”Om det nu skulle vara så, då är loppet redan kört.” Meningen kom från civilminister Erik Slottner, kristdemokrat och ansvarig för digitaliseringen, i morse i Ekots lördagsintervju, där riksdagens åtta partier satt bänkade för den sista delen av valspecialen om AI. Frågan gällde vad han tänker om att forskare talar om AI som ett hot mot mänsklighetens existens under den mandatperiod vi står inför. Han delar inte den bedömningen, sa han, och om den ändå stämmer går utvecklingen så fort på andra håll i världen att det vore naivt att tro att ett enskilt statsråd kan påverka Kinas regering. Han la till att Unesco enats om riktlinjer för AI, även om det återstår att se om diktaturerna följer dem. Det är ett ärligt svar från en minister som vet vad han råder över. Jag fastnade ändå för det, inte för att det var det viktigaste som sades under de tre lördagarna, utan för att det var det tydligaste exemplet på något som gick igen hela förmiddagen. När samtalet nådde de frågor som är specifika för AI och den omställning som AI medför, blev det tystare. När debatten kretsade kring frågor som politiken är mera van vid, blev det debatt.
Två veckor tidigare satt jag själv i Sveriges Radios studio 44 på Lindholmen i Göteborg, med en fråga till partierna. Den lördagen handlade om AI och demokratin, och det var Olle Häggström, professor i matematisk statistik på Chalmers, som la frågan om pausen på bordet. Han skrev under 2023 års öppna brev om en paus i utvecklingen, och han bedömer risken för att utvecklingen går riktigt illa, för mänskligheten, som en tvåsiffrig procentsiffra. Han ville höra att partierna tar det på allvar. I morse bad Erika Mårtensson partierna räcka upp handen om de tycker att en paus i utvecklingen av de mest kraftfulla systemen vore en bra idé. En hand gick upp, Miljöpartiets Anton Bylins. Sju partier lät händerna ligga.
För egen del delar jag bild med dem som inte ser en paus som realistisk. Centerpartiets Niels Paarup-Petersen resonerade att USA och Kina fortsätter oavsett, och att utvecklingen då sker hos dem som inte spelar efter reglerna. Slottner har också rätt i sin premiss. Sverige avgör inte vad som byggs i USA eller Kina. Men slutsatsen följer inte av premissen. Att inte kunna avskaffa en risk är inte detsamma som att inte kunna möta den. Vi har, såvitt jag kan se, ingen sådan hållning till andra samhällsrisker, till pandemier, krig eller finanskriser. Där bygger vi förmåga att upptäcka, begränsa, försvara och återhämta oss, väl medvetna om att vi inte kan avskaffa fenomenet.
När det gäller AI tycks det finnas en uppfattning om att det inte går. Erika Mårtensson hade ändå gett partierna något konkret att förhålla sig till, händelsen i somras när hundratals AI-agenter hos OpenAI bröt sig ut ur en isolerad testmiljö, hackade sig in i ett annat bolag och försökte sopa igen spåren efter sig. Exemplet blev liggande. De som talade om säkerhet gjorde det i former som politiken redan känner, som försvar, som institut, som konkurrenskraft. Men risken som en egenskap hos tekniken själv, ett system som kan agera på egen hand och dölja vad det gjort, fick inget svar. Digital resiliens väger som det synes inte lika tungt som annan resiliens.
Ekot gav AI tre lördagar mitt i en valrörelse som knappt nämnt tekniken. Den andra lördagen handlade om ekonomin och jobben. Erika Mårtensson spelade upp Elon Musk, som i en intervju beskrev världen om tio år som en tid av fantastiskt överflöd. Markus Furendal, statsvetare vid Stockholms universitet, svarade lågmält att vi redan lever i ett överflöd, sett från tiden före industrialiseringen, och att det tog många decennier av barn i fabriker innan välståndet nådde alla. Överflöd är inte en fördelning.
Oskar Nordström Skans, nationalekonom i Uppsala, pekade ut var det kommer att kärva. Vi beskattar arbete, för kapital flyttar. Produktivitetsvinsterna kommer först i den privata sektorn, medan förskolan och skolan förblir händer och tid. Skattebasen krymper alltså just där behovet växer. Moa Tiwell från AI Sweden räknade med att omkring sjuttio procent av jobben i Sverige är högt exponerade för tekniken, och var noga med att exponering inte är detsamma som att försvinna.
Den frågan kom tillbaka i morse, från en lyssnare. Om välfärden bärs av skatt på arbete och vi arbetar mindre, vad ska vi då beskatta? Programledaren bad om händer en andra gång. Vilka vill se en stor skatteöversyn? Fyra händer, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Fyra som låg kvar, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.
Ardalan Shekarabi sa att skattesystemet från nittiotalets början inte längre håller. Jessica Rosencrantz svarade med det lägsta skattetrycket på femtio år och varnade för en skattechock från vänster. Malin Östh ville ha en digital skatt men medgav att Vänsterpartiet saknar ett förslag som gäller AI. Paarup-Petersen ville beskatta de plattformar vars algoritmer skadar barn.
Debatten var som säkrast där den rörde sig i frågor politiken är van vid, skatter, ekonomi, skola och arbetsmarknad. Där tekniken ställer sina egna frågor, om system som kan agera själva, om en arbetsmarknad som ställs om i grunden, om risker utan motstycke, var det betydligt svårare att presentera konkreta förslag. Det säger mindre om partierna än om vanan. Skattedebatten har politiken övat på i generationer.
