Jag började tidigare i år att reflektera över vad vi förväntar oss av politiker och ledande beslutsfattare i ett allt mer digitaliserat samhälle. Vad vill vi att de ska kunna? Jag tänkte utveckla tankarna lite mer i ljuset av att allt fler processer i offentlig sektor ställs inför dessa frågor.
Vad förväntar vi oss av våra folkvalda politiker med ansvar – vad kan vi förvänta oss att de ska kunna? Vad vill vi att våra politiska företrädare i riksdag och regering, i kommuner och landsting ska kunna, för att kunna möta den digitaliserade samtid vi lever i idag? Och vad förväntar vi oss av våra högsta tjänstemän – generaldirektörer, generalsekreterare, VDar, kommunchefer, förvaltningschefer och andra att kunna? Vad är en rimlig kunskapsnivå?
Låt oss göra ett tankeexperiment.
I ett hypotetiskt scenario där beslutsfattaren – politikern, tjänstemannen eller direktören – inte kan något om digitalisering alls, inte har egna datorer, telefoner eller internettjänster – är det rimligt att förvänta sig att de ska kunna förstå, leda och styra över organisationer vars primära verksamhet är digitaliserad? I mina öron låter det inte rimligt. Utan någon som helst kunskap kommer ledare att fatta felaktiga beslut, och bygga strategier baserade på felaktiga grunder.
Vi förväntar oss alltså någon form av digital kompetens hos våra chefer och ledare. Men vilken? Vad är en rimlig förväntning? När det kommer till rekrytering av chefer och ledare går det att ställa formella krav i anställningsförfaranden. Det går att utröna individers tidigare erfarenhet inom området och fatta beslut rörande anställning utifrån dem. Det går också att ställa krav på personal när det kommer till fortbildning. Det är i min mening helt rimligt att besluta sätta ledande chefer i skolbänken när det kommer till att säkerställa effekten på myndigheter, departement, företag och organisationer. Något annat känns märkligt.
Men när det kommer till politiker – vad kan vi då förvänta oss? Vilka krav kan vi ställa på politikers kompetens när det kommer till samhällets digitalisering? Min uppfattning är att det inte är rimligt att förvänta sig att politiker ska vara experter – en demokrati förutsätter folkvalda med en rik variation av kompetenser och erfarenheter. Men vad är en rimlig nivå?
En tanke är att politiker, och för den delen ledande beslutsfattare i offentlig verksamhet, bör vara lika kompetenta som en person som nyligen lämnat grundskolan. Den är obligatorisk och det känns skäligt att merparten av folkvalda har genomfört den. Vad betyder då det?
Den nya kurs och läroplanen ger rätt god vägledning. Jag har tagit mig friheten att saxa ihop delar av den reviderade läroplanen som träder i kraft 2018 ( https://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.261815!/lgr11.pdf ) men för läsarens enkelhet har jag ersatt ord så som ”elev” med ”politiker” för att göra texten mera tydlig. Eftersom politiker redan torde ha den kunskap som kurs- och läroplanen föreskriver har jag också ändrat tempus och kontext.
——————————
Politiker och beslutsfattare ska kunna orientera sig och agera i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde, ökad digitalisering och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att politiker och beslutsfattare kontinuerligt utvecklar sin förmåga att kritiskt granska information, fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.
Politiker och beslutsfattare har en utvecklad förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling. Alla politiker och beslutsfattare har under sin skolgång och sitt yrkesliv haft möjlighet att utveckla sin förmåga att använda digital teknik. De har även givits möjlighet att utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att kunna se möjligheter och förstå risker samt kunna värdera information.
I arbetet med normer och värden uppmärksammar politiker och beslutsfattare både möjligheter och risker som en ökande digitalisering medför.
——————————
Mer detaljerade kunskaper finns i respektive ämnes kursplan, så detta exempel är bara de mer generella kunskaperna.
Med detta exempel på vad man skulle kunna förvänta sig av en politiker eller beslutsfattare i ledande ställning kan man tycka att jag är orättvis. Ingen har ännu genomgått den nya grundskolans kurs och läroplaner eftersom de inte trätt i kraft än, och inte gör det på ett år. Men om ett år är detta förväntningen på alla 15-åringar i Sverige. Jag kan tycka att samma förväntning borde kunna ställas på folkvalda och ledande beslutsfattare. I synnerhet alla de som, likt personer i regeringen och chefer för myndigheter, står inför att besluta i komplexa frågor där samhällets digitalisering är centralt för de beslut som fattas.
Politiker kan besluta om fortbildning och kompetensförstärkning hos ledande tjänstemän och chefer. Det är dags nu, om inte tidigare. Men ingen sätter politiken i skolbänken, utom politiken självt. Men nu känns det som om det är på tiden att göra det.