I höstas hände något ovanligt. En stor läcka sades beskriva delar av den ryska förmågan, organiseringen och metoderna för deras informationskrigföring. Det är inte särskilt ofta något sådant inträffar, och det fick mig intresserad av att veta mer. James Pamment och Darejan Tsurtsumia vid Lunds Universitet har sedan i höstas analyserat och fördjupat sig i materialet. I deras nyligen utgivna rapport “Beyond Operation Doppelgänger“, som baseras på tusentals interna dokument från den huvudsakliga aktören som är föremål för läckan, Social Design Agency (SDA), ger de en detaljerad redogörelse för verksamhetens organisation, metoder och arbetssätt. De ger också rekommendationer för hur länder i väst bör förhålla sig till den ryska informationskrigföringen, och vägar framåt. Det är en berättelse som manar till eftertanke, men kanske framför allt, till handling.
I denna text inleder jag med att beskriva huvuddragen i Pamment och Tsurtsumias rapport. Därefter sätter jag den i en svensk kontext och utvecklar mina tankar om vägar framåt för att skydda demokratin och vårt öppna samhälle mot informationspåverkan och de former av hybrida hot som återges i rapporten.
Bortom Doppelgänger
I tidigare beskrivningar om Social Design Agency har den så kallade Doppelgängerkampanjen, där falska kopior av välkända nyhetssajter och regeringssidor användes för att sprida desinformation, varit i centrum. Men Pamment och Tsurtsumia menar att denna kampanj, som fångade världens mediers uppmärksamhet, i själva verket bara är toppen av ett isberg, en enskild metod i en betydligt bredare och mer strategiskt driven verksamhet. Social Design Agency framträder istället i rapporten som en central del av ett vidsträckt nätverk av privata och halvstatliga ryska organisationer, alla dirigerade från Kreml och specifikt av presidentadministrationen. SDA verkar i ett kluster av andra verksamheter, med företag som Structura, men också en flora av så kallade autonoma icke-kommersiella organisationer (ANO:er) som ANO Dialog och Internet Research Institute (ANO IRI). Detta komplexa ekosystem, med en årlig budget som enligt rapporten kan röra sig om så mycket som 600 miljoner euro, utgör idag en viktig del av den nuvarande ryska digitala propagandamaskinen, med målet att utöva påverkan såväl i Ryssland som runt om i världen.
Social Design Agencys egna statistik framhäver deras verksamhet tydligt. De återger att de mellan januari 2023 och april 2024 producerade över 139 000 sorters innehåll – allt från artiklar, memes och videor till deepfakes – med en uppmätt global räckvidd på över 10 miljarder kontaktpunkter. Under samma period beskriver de i interna dokument hur de genererade kampanjerna över 57 miljoner kommentarer – både automatiserade och manuella – samt mer än 1,6 miljoner telefonsamtal riktade till ukrainska abonnenter. Spridningen skedde genom ett ekosystem av automatiserade botnät, köpta annonser och tematiska Telegram-kanaler, med stöd av teknik från flera olika företag. Strategin inkluderade hyperlokal inriktning i specifika regioner, exempelvis östra Tyskland, samt demografiskt riktad påverkan mot bland annat rysktalande diasporagrupper och minoriteter i väst. Plattformar som TikTok, Telegram, Facebook och klonade nyhetssajter utgjorde centrala noder i distributionsnätverket. Målet var sällan övertygelse – istället handlade det om synlighet och räckvidd. Att vinna marknadsandelar i det digitala landskap av berättelser som omger oss, snarare än att etablera en sanning.
Kärnan i SDA:s verksamhet är att iscensätta och genomföra storskaliga informationspåverkanskampanjer, ett arbete som rapporten beskriver som en sofistikerad hybrid av reklamstrategier, politisk kampanjlogik, underrättelsemetoder och militär strategi. Målsättningarna är att främja Ryska federationens geopolitiska intressen, destabilisera västvärlden, erodera stödet för Ukraina, manipulera demokratiska val och vrida den globala diskursen till Kremls favör. För att uppnå detta använder de en mångfacetterad verktygslåda. Deras operationer ramas ofta in som “motkampanjer”, direkta svar på västerländska åtgärder och narrativ. Exempel som “International Comprehensive Counter-Campaign” (CCI) och dess efterföljare “Comprehensive Counter-Campaign against Europe” (CCE) och “Comprehensive Counter-Campaign against Ukraine” (CCU) illustrerar denna ansats. Den omtalade Doppelgänger-kampanjen, med sina spegelbilder av legitima webbplatser, är bara en av många metoder för att distribuera fabricerat innehåll.
