År 2020 dök mitt namn upp i en ryskspråkig tidningsartikel. Inte för att jag sökt den uppmärksamheten, utan för att mitt betänkande SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid hade lyft betydelsen av att förstå och motverka framförallt rysk informationspåverkan. Så kom jag att hamna i det ryska strålkastarljuset, Texten återgavs av Regnum, en nyhetsbyrå som Estlands säkerhetspolis Kapo sedan 2005 beskrivit som en täckmantel för de ryska underrättelsetjänsterna, skapad för att påverka politiken i närliggande länder. Materialet lyftes vidare av Rambler, och hamnade i det ryska nyhetsflödet. Citat från mitt arbete hämtades ur svenska källor, översattes och placerades i en ny kontext, där de tappade nyanserna och fick en ny funktion, att tjäna ett narrativ som gynnade Kreml.
Det är lätt att avfärda som en historisk kuriositet idag. Men just denna återanvändning rymmer en paradox. Å ena sidan är det ett exempel på det Ryssland beskriver som reflexiv kontroll, där motståndarens egna ord återbrukas för att forma deras handlingsutrymme. Å andra sidan är det också ett slags kvitto. Det faktum att ett organ som styrs av rysk underrättelsetjänst fann det värt att lyfta mitt arbete är i sig ett tecken på att betänkandet spelade roll. Att de ansåg det tillräckligt relevant för att användas som råvara i deras informationskrig är en bekräftelse på att analysen träffade en nerv. Det är väl ingen hedersbetygelse i vanlig mening, men det är ett tecken på att arbetet hade genomslag, även på platser där det inte var tänkt att ha det.
Denna händelse är inte en isolerad incident, utan en liten del av ett större mönster där ord, rapporter och analyser rör sig över gränser och språk, in i informationsmiljöer präglade av maktpolitik och strategisk kommunikation. I dagens informationskrig används allt, från officiella dokument till personliga uttalanden, som byggstenar i påverkanskampanjer. Rysslands aggressioner i Ukraina och dess försök att undergräva europeisk sammanhållning följer samma logik. Genom att blanda fakta med tolkning, och låta legitima källor bli bärare av förvrängda budskap, skapas tvivel och splittring.
Demokratin är stark när den tål granskning och öppen debatt. Men den är också sårbar när dess öppna ord kan plockas ur sitt sammanhang och användas emot den. Därför blir insikten från den här lilla episoden viktig. Den påminner mig om att det vi skriver inte bara är för vår närmaste publik. Det kan hamna i helt andra händer och tjäna helt andra syften. Och den kunskapen är värdefull. Den får mig att tänka efter, att vara mer precis, att bygga resonemang som står stadigt även när de flyttas ur sin kontext. Jag tycker det är svårt. Men det är inte ett argument för att inte försöka att göra så gott man kan.
Jag sparar artikeln som ett dokument över hur idéer färdas och förvandlas i ett globalt informationslandskap. Den är ett avtryck i en tid där ord är verktyg i ett strategiskt spel, och där kampen för demokratin inte bara utspelar sig i parlament och på torg, utan i själva berättelserna om vilka vi är. Och kanske är det just därför jag ser den som ett kvitto. Ett tecken på att arbetet med att förstå och skydda det demokratiska samtalet kanske är viktigare än någonsin.