar, bredbandsinfrastruktur, halvledare och datorer. Det handlar också om den data och information som finns i systemen. Europa behöver säkerställa att opinionsbildningslandskapet, det vill säga nyhetsförmedling och medier av alla de slag, sociala medier och det offentliga samtalet, förblir motståndskraftigt mot manipulation och desinformation. Det är helt avgörande för demokratin. En väljarkår som faller offer för fientlig propaganda eller konspirativa narrativ får svårigheter att fatta fria och informerade beslut. Utan en gemensam bild av vad som är fakta, är det hart när omöjligt att ha olika åsikter om samma fenomen. Och åsiktsbildning är grundläggande för det demokratiska samtalet.

Under de senaste åren har forskare och journalister belyst hur auktoritära regimer utnyttjar västerländska digitala plattformars öppenhet för att sprida narrativ som underminerar förtroende och sanning. De argumenterar för att sociala medier måste bli mer transparenta, särskilt när det gäller de algoritmer som styr vilken information användare ser. EUs Digital Services Act (DSA) har tagit steg i denna riktning genom att kräva att stora plattformar öppnar sina system för oberoende granskning. Ökad insyn från sociala medier är avgörande, särskilt i samband med europeiska val där spridningen av falska narrativ redan har visat sig få direkt politisk påverkan.

Men problemet ligger inte enbart i de digitala plattformarna, utan även i mänskligt beteende. Många söker information som bekräftar deras egna världsbild, snarare än att aktivt ifrågasätta eller söka nyanserade perspektiv. Att bemöta detta är svårt, men arbetet med att stärka demokratin i en digital tid genom initiativ som EUs Democracy Shield, är viktiga i detta sammanhang. Såväl en ökad medie- och informationskunnighet är viktig, som väl anpassad reglering och teknikföretag i Europa som kan erbjuda konkurrenskraftiga erbjudanden. Vidare behöver i allt högre grad det digitala offentliga rummet bygga på öppna standarder, öppna protokoll och öppen mjukvara, Med en sådan infrastruktur blir det möjligt också för offentlig sektor och civilsamhälle att bidra.

Utöver detta behöver EU också stötta oberoende faktagranskare och införa åtgärder för att bromsa snabb spridning av otillbörlig informationspåverkan, det vill säga desinformation som avsiktligt sprids för att störa och vilseleda opinionsbildningen, spridd av andra stater. DSA innehåller redan krav på att plattformar ska bedöma och motverka systematiska risker, inklusive desinformation, vilket är ett steg mot en mer hållbar digital informationsmiljö. Frågan om utländsk påverkan är alltså central. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina beslutade EU att blockera sändningar från de Kreml-kontrollerade medierna RT och Sputnik, ett kontroversiellt men tydligt exempel på hur Europa kan arbeta för att hävda sin informationssuveränitet. Samtidigt behöver EU vidareutveckla sin förmåga att identifiera och hantera otillbörlig informationspåverkan, oavsett om de kommer från Ryssland, Kina, Iran, andra antagonistiska stater eller extremister. Det kan innebära att stärka institutioner som EU DisinfoLab och samarbeta närmare med Nato StratCom Center of Excellence i Riga. Att förutse nya taktiker och tekniker för informationspåverkan, att följa med i teknikutveckling som den som ligger bakom deepfake-videor och AI-genererade falska nyheter, är avgörande för att kunna hantera dem innan de får genomslag.

Europa har redan tagit flera steg mot digital suveränitet, men för att verkligen säkra sin framtid krävs en sammanhållen strategi med konkreta åtgärder. En möjlig väg framåt vore att etablera ett Europeiskt konsortium för digital infrastruktur, där offentliga och privata aktörer samverkar för att investera i kritiska projekt. Ett sådant initiativ är Eurostack, som syftar till att just stärka Europas digitala suveränitet.

Offentlig upphandling är ett kraftfullt verktyg för att driva förändring. EU och dess medlemsländer bör aktivt prioritera europeisk teknologi i sina IT-inköp. Ett första steg vore att kräva att känslig offentlig data, exempelvis inom sjukvård, polis och försvar – lagras på europeiska servrar. Genom att använda statliga IT-budgetar för att stärka europeiska leverantörer kan EU skapa samma typ av inhemskt ekosystem som USA byggt genom sina federala kontrakt.

Öppen källkod är en annan strategisk komponent. Ett europeiskt fondsystem för öppen källkod, även en miljard euro vore en marginell del av EU-budgeten, skulle kunna stödja kritiska projekt, granska säkerheten i befintliga öppna verktyg och finansiera utvecklingen av europeiska alternativ där beroendet av utländsk teknik är särskilt stort. Internet är i grunden byggt på öppen teknik, och EU har möjligheten att bli världsledande på att investera i, utveckla och underhålla digitala allmänningar.

Lagstiftning bör också styras av principen “protokoll, inte plattformar”, som ett sätt att bryta monopol. Genom att tvinga stora digitala plattformar att öppna sina APIer och bli interoperabla kan EU minska inlåsningseffekterna och skapa verklig konkurrens. Digital Markets Act tar ett steg i denna riktning, men det finns mer att göra, särskilt inom sociala medier och molntjänster.

Precis som centralbanker planerar för ekonomiska kriser, bör EU förbereda sig för digitala kriser. Vad händer om Google plötsligt stänger ner sina tjänster i Europa? Om en massiv cyberattack slår ut molnleverantörer? Eller om ett handelskrig begränsar tillgången till halvledare? Genom att simulera dessa scenarier kan EU identifiera sårbarheter och utveckla beredskapsplaner, exempelvis genom att säkerställa att DNS-servrar och annan kritisk infrastruktur kan fungera oberoende av utländska aktörer.

Teknologi är i slutändan en fråga om människor. För att upprätthålla digital rådighet måste Europa odla en egen teknologisk kompetens. Det förutsätter investeringar i utbildning, riktade stipendier och en strategi för att behålla europeiska talanger inom EUs innovationssystem. En mer självsäker digital strategi kräver även att Europa stärker sina internationella samarbeten, exempelvis genom att samverka med Japan, Taiwan, Canada, Indien och många andra länder för att minska beroendet av antagonistiska eller auktoritära stater.

Det här är exempel på åtgärder som tillsammans med andra kan bygga en väg mot en mer resilient digital framtid. År 2030 skulle en europeisk användare fortfarande kunna välja amerikanska tjänster, men skulle också ha konkurrenskraftiga europeiska alternativ att välja mellan. Kritisk data och kommunikation skulle vara skyddad även vid störningar, och demokratin skulle stå starkare i en sundare digital offentlighet. Det är en väg som kräver långsiktigt och gemensamt arbete, men som på sikt kan ge Europa den teknologiska självständighet som krävs för att upprätthålla både ekonomisk och politisk rådighet.