Häromveckan satt jag framför kameran i hemmastudion och pratade med Tindra, reporter på SVT. Tillsammans med hennes reporter-kollega Calle har de gjort ett riktigt fint digitlat experiment där de har levt en vecka i varandras digitala världar. Tindra har scrollat genom Calles TikTok-flöde, Calle genom Tindras. Experimentet väcker många tankar för mig. Framförallt om algoritmer. Men också om hur vi gradvis har överlåtit delar av vår föreställning om världen till system som varken känner oss, älskar oss eller bryr sig om vårt bästa. De optimerar. Men för vad?
Experimentet som SVT genomfört är på ytan en rätt så lättillgänglig journalistisk grej. Två kollegor byter konton i en vecka. De scrollar en timme om dagen. De får gilla klipp men inte dela. Så enkelt. Ändå blir resultatet mer värdefullt än jag hade förväntat mig. Det som framträder är inte bara skillnader i innehåll, så som workout-videos kontra memes, husdjur kontra nyhetsklipp, utan om något mer oroande. Det är hur snabbt de båda reportrarna börjar anpassa sig. Hur humöret förändras. Hur de i någon mening börjar känna annorlunda.
Jag slås av hur sällan vi pratar om detta på allvar. Drygt var femte svensk använder TikTok, enligt Internetstiftelsen. Bland de som är födda på 00-talet är siffran 53 procent dagligen. Trettiofem år efter att World Wide Web kom att förändra vår digitala värld, har vi skapat en infrastruktur för uppmärksamhet som når djupare in i våra medvetanden än någon tidigare medieform. Och vi har ett allt för begränsat samtal om vad det gör med oss, samhället och vår demokrati. När vi har dessa samtal, så fastnar de oftast på individnivå, men sträcker sig inte vidare till att fundera över vad detta gör med oss tillsammans, i samhället.
Det är här jag tycker SVT gör något viktigt, genom att experimentera, visa och förklara. De tar sig an en abstrakt fråga, om hur algoritmer påverkar oss, och gör den till något väldigt konkret. Tindra som försöker engagera sig i ett flöde som inte är hennes. Calle som upptäcker hur hans egna preferenser har raderats och ersatts när han får tillbka telefonen. Det är journalistik som gör det osynliga synligt.
Frågan om sociala medier handlar oftast om individers enskilda val, och hur människor beter sig. Men den större och i min mening viktigare frågan handlar om att förstå de strukturer som formar hur vi uppfattar verkligheten. TikToks algoritmer, liksom Instagrams och YouTubes, är inte neutrala distributionssystem. De är selektionsmaskiner som belönar visst innehåll och dränker annat.
När informationslandskapet splittras upp försvåras det demokratiska samtalet. Politiker talar till skilda publiker som aldrig möts. Journalistik når inte fram. Desinformation sprids i kanaler där faktakontroll saknar tillträde.
Det märkliga med algoritmiska flöden är att de känns naturliga. Vi scrollar som om vi själva valde. Men det man ser i reportaget av Tindra och Calle är hur orkestrerad upplevelsen egentligen är av ett digitalt maskineri som de flesta användare aldrig aktivt reflekterar över. Calles flöde levererar inte samma dopaminutdelning till Tindra. Hennes tumme vill scrolla vidare till något som matchar hennes tränade hjärna. Algoritmen har inte bara lärt sig vad hon gillar. Den bidrar till att forma vad hon gillar.
I en tid av algoritmbaserade uppmärksamhetsekonomiska maskiner – det vi kallar sociala medier – dominerar i informationsmijön, blir det än viktigare med fria och oberoende medier, god journalistik och ett starkt public service. Men också de behöver utvecklas för de nya förutsättningar vi ser. God journalistik är avgörande för samhällets demokratiska samtal. Jag har svårt att föreställa mig hur en kommersiell plattform som TikTok eller Snap skulle producera ett program som synliggör hur deras egen affärsmodell fungerar. De har inget intresse av att läsaren eller tittaren förstår att det är deras uppmärksamhet är produkten som säljs.
Demokrati förutsätter delad verklighet. Inte att alla tycker likadant, tvärtom. Meningsskiljaktigheter är grundläggande för demokratiska samtal. Men att vi har tillgång till gemensamma fakta som grund för våra oenigheter. När algoritmer kurerar separata flöden för olika grupper eroderas den grunden. Vi tror oss fortfarande delta i samma samtal, men vi talar om olika saker, utifrån olika premisser, utan att ens förstå att vi gör det.
Det SVT synliggör med sitt experiment är att detta inte är teknikdeterminism. Algoritmerna är inte naturlagar. De är designval, gjorda av företag med specifika affärsintressen. De kan designas annorlunda. De kan regleras. De kan, med tillräcklig politisk vilja, underordnas demokratiska hänsyn istället för att enbart optimera för graden av engagemang. Men för att den politiska viljan ska växa måste vi först förstå vad som händer. Varje experiment som översätter algoritmernas abstrakta makt till konkret upplevelse bidrar till den förståelsen. Varje gång någon frågar sig varför deras flöde ser ut som det gör, varför deras vän ser helt andra nyheter, varför tonåringarna hemma lever i en parallell informationsverklighet, varje sådan fråga öppnar för ett samtal vi desperat behöver föra.
Det är inte en fråga om att demonisera teknik eller att längta tillbaka till en tid före sociala medier. Det är en fråga om att ta ansvar för de rum där det offentliga samtalet förs. Och det ansvaret kan vi inte delegera till bolag i Mountain View eller Beijing.
Leave a Reply