SDA fungerar som en fullskalig “innehållsfabrik” som i industriell skala producerar artiklar, memes, AI-genererade kommentarer och videoklipp. Dessa sprids sedan genom en slags digital gerillakrigföring. Botnätverk, målinriktad annonsering, sociala mediegrupper och anonyma Telegram-kanaler används för att uppnå så hög marknadspenetration som möjligt. Ett exempel på en strategi som lyfts fram i rapporten är “International Conflictology”, en doktrin för att identifiera, förstärka eller artificiellt skapa sociala, politiska och etniska spänningar i de länder som är måltavla, allt i syfte att flytta fram Rysslands positioner.
En av de centrala insikterna i rapporten är hur SDA betraktar själva avslöjandet av sina operationer. Snarare än att se det som ett misslyckande, tolkas negativ publicitet och faktagranskningar som ett bevis på “marknadspenetration”. Att bli omskriven, att narrativen når ut och diskuteras – även om det sker i fördömande ordalag – ses som en framgång i sig, en framgång som ironiskt nog kan leda till ytterligare anslag från uppdragsgivarna i Kreml. Målet reduceras till att ryska talepunkter ska spridas och ta plats i den västerländska informationsmiljön, oavsett sammanhang eller hur budskapet tas emot.
Det är just denna direkta koppling till en auktoritär statsagenda, med det uttalade målet att undergräva demokratiska processer och institutioner, som gör SDA:s verksamhet så djupt problematisk. Genom att systematiskt pumpa ut olika former av informationspåverkan, underblåsa polarisering och manipulera den offentliga debatten, utgör de ett direkt hot mot demokratiers öppna opinionsbildning, och för medborgares förmåga att fatta välgrundade beslut i länder runt om i Europa och i världen. Det är inte bara isolerade incidenter, utan en del av en bredare, pågående informationskrigföring där sanningen blir ett relativt begrepp och där Kreml målmedvetet strävar efter att montera ner tilliten till legitima källor och aktörer. Att de dessutom aktivt försöker överbelasta och diskreditera de mekanismer som satts upp för att motverka informationspåverkan, såsom oberoende faktagranskare, illustrerar hur SDA har en utstuderad strategi syftandes till att vända demokratins egna försvarsverktyg mot sig själv.
Trots den stundtals alarmerande bilden har Social Design Agency, enligt rapporten, både styrkor och svagheter. Organisationen och dess nätverk uppvisar flera styrkor som gör dem till en formidabel aktör. Deras anpassningsförmåga är central, med en som det tycks god förmåga att snabbt justera taktiker och narrativ efter rådande omständigheter och till och med vända motgångar till propagandasegrar. De besitter en imponerande kapacitet att producera innehåll i hög volym och upprätthålla sina kampanjer med stor uthållighet. Även om rapporten pekar på att det finns interna ineffektiviteter, är nätverket i grunden välorganiserat, med tillgång till avsevärda tekniska resurser, även om de inte alltid nyttjar den senaste eller mest effektfulla tekniken. De har också en generös finansiering från Kreml. Deras strategiska tänkande, en hybrid av kommersiell reklamlogik och militär underrättelsedoktrin, är en intressant kombination som också den tycks ge fördelar. De arbetar programmatiskt, med korta beslutsvägar och med en närmast manisk dokumentation av sina aktiviteter, sannolikt för att kunna redovisa “resultat” och säkra fortsatta anslag.
Men rapporten blottlägger också betydande svagheter. Analyserna som ligger till grund för deras kampanjer är ofta anmärkningsvärt ytliga och hårt styrda av den rådande Kreml-ideologin, vilket förefaller begränsa deras förmåga att på ett djupare plan förstå och därmed effektivt påverka sina målgrupper i väst. Ett stort beroende av artificiell spridning via köpta annonser och automatiserade konton leder till att det organiska engagemanget ofta är lågt. Det visar också på hur beroende SDAs kampanjer är för de uppmärksamhetsekonomiska affärsmodeller som ligger till grund för de sociala medier vi i väst låter ligga till grund vår vårt digitala opinionsbildningslandskap. Det finns även tekniska sårbarheter i deras infrastruktur, exempelvis i användningen av molntjänster och specifika IT-verktyg. Kanske mest talande är osäkerheten kring deras egna framgångsmått. Mycket tyder på att de mätetal som stoltseras med internt i själva verket är uppblåsta eller möjligen resultatet av att SDA:s egna botar och falska konton interagerar med varandra i ett meningslöst kretslopp – “SDA som talar med SDA”. Det är alltså svårt att säga hur effektfull verksamheten egentligen är.
