Jag satt för en tid sedan i mitt arbetsrum med lurar på och samtalade på distans med Mikael Öhman Almén, han i Forum för levande historias studio, i deras podd Demokratin och du. Två rum, sammankopplade över internet. I efterhand känns det passande. Avsnittet heter Demokratin i en digital tid, och det var ungefär det vi ägnade en dryg halvtimme åt. Hur digitaliseringen formar om villkoren för det demokratiska samtalet, och om hur vi som samhälle bör förhålla oss till utvecklingen. Jag tycker samtalet blev bra, och tänkte jag skriver några rader om det. Kanske gör det någon lite nyfiken på att lyssna.
När jag reflekterar över samtalet slog det mig att vi inte egentligen pratade om teknik alls. I stället pratade vi om rum, och om var det demokratiska samtalet egentligen äger rum idag, och vilka egenskaper de rummen har. För tio år sedan ”var vi alla” på Facebook. Idag är opinionsbildningen utspridd över X, TikTok, Instagram, Facebook, Youtube och en handfull andra plattformar. Gemensamt för den absoluta majoriteten är att de inte är byggda för demokratiska samtal, utan för att få människor att stanna kvar vid sina skärmar, och dela sin uppmärksamhet med de annonsörer som betalar för kalaset. Marshall McLuhan myntade redan på sextiotalet att mediet är budskapet, och det ligger något oroande precist i det. En uppmärksamhetsekonomisk algoritm premierar det som väcker starka känslor och det som polariserar, eftersom det är så vår uppmärksamhet fångas och säljs vidare. När vi för in medborgaren och staten i en miljö som mer liknar Mall of Scandinavia eller Gröna Lund än torget eller biblioteket, då ska vi inte bli förvånade om samtalet börjar bete sig som det gör på ett tivoli. Snabbt, känslostyrt, upphetsat.
Mikael var en bra samtalspartner just för att han inte lät mig stanna i dystopin. Det är ju ofta rätt så lätt hänt att det blir så. Vi pratade denna gång lika mycket om möjligheterna. Närhetsprincipen, det statsvetarna kallar subsidiaritet, har ju i grunden förändrats av digitaliseringen. Förhållandet mellan medborgare och stat, makten över ordet, är inte längre definierat av hur långt fysiskt man är från varandra. Makten förskjuts och förändras med teknologi, och med vår tids digitala medier kan fler både nå och påverka politik över både geografi och tid. Och jag fick tillfälle att lyfta sådant som gör mig genuint hoppfull. Kungliga bibliotekets språkmodell KB Whisper som transkriberar svenska oavsett dialekt, så att våra ljudarkiv plötsligt går att packa upp. Riksarkivets tjänst som läser handskrift tillbaka till sextonhundratalet, och låter oss komma åt vårt eget kulturarv på ett nytt sätt. Det är samma teknikutveckling, sedd från andra hållet. Två sidor av ett och samma mynt.
Något som vi i samtalet kom att stanna upp vid i samtalet handlade om demokratin i sig självt. Att den i många avseenden är ett verb. Det är inte ett tillstånd vi ärver och förvaltar, utan något vi gör, om och om igen, tillsammans. Och i takt med att tekniken förändrar förutsättningarna måste vi också vara beredda att forma om de rum där demokratin ska få plats. Vi har flyttat in i de digitala köpcentrumen och nöjesparkerna utan att ställa oss den enkla och jobbiga frågan om hur vår tids digitala torg bör se ut. De platser där den långsamma och eftertänksamma tanken får mer utrymme än den uppmärksamhetsekonomiska. Det torget, det kommer ingen aktör som vill tjäna pengar på vår uppmärksamhet att bygga, helt enkelt eftersom det inte är lönsamt. Samhällets digitala infrastruktur behöver byggas i och av samhället självt, designat efter de principer och logiker som tjänar samhället bäst. Konsekvensen av detta är att det inte går att lägga skulden för de bristande demokratiska samtalen på ägarna av våra digitala tivolin och köpcentrum. Vi behöver i stället i samhället ta ansvar för frågan. Precis som vi en gång skapat förutsättningar för demokratiska samtal i den fysiska världen.
Samtalet berörde också en i min mening underskattad risk, och det är det som är strukturellt. Det faktum att vi har lagt våra demokratiska samtal ovanpå teknologier vars syften är helt andra, och att vi som samhälle ännu inte på allvar ställt oss frågan om vad ett gott demokratiskt samtal i en digital miljö egentligen är. För varje dag vi låter bli är en förlorad dag i det avseendet. Om ett samhälles gemensamma berättelser ska komma till uttryck genom sex sekunder lång AI-slop i ett flöde, då har vi ett problem som ingen faktagranskning i världen löser.
Ett poddsamtal är i stunden, och formar berättelser i det prövande, det ofärdiga och det som inte hunnit slipas till en exakt formulering. Vi kom att beröra frågor som jag inte är i närheten av att ha tänkt färdigt kring, om det ens går att göra. Vi berörde frågan om tilliten, det som ibland kallas det nordiska guldet, och hur tunn den väven egentligen kan bli utan att falla sönder. Vi pratade om näthat och hot, och vad det gör med ett samtal när en röst tystnar och en annan därmed hörs mer. Och om flera andra områden.
Till varje avsnitt av sin podd har Forum för levande historia lagt samtalsfrågor, tänkta att användas på en arbetsplatsträff eller i kollegialt lärande. Jag tycker det är ett spännande grepp. Ett samtal som det här är inte färdigt när inspelningen är klar, utan formas vidare av lyssnarnas egna reflektioner, tankar och berättelser.
Har du en halvtimme och ett par hörlurar så lyssna gärna. Och fundera medan du gör det: var någonstans du har dina demokratiska samtal idag, och hur du skulle vilja att de fick äga rum, om de fanns någon annanstans.?
Avsnittet: Demokratin i en digital tid, podden Demokratin och du, Forum för levande historia. Finns på levandehistoria.se och i de flesta poddappar.
Lämna ett svar