En av fem texter om Cultural Forces, ett förband inom Ukrainas försvarsmakt där soldaterna arbetar med konst, musik, litteratur och minne. Texterna bygger på ett besök i Kyjiv i september 2026 och handlar om kulturen som mål i kriget, som medel i det och som en förutsättning för motståndskraft. De kan läsas var för sig och i vilken ordning som helst.
Serien består av Gitarren och fiolen, RussT, Färgen som är hundra år gammal, En bok nedsläppt med drönare och Vaggvisan som skrevs vid fronten.
Rummet är stort som ett litet klassrum och luktar färg och terpentin. Väggarna pryds av konst, och på en av de ljusa väggarna sitter sex människofigurer utskurna i plåt, fastnitade rakt i putsen. Två av dem är nästan vita. De andra har gått över i gult och orange och rostrött, och under den mörkaste löper ett streck nedför väggen, som om den blöder rost. Längst till vänster hänger en liten skylt med ett enda ord på, och bredvid den en QR-kod. Ordet är RussT.
Konstnären heter Mychajlo Skop. Han har färg på fingrarna och lyfter handen mot den första figuren. Den utgörs av en kropp som sitter hopsjunken med armarna bakom ryggen och huvudet framåtböjt i en ställning ingen skulle välja att sitta i självmant. Figurerna och dess ställningar bär på en berättelse. Under två år har han suttit mitt emot människor som kommit tillbaka ur rysk fångenskap och bett dem visa hur de stått, och sedan gått hem och översatt det till en kontur i plåt.
”Just nu står ukrainska hjältar i precis de här ställningarna någonstans i Ryssland”, säger han.
Figurerna börjar rosta efter det första regnet och fortsätter sedan av sig självt. ”Man kan se hur figuren från dag ett, när den är vit, blir rödare och rostar, och bokstavligen blöder nedför väggen.” Namnet är tvetydigt. Rost. Och så en kortform av russian torturing.
Skop berättar hur verket handlar om att forma samtal om den tortyr av fångar som Ryssland systematiskt ägnar sig åt. Tortyr är svårt att nå ut med i dagens medielandskap, där digitala plattformar filtrerar bort eller blockerar. Där samtalet är obekvämt och tungt. Begränsningar för samtalet ligger i vad plattformarnas moderering släpper igenom, och vad deras algoritmer premierar. Men också i vad vi orkar med att ta in, innan vi svajpar vidare till något mera lättsmält.
Den som vill berätta sanningen om något grymt måste hitta en form som förmår ta sig förbi filtren. Konsten i det fysiska rummet med dess tillhörande qr-kod för att fördjupa berättelsen är ett sådant försök.
Valet av bildspråk är nogsamt utvalt. En rostande kropp med spikhål i händerna förflyttar tankarna till korset och lidandet. Skop använder ett välkänt bildspråk för att beskriva något som händer och fortsätter att hända i celler runt om i Ryssland, här och nu. Figurerna utgör en kampanj för frigivningen av sex musiker som försvarade Azovstal och som fortfarande sitter i rysk fångenskap.
Figurerna får sin verkan på många platser. De finns uppsatta i flera länder, och spridningen är själva avsikten. Han vill ha dem utomhus, i offentliga rum, där vem som helst som går förbi kan se dem, och det finns färdiga paket med allt som behövs för att sätta upp en serie av dem.
I Europa är en vägg sällan bara en vägg. Att fästa något på en fasad kräver tillstånd, ofta av flera slag, alltid av någon med rätt att säga nej. Han kallar det den knepigaste delen av hela projektet och säger att det ändå är värt besväret. De flesta figurerna sitter av detta skäl idag på ukrainska ambassaders fasader. ”Det är våra egna väggar. Det är Ukrainas territorium.” Den första gick upp i Budapest den 10 mars i år och välsignades av präster. Sedan Bern, Berlin, Ottawa och Nicosia.
Jag lämnar rummet med färglukten och konstnären Mychajlo Skop. Jag tänker på konstverket, på figurerna. Som med tiden gråter och visar på lidandet över tid. Och som får oss att inte glömma.
Referenser
Cultural Forces. (2026, 25 maj). RussT (Russian Tortures) are figures dedicated to Ukrainians in Russian captivity [Inlägg]. LinkedIn.
Cultural Forces. (2026, 5 juni). #NEIVANMADE [Inlägg]. LinkedIn.
Kyiv Daily. (2022, 1 juli). Михайло Скоп. Щоразу, коли змушений помовчати.
Skop, M. (2026). Neivanmade.
Vetjirnij Kyjiv. (2026, 18 februari). У Києві відкрили виставку художників-військових «Проєкт 24.02.2022».
Lämna ett svar