Vad kan då göras för att möta det hot som SDA utgör? Rapporten “Beyond Operation Doppelgänger” landar i en rad rekommendationer för det internationella samfundet, och i synnerhet för de aktörer som arbetar med att motverka antagonisters informationspåverkan (eller FIMI – Foreign Influence and Malign Information). Författarna konstaterar krasst att de nuvarande motmedlen är otillräckliga för att hantera den typ av kroniska och ständigt föränderliga påverkanskampanjer som SDA bedriver.
En bärande tanke är att västvärlden måste överge sin mestadels reaktiva hållning. Att enbart satsa på att stärka samhällets motståndskraft eller att finansiera mer faktagranskning kommer inte att räcka. Istället efterlyses en mer proaktiv, strategisk och samlad ansats. Det handlar om att aktivt förekomma hotet genom att, med kunskap om motståndarens metoder och mål, exempelvis nå ut till sårbara grupper med trovärdiga, faktabaserade och väl anpassade budskap. Det handlar om att förstå SDA:s opportunism och deras ständiga jakt på “framgångsbevis”, och utifrån det försöka skapa kontrollerade “attackvektorer” som tvingar dem att allokera resurser till mindre skadliga ändamål. Vidare betonas vikten av att långsiktigt skydda centrala teknologier, platser och aktörer i informationslandskapet. Allt från att säkra funktionen i alla de mer vanligt förekommande AI-tjänster som kan förstärka informationspåverkan så att det blir svårare att nyttja dem, till att understödja verksamheter så som Wikipedia, så att de inte blir utnyttjade, till att influencers och andra inflytelserika aktörer på sociala medier får möjlighet att lära sig hur de kan undvika att bli utnyttjade av främmande makt. Motåtgärder i informationsmiljön räcker heller inte. Informationspåverkan är inte en isolerad verskamhet utan en del av en bredare hybridkrigföring. Andra verktyg, som exempelvis fortsatta och ännu mer träffsäkra sanktioner, och potentiellt även cyberoperationer riktade mot SDA:s tekniska och finansiella infrastruktur, kan vara exempel på åtgärder. Möjligheten att strypa SDA:s tillgång till kapital ses som en förvisso komplex men intressant möjlighet, i ljuset av den uppenbara ekonomiska drivkraften som ligger bakom deras verksamhet.
Mest radikalt i rapporten, och inte ett förslag som Myndigheten för Psykologiskt Försvar eller författarna nödvändigtvis förespråkar, är kanske förslaget om en regelrätt “pushback”, en strategi som innebär att man tar informationskriget till Rysslands egen digitala hemmaplan. Genom koordinerade insatser från ett flertal länder, med jämförbara resurser och metoder som SDA, men med det uttalade syftet att sprida faktabaserad information och stödja demokratiska krafter inom Ryssland, skulle man kunna tvinga Kreml att flytta fokus och resurser från sina offensiva operationer mot väst till att försvara sin egen alltmer bräckliga informationssfär. Det är en djärv tanke, men kanske behövs i en tid då spelreglerna för internationella relationer och nationell säkerhet ritas om i realtid.
Berättelsen om Social Design Agency är alltså mer än en fallstudie av en enskild organisation. Den är en illustration över hur vår tids konflikter förändras och utvecklas som en konsekvens av den tekniska och strukturella kontext de befinner sig i. Den läckta information som ligger till grund för rapporten erbjuds läsaren en sällsynt inblick i Kremls organisering och metoder för informationskrigföring. Rapporten visar hur viktigt det är att förstå de metoder, motiv och de sårbarheter som finns hos aktörer som SDA. Men att det också bara är ett första steg. Nästa, och betydligt svårare, är att formulera och implementera ett försvar som är lika dynamiskt, uthålligt och strategiskt som hotet självt.
Samhällsskydd mot informationskrigföring
Hur ska man tänka om implikationerna av denna rapport, och dess beskrivning av rysk förmåga i informationskrigföring? Vad betyder detta för Sverige?