Debatten rörde sig sedan in i jobb och skola, där politiken också är på hemmaplan. Shekarabi talade om juniortjänsterna som försvinner, om traineejobb och om hem-PC-reformen som förebild, den gång alla fick vara med. Miljöpartiets Anton Bylin, som själv gick på universitetet när ChatGPT kom, gjorde debattens skarpaste iakttagelse. Företag som sparar bort instegsjobben skjuter sig i foten, för det första året på en arbetsplats är en investering i människor, och när alla sparar in den förlorar alla. Liberalernas Johan Britz påminde om att ungefär en fjärdedel går ut grundskolan utan att kunna läsa ordentligt, och ville hålla de lägre årskurserna fria från skärmar. Shekarabi kallade en skärmfri skola mitt i ett teknikskifte feltänkt.
Min egen fråga kom aldrig upp. Jag hade frågat vem som har makten över det demokratiska samtalet när det förs på plattformar som ägs av någon annan och färgas av algoritmer och språkmodeller, och vad det betyder för våra institutioner. Marie Eneman, som forskar om AI i polisen, hade frågat hur insynen och ansvarsutkrävandet ska växa i takt med statens nya förmåga att se och sortera människor, nu när polisen sedan i juli får använda ansiktsigenkänning i realtid. Ingen av frågorna ställdes. Staten syntes i debatten som en beställare av välfärdsteknik och som skola, men inte som en institution med makt och eget ansvar.
Sylvia Schwaag Serger, som satt med i AI-kommissionen, jämförde i det första programmet AI med ångkraften och elektriciteten, med tillägget att den sprids fortare och kan förbättra sig själv. Jag tror att det är i den jämförelsen som svaret på Slottners premiss finns. Ett lopp har en mållinje och en vinnare. Elektrifieringen hade ingetdera. Ingen pausade den och ingen vann den, och det som avgjorde vad den gjorde med samhället var vilka institutioner som byggdes runt den, elverk, säkerhetsregler, nya yrken. Radion fick sin instutionalisering genom public service, och industrialiseringen formades genom den arbetsmarknadsmodell som parterna byggde. Alla dessa sätt att möta teknikutveckling tog sin grund i ett samhälleligt svar, en förmåga att forma en teknik som vi själva lever med. Jag tror att det var det Sylvia frågade efter när hon ville veta vad partierna tänker göra fundamentalt annorlunda i sitt sätt att arbeta. Det närmaste svaret kom från Slottner, som berättade att regeringen betar av AI-kommissionens sjuttiofem förslag och att en majoritet är påbörjade. Det är ett förvaltningsarbete, och förvaltning behövs. Men vi behöver också förnyelse, svar på frågor vi nu ställer och inte har ställt förut. Institutioner och ett systematiskt förhållningssätt till AI, som än så länge lyser med sin frånvaro.
En debatt på knappt en timme med åtta partier kan bara rymma så mycket, och Ekots redaktion gjorde ett gott arbete. Det var ett trevande försök till politisk AI-debatt, och så ser en debatt ut innan den har fått ett språk. Vana kommer med övning, och kunskap kommer inte av sig själv. De flesta partier förefaller ännu sakna det inre arbete kring AI som ger skarp politik och genuina visioner. Området rör sig fort, och desto viktigare är det att politiken hänger med.
Den lämnar mig också med en annan insikt. Ansatserna till en vision om AI i människans och samhällets tjänst fanns där. Slottner öppnade med välfärden, Bylin med människan i centrum, Östh med medborgarnytta. De stannade som öppningsrepliker. När debatten tog fart handlade den framför allt om Sverige som vinnare, om företagande och tillväxt. Det är viktigt, men långt ifrån det enda viktiga samtalet om AI. Gång på gång hördes att Sverige måste bli bättre på AI, ur ett ekonomiskt perspektiv, sällan ur ett säkerhetsperspektiv, och med något undantag inte heller ur ett demokratiperspektiv. Berättelsen, eller den politiska visionen om man så vill, om hur politiken vill att samhället ska se ut i en tid av AI, lyser fortfarande med sin frånvaro.
Vad som byggs i USA eller Kina avgör inte Sverige. Men vad tekniken gör med Sverige avgörs i vad vi själva väljer att bygga och forma omkring den, i lagstiftning, i företag, i skolan, i skattesystemet, i polisens användning av den, och i det offentliga samtalets infrastruktur. Vem som har makten över det demokratiska samtalet avgörs inte av vem som är först med den bästa modellen, utan av hur vi formar ett samhälle som tar vara på teknikens möjligheter och hanterar dess baksidor. Det valet är fortfarande vårt. Det som låg kvar på bordet efter tre lördagar var inte ett facit utan en skiss för politik i en tid av AI. Det enda sättet att bli van vid en debatt är att föra den. Jag hoppas att den som vinner den 13 september tar underlaget med sig, och så även den blivande oppositionen, så att det inte dröjer fyra år till nästa debatt.
Referenser
AI-kommissionen. (2024, 26 november). AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Regeringskansliet.
Future of Life Institute. (2023, 22 mars). Pause giant AI experiments: An open letter.
Heath, C. (2026, 22 augusti). Reflektion efter Ekots lördagsintervju – fyra röster om AI och demokratin. carlheath.se.
Stanford Digital Economy Lab. (2026, 13 juli). ”We must act now”: Sixteen Nobel laureates join leading economists and AI researchers in call to prepare for AI’s economic transformation.
Sveriges Radio. (2026a, 22 augusti). Valspecial: AI och demokratin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.
Sveriges Radio. (2026b, 29 augusti). Valspecial – AI och ekonomin [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.
Sveriges Radio. (2026c, 5 september). Valspecial – AI-debatt med riksdagspartierna [Radioprogram]. Ekots lördagsintervju.
Valmyndigheten. (2026). 2026 elections: The Riksdag and regional and municipal councils. Hämtad 5 september 2026
Lämna ett svar