Nu stundar Almedalsveckan, en vecka full av möten, samtal, dialog och debatt. Strax över 4000 seminarier, föredrag, paneldebatter och workshops kommer att äga rum under veckan, och handla om precis allt det som fyller vårt samhälle med liv, rörelse och verksamhet.
Allt debatteras och diskuteras. Från ”Hur lär vi lärare programmering och digital kompetens?” till ”Framtidens järnväg – höghastighetsbana Stockholm-Göteborg-Malmö bygger Sverige starkare” och ”Upprop för den fria scenkonsten”. Inte sällan finns det fler än en uppfattning om sakernas natur och hur samhället borde se ut. Vad betyder digitaliseringen för skolan? Behöver vi verkligen höghastighetståg? Varför ska man stötta den fria konsten?
När vi debatterar gör vi det av en anledning. Att vi tycker något, vill något. Vi tycker olika, om vad som är viktigt, eller om en fråga är rätt ställd. Vi diskuterar om det borde vara si eller om det borde vara så. Allt detta är rätt och riktigt i ett demokratiskt samtal. Samhället utvecklas i mötet mellan människors olikheter och olika uppfattningar.
Men vad som inte är rätt och riktigt är det destruktiva debattklimat som ofta likt en våt filt kväver den mest engagerade eldsjäl.
Paneldebatten blir allt för ofta pajkastning. Uppfattningar möts inte, utan står ställningskrig likt kronhjortar i kamp, där endast en kan vinna.
Det finns många anledningar till att debatt och diskussion inte leder till något meningsfullt resultat.
Några av dem handlar om de som debatterar. Det kan bero på på förhand cementerade positioner bland deltagarna. Det kan bero på fördomar om vilken uppfattning man har, eller som ens meddebattörer har. Eller synen att ingen av de andra har något intresse av att ändra sin ståndpunkt. Det kan handla om uppbrusande känslor, sårade hjärtan och inte minst makt och positionering.
Andra anledningar står att finna i debattens format. Den som sätter spelreglerna, den som designar formatet på debatten, har ett stort finger med i spelet också. Och därmed också ett ansvar. Vissa format, så som modererade dueller i vilket moderatorn ställer provocerande frågor, leder inte sällan till mer polarisering och ytterlighetsargumentation. Ett annat exempel är där panelen har så många deltagare med så pass lite tid, att respektive part bara har möjlighet att kasta ur sig sin uppfattning, utan att få möjlighet att vare sig bemöta andra eller besvara sin egen tanke. Ja, det finns helt enkelt mycket i designen av samtal som påverkar dess utfall. Så mycket som kan gå illa. Och kombinationer av problem som de ovan, leder ofta än mer i diket.
Det finns så klart många goda exempel på debattformat. Den svenska ungdomsorganisationsrörelsen har visat på många goda exempel genom åren där nya former för debatt prövats. Tjänste- och interaktionsdesigners är ofta skolade i god metod för dialog och interaktion. Men dessa metoder för debatt och samtal tillhör tyvärr ovanligheterna i den breda samhällsdebatten, där formaten från TV-paneler eller traditionell föreningskultur inte sällan fortfarande dikterar villkoren.
I vår digitala tid lämnar debatterna inte sällan köttvärlden bakom sig, för att uppehålla sig i ett eller annat digitalt moln. Ofta är det den enda plats i vilken en debatt förs idag. Också här förändrar själva mötets arena förutsättningarna för samtalet. Ett livesänt videosamtal tar sig andra debattuttryck än diskussionen kommentarerna till ett blogginlägg, eller i en Facebookgrupp. Den snabba och 140 tecken långa debattmodellen på Twitter leder emellanåt till ytliga pingpongmatcher där vinst räknas i antal inräknade digitala hjärtan. Den öppna kommentarstråden i lokaltidningen har stängt för länge sedan, efter allt för många kränkande och hatiska kommentarer. Digital debatt är bra, men svår. Det finns mycket utveckling och innovation kvar att göra för att skapa goda, generösa digitala debatter, fria från näthat och personangrepp.
Debatt och samtal om samhället och framtiden upplevs ofta som svårt eller hotfullt eller läskigt. Men den behöver inte vara det. Dessa frågor är inte nya och det finns mycket tänkt för att göra debatter och samtal riktigt, riktigt bra.
Ta till exempel den vetenskapliga metoden Ockhams rakkniv, som är uppkallad efter den medeltida munken och filosofen William Ockham. Principen bakom den är att man inte ska anta fler saker och ting än vad som behövs för att förklara något. Att försöka raka bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen på ett problem. Att tillämpa den i debatter innebär att försöka förklara så tydligt, rakt och enkelt som möjligt. Att helt enkelt inte krångla till saker i onödan.
Men den kanske viktigaste principen för att göra debatter goda är generositetsprincipen. En princip som likt Ockhams rakkniv är hämtad ur den vetenskapliga metodens värld.
Generositetsprincipen innebär att i debatter sträva efter att uppnå ett rationellt samtal. Tanken är att försöka få ut så mycket mening som möjligt ur den andres text eller tal. Det går att göra på många sätt. Ett är att använda sig av ”hur-frågor” istället för ”varför-frågor”, som tenderar att bli polariserande och skapa ett ”därför” till svar. Ett annat sätt kan vara att återberätta ett resonemang i egna ord, för att säkerställa att man verkligen förstått den andre rätt.
När generositetsprincipen tillämpas i ett samtal, är ad-hominem argument – där man argumenterar mot personen istället för den sak personen framför, inte ok. Man förolämpar inte den andre. Inte heller använder man argument som förknippar den andre med något som allmänt betraktas som dåligt.
Man är kort och gott generös i sitt möte med den andre, och möter den andre med respekt och värdighet. Man är juste. Man bygger sin argumentation på dess innehåll, och är öppen för att den ståndpunkt man har inte är den enda riktiga eller möjliga. Att det till och med kan finnas andra ståndpunkter som är bättre och som man kan ta till sig.
Hela poängen med generositetsprincipen är att försöka förstå bättre. Att uppnå en så rättvisande och sann bild som möjligt.
Och är då inte detta också det vi har för avsikt att göra med alla paneler, samtal, debatter och möten? Att föra samhället framåt för allas bästa?
Med en vass rakkniv och generös attityd till den andre kommer samhället och dess debatter att bli bra mycket rikare, starkare, varmare och bättre. För alla.