När jag reflekterar över detta, konstaterar jag att det nu har gått fem år sedan jag överlämnade betänkandet “Det demokratiska samtalet i en digital tid” (SOU 2020:56) till regeringen. Mellan 2018 och 2020 kartlade vi i kommittén, som jag var särskild utredare för, hoten mot det offentliga samtalet – desinformation, propaganda, hot och hat – och pekade på vägar framåt. Vi såg redan då hur en stor del av det demokratiska samtalet hade flyttat ut på digitala arenor kontrollerade av ett fåtal globala plattformsföretag, där informationspåverkan, desinformation, hot och hat, var vanligt förekommande. Vi förstod att dessa företags algoritmer – designade för uppmärksamhet och annonsintäkter – gav sensationellt och polariserande innehåll en orimlig fördel i spridning. Vi såg hur intresset för att kontrollera problematiskt innehåll hos plattformsföretetagen ofta var lågt, och där ekonomi och konkurrens om marknadsandelar oftast fick företräde. Studier hade visat att plattformarnas logik rentav kunde driva på radikalisering. Extrema budskap genererar aktivitet och belönas, vilket riskerar att spä på polarisering i samhället. Vi pekade på att de digitala arenor där demokratiska samtal ofta sker, i praktiken ägdes av kommersiella intressen. Vi såg då hur de uppmärksamhetsekonomiska utgångspunkter som sociala medier oftast vilar på, i grunden är problematiska ur ett demokratiperspektiv. Över tid gick det också att se att dessa arenor sällan var intresserade av att vara samhällets torg, utan hellre ville vara digitala tivolin. Platser för underhållning och kommers. I kommitténs arbeten betonade vi samtidigt att mycket av lösningen låg i att stärka samhällets egen motståndskraft – genom medie- och informationskunnighet (MIK) för alla åldrar, genom ökad samverkan mellan myndigheter och civilsamhälle, och genom att återuppbygga ett modernt psykologiskt försvar.
När jag ser tillbaka på arbetet vi bedrev då, ser jag hur mycket har hänt sedan dess. Vår utredning bidrog till att medvetenheten ökade och flera initiativ togs. Parallellt med den utredning jag drev, ledde Anders Danielsson den utredning som satte ramarna för den nya myndigheten för psykologiskt försvar (MPF), som inrättades 2022, just i tid för att möta en ny verklighet. För kort därefter, samma år, kastades Europa in i ett skede där informationskriget blev påtagligt konkret. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 förändrade spelplanen helt, och informationskriget i europa tog fart än mer. Det var i detta skede Social Design Agency och dess arbete, kom att utvecklas med syftet att underminera stödet för Ukraina i väst och stärka Rysslands position.
Med rapporten “Beyond Operation Doppelgänger” blir det nu möjligt att se problematiska och aktuella exempel på den utveckling vi såg en ökad risk för under vårt utredningsarbete. Utvecklingen har gått i fel riktning. Falska nyhetssajter som är som spegelkopior av etablerade medier uppstår och sprider vilseledande artiklar. Fabricerade nyheter med Kremls narrativ sprids för att få oss i väst att tvivla på Ukrainas sak, på sanktionerna mot Ryssland, på sanningen om kriget. Pamment och Tsurtsumias rapport visar nu just hur omfattande Kremls informationskrigföring är idag, och hur den fungerar.
Det som rapporten blottlägger kan ses som en tillämpning av det ryska konceptet “reflexiv kontroll”. Det är en strategi som går ut på att påverka en motståndares beslutsfattande genom att forma den information som denne baserar sina beslut på. Syftet är inte nödvändigtvis att vilseleda i klassisk mening, utan att styra motståndaren till att fatta ett beslut som i praktiken ligger i angriparens intresse – men som offret tror är grundat i egna överväganden. När väst avslöjar en rysk påverkanskampanj och gör detta till ett offentligt case, aktiveras just denna princip. Genom att förutsäga hur vi reagerar på viss typ av information, kan SDA designa sin aktivitet så att vår respons stärker deras syften. Det är en form av strategisk manipulation där den egna motståndskraften används emot en. Reflexiv kontroll är inte ett nytt koncept – det går tillbaka till sovjetisk militärteori – men i en digital samtid, där hastighet, synlighet och viralitet är bärande element i informationsmiljön, kan det bli ett potent verktyg.
Så vad säger vårt nuläge, resultaten av Pamment och Tsurtsumias rapport, och insikterna om vår informationsmiljö, om utvecklingen av vårt egna digitala opinionsbildningslandskap? Dels att hotet har blivit mer komplext och föränderligt. Dels att vi inte kan slå oss till ro med gamla sanningar. På plussidan ser vi idag en långt större medvetenhet hos allmänheten om informationspåverkan och hybrida hot än för fem år sedan. Frågorna debatteras idag öppet, och många har lärt sig känna igen material som spottas ur trollfabriker eller sprids med bottar.
Myndigheten för Psykologiskt Försvar, Mediemyndigheten, och flera andra aktörer, forskare och journalister, arbetar aktivt med att försöka ligga steget före. MIn bild är att vårt psykologiska försvar är mer framåtlutat idag och Sverige har en starkare förmåga än för fem år sedan, då jag utredde frågorna. Vi försöker förutse narrativ, delar information snabbare och har en mer utvecklad förmåga i att utbilda i medie- och informationskunnighet. Mediemyndigheten, en sammanslagning av de tidigare myndigheterna Statens Medieråd och Myndigheten för Press, Radio och TV (MPRT), har fått nya regeringsuppdrag kopplade till en stärkt medie- och informationskunnighet i befolkningen, inte minst inom AI.
På minuskontot måste vi erkänna att de underliggande drivkrafterna i det digitala ekosystemet – teknikjättarnas algoritmer och affärsmodeller – fortfarande ofta gynnar splittring framför samling. Trots flera nya lagar och ett aktivt arbete i EU, genom framtagningen av exempelvis Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA), så ser den grundläggande logiken i vårt opinionsbildningslandskap rätt så oförändrad ut. Merparten av samhällets samtal sker fortsatt på plattformar där engagemang trumfar sanning. Den grundläggande incitamentsstrukturen online har inte ändrats i grunden. Uppmärksamhet är hårdvaluta, och den som skriker högst belönas. Det gynnar ytterlighetsröster och även en främmande makt med illvillig agenda.
Mot en ny digital infrastruktur
Mot den bakgrunden växer insikten att vi behöver ett perspektivskifte. Kanske är det dags att inte bara försöka vinna inom de rådande spelreglerna för vår digitala opinionsbildning, utan att skriva om reglerna helt – att byta spelplan. Jag har tidigare i många sammanhang argumenterat för att vi måste skapa nya digitala offentliga rum, digitala allmänningar, skapade i samhällets tjänst.
Låt mig utveckla den idén vidare i denna kontext. Tänk om våra digitala samtal kunde föras på plattformar som drivs med demokrati och medborgare i centrum, snarare än klick och data som handelsvaror. Ungefär som att vi har bibliotek, allmänningar och torg i det fysiska rummet, borde vi kunna ha digitala offentliga rum, mötesplatser där samtalet förs på öppna, transparenta villkor, och där spelregler, eller algoritmer, om man så vill, syftar till att tjäna samhället och medborgaren. I en sådan digital allmänning skulle ingen enskild techjätte sitta med total kontroll över flödet av information. Öppna protokoll och öppen källkod kunde säkerställa insyn och bygga kollektivt förtroende. Kommersiella plattformar, styrda av annonsintäkter och algoritmer som belönar polariserande innehåll, har gång efter annan visat på hur svårt de har att upprätthålla grundläggande demokratiska värden. Visst ska de kunna få finnas, som just de digitala tivolin för underhållning och nöjde som de är. Men det behövs något mer, något annat, för att stärka samhällets digitala samtal.
Genom att byta spelplan blir det inte bara möjligt att skapa bättre förutsättningar för opinionsbildning. Det stärker samhällets digitala resiliens när vår informationsmiljö inte är beroende av enskilda amerikanska eller kinesiska företags digitala plattformar. Det minskar möjligheten för antagonister att bedriva informationspåverkan, när spelreglerna är designade med demokratin, samhället och medborgaren i centrum.
Det låter utopiskt, invänder kanske någon – men faktum är att denna vision börjar ta form, om än initialt i liten skala. Intresset för decentraliserade sociala nätverk som Mastodon och andra delar av det som kallas Fediverse har ökat i takt med att förtroendet för etablerade plattformar minskat. Nya arenor som BlueSky ser dagens ljus, som också de har en uttalad intention om att bli en del av en öppen och federerad digital miljö, byggd på öppna protokoll. Här ser vi hur delar av opinionsbildningslandskapet redan tagit steget. Många är de journalister, forskare, debattörer och samhällsengagerade medborgare som valt att föra samtal på BlueSky framför tidigare arenor som X och Facebook.
Jag skrev härom året att svenska myndigheter, medier och organisationer borde lämna plattformen X (tidigare Twitter) efter dess nya ägare gjorde den till något som mest liknar ett propagandaorgan. Poängen var att ingen enskild mans nyckfulla regler ska få sätta ramarna för en demokratis offentliga samtal. Att denna rörelse nu går att skönja är ett positivt tecken.
Det är positivt, inte minst i ljuset av de omvälvande geopolitiska händelser vi nu står mitt i, där Trumpregimen i USA helt tycks sakna ett intresse för att säkerställa EU-medborgares rättigheter i amerikanska digitala tjänster. Vice President JD Vance har vid flera tillfällen påtalat hur den amerikanska presidentadministrationen ser EUs regelverk som censur och marknadspåverkande. De stora skillnader som nu framträder i synen på digitala tjänter mellan USA och EU, ökar också drivkraften för EU att stärka sina positioner, och satsa på digital suveränitet och på att skapa en infrastruktur som stärker ett öppet digitalt demokratiskt samtal.
Tänk exempelvis om public service och organisationer i civilsamhället fick bättre förutsättningar att bidra till och vara med och utfrorma och utveckla federerade sociala nätverk, utan vinstintresse, där användarnas data skyddas och där algoritmernas mål är att tjäna användaren – inte att maximera tiden du scrollar och leverera vinster till plattformens ägare. Tänk också om regelverk kom på plats för att tvinga fram öppna standarder för interoperabilitet mellan olika sociala medier. Då skulle användare kunna välja bort dåliga plattformar utan att förlora kontakten med sina vänner och följare. Man skulle kunna kommunicera mellan olika sociala medier, och slippa inlåsningseffekter.
Det jag beskriver är en resa som handlar om att behandla informationslandskapet som ett samhällsintresse. Precis som vägar, parker och bibliotek är allmän infrastruktur, måste vi se digitala kommunikationskanaler på samma sätt. Vissa tjänster är så fundamentala för demokratin och för det öppna samhället att de inte bör lämnas helt i händerna på aktörer vars främsta mål i bästa fall är kvartalsvinster, och i mer problematiska fall har målet att gå en antagonistisk stats ärenden. När vi bygger nya digitala allmänningar, eller reformerar de existerande plattformarna med skarpare lagstiftning, ändrar vi spelplanen till vår fördel. Då blir det betydligt svårare för en aktör som SDA att manipulera algoritmer eller dra nytta av uppmärksamhetsekonomins avarter – för spelreglerna skulle då gynna kvalitet, samtal och transparens över antagonistisk påverkan och dolda trollfabriker.
Med detta sagt, är det fortsatt avgörande att se att medie- och informationskunnighet ses som en förutsättning. Ett samhälle med kunniga och upplysta medborgare är det bästa vaccinet mot informationspåverkan, desinformation och konspirationsteorier. Därför måste vi fortsätta satsa på utbildning, folkbildning och hela tiden utveckla vår allas förmåga till kritiskt tänkande. Likaså kommer vi alltid att behöva ett starkt psykologiskt försvar som tidigt fångar upp nya påverkanskampanjer, samverkar internationellt, tränar, utbildar och övar specialister, och som tydligt kommunicerar med medborgare när hoten ligger för dörren.
I backspegeln kan vi se att vi år 2020 hade rätt om en hel del. Hoten vi identifierade var verkliga, och receptet med ökad motståndskraft och samarbete var klokt. Men vi underskattade hur dynamiskt hotet skulle utvecklas och hur mycket den digitala miljön i sig påverkar spelets utgång. Rapporten “Beyond Operation Doppelgänger” gör det tydligt att det inte räcker att släcka bränder, vi måste också se till att minska möjligheten att bränder överhuvudtaget uppstår. Det innebär att bygga in motståndskraft i systemet, att reformera de incitament som idag belönar de som ägnar sig åt informationspåverkan. Om dagens sociala medier premierar engagemang och starka känslor därför att det ger klick, då måste framtidens digitala demokratiska rum premiera något annat – dialog, kunskap och tillförlitlighet. Kanske kommer framtidens historiker se detta decennium som tiden då demokratierna vaknade upp och återerövrade sina digitala offentliga rum.
Källor:
Heath, C (2023), Brytningstid – nu är tiden för ett öppet digitalt samhälle (carlheath.se)
Heath, C. (2020). Det demokratiska samtalet i en digital tid. Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat (SOU 2020:56). Stockholm: Regeringskansliet.
Heath, C. (2025), Digital resiliens för ökad suveränitet (carlheath.se)
Heath, C. (2023), ”Dags att lämna plattformen X” (SvD 10/8 2023)
Pamment, J., & Tsurtsumia, D. (2025). Beyond Operation Doppelgänger. MPF Report Series 8/2025.