Tåget rullar genom Värmlands skogar på väg mot Göteborg och tankarna från dagens konferens i Karlstad sorterar sig sakta. Utanför fönstret glider samma landskap förbi som under andra världskriget formade Sveriges förståelse för totalförsvar. Nu, 80 år senare, bygger vi om det igen, men den här gången under tidspressen från ett pågående krig bara några timmar bort.
På scenen i Solasalen på konferenscentret CCC i Karlstad, talade politiker från olika partier med ovanlig enighet. Inte för att de politiska skillnaderna försvunnit, utan för att verkligheten tvingat fram en gemensam förståelse av läget. Linda Larsson och Alexander Torin från Karlstad, Lars Nilsson och Marie Odin från Kristinehamn representerade inte längre bara sina partier utan kommuner som måste lösa samma praktiska problem. Reservkraft, vattenförsörjning, beredskapsanläggningar. Det är politik som blivit projektstyrning under extremt tidstryck.
Försvarsminister Pål Jonson levererade en slående bild av den förändring som nu syns. 35 procent av hans arbetstid går åt till Ukrainastödet. Det är en försvarsminister som bokstavligen omorganiserat sitt liv kring att stödja en nation i krig. Hans språk om att Sverige måste agera “skyndsamt” och “aggressivt” mot hinder som bromsar försvarets uppbyggnad signalerar en mentalitetsförändring från utredning till exekvering. När han berättade om arbetet med att kartlägga vilket försvarsmateriel som kunde levereras betydligt snabbare, blev det tydligt att vi steg för steg börjar lära oss att ställa om mot nya behov, som är allt större och nära.
MSB:s generaldirektör Mikael Frisell beskrev den komplexa utmaning han tillsammans med myndigheten står mitt uppe i. Att koordinera det civila försvaret innebär att få tusentals aktörer att röra sig åt samma håll utan att kunna ge order till någon av dem. Så berättelsen om de 30 medarbetare från MSB, på marken i Ukraina som samlar erfarenheter som direkt påverkar svensk beredskapspolitik. Civilplikt som aktiveras för första gången på decennier. Också här syns förändringens vindar.
Elisabeth Braw från Atlantic Council bidrog med det internationella perspektivet som visade att Sveriges approach skiljer sig åt från många andra länder. Medan andra diskuterar att “man borde göra något”, så agerar Sverige mer som en sammanhållen helhet. Konkret problemlösning som hon menar på är mer sällsynt på andra håll. Hennes historiska exempel från Helmut Schmidt, som tvingade tyska banker att köpa aktier av patriotiska skäl, ställde frågan om svenska företagsledare idag skulle acceptera samma krav från staten. Tiderna är annorlunda, och så behöver sannolikt också metoderna vara.
Eftermiddagen inleddes med en fin panel i ett samtal om folkförankring och försvarsvilja, där de resonerade och utvecklade begrepp som Sverige nu har återupptagit efter 30 års vila. Jenny Deschamps-Berger från Försvarshögskolan förklarade skillnaden. Folkförankring är statens projekt för att få befolkningen att förstå att alla behövs, medan försvarsvilja är den personliga känslan av att vilja bidra. Catrin Huss från Myndigheten för psykologiskt försvar beskrev hur de arbetar med att förklara vad otillbörlig informationspåverkan innebär i praktiken, här och nu, och hur såväl myndigheter som regioner, kommuner och medborgare kan bidra till att stärka sin förmåga. Särskilt beskrivningarna av hur myndigheten arbetar för att lära av och med unga i civilsamhället var hoppingivande, och torde stå exempel för andra myndigheter med liknande behov.
Den avslutande panelen kristalliserade en av dagens mer centrala insikter. Lena Nyberg från FOI beskrev “spagettisyndromet”, att när man drar i en tråd så händer något oväntat på ett helt annat ställe. Med alla initiativ som nu pågår i totalförsvarsuppbyggnaden är sannolikheten hög för samma effekt. Problemet måste löses på vägens gång eftersom tiden för fleråriga utredningar inte finns.
Det som slog mig under dagen var hur vi går mot en mer systemisk förändring av totalförsvaret. Det är bra. Det handlar inte längre om att justera enskilda delar utan om att bygga om hela Sveriges sätt att fungera. Från Jonsons beskrivning av försvarsmyndigheternas pågående förflyttning, till Frisells civilplikt, från kommunernas reservkraft till MSBs blå broschyr till näringslivet som är på gång – varje förändring förutsätter att andra delar anpassas.
Konferensen stärker känslan av att Sverige är mitt i en av de mest krävande organisationsförändringar som ägt rum, på decennier. När Frisell beskriver sitt ledarskap som att skapa “en attityd, en kultur, ett mindset” där man slutar problematisera och blir lösningsorienterad, låter det som om förutsättningarna för innovationsledning börjar komma på plats, också i våra större myndigheter. När Jonson talar om att bryta “kostnadskurvor” och “flaskhalsar” genom innovation och risktagande, beskriver han den transformation vi står mitt i, och behöver stärka våra metoder och arbetssätt för att hantera. Här och nu.
Kanske är det därför dagen kändes så energigivande trots det allvarliga ämnet. Sverige håller på att bevisa att ett demokratiskt samhälle kan genomföra omfattande förändringar snabbt när nödvändigheten är tydlig och målet gemensamt. Att kommunpolitiker från olika partier och kommuner ser behovet av den gemensamma riktningen och stärker samverkan. Att en försvarsminister berättar öppet om sina prioriteringar och arbetstidsfördelning. Att myndigheter experimenterar och utvecklar förmåga. Allt detta som spelar roll, tillsammans.
Utanför tågfönstret har skogen övergått i åkermark och städer. Här i landskapet mellan Karlstad och Göteborg, och runt om i landet, finns de kommuner, företag och människor som tillsammans bidrar för att genomföra den förändring som diskuterades idag. De ska bygga reservkraftverk, utbilda beredskapssamordnare, skapa trygghetspunkter och integrera totalförsvarstänk i verksamhet. Det är en systemtransformation som går från policydokument till praktik, från nationell strategi till lokal verklighet. Dagen i Karlstad har visat ett Sverige som förstått att förändring inte längre är ett val utan en nödvändighet. Frågan som hänger kvar är om takten i förändringen kan hållas uppe och om detta blivit det nya normala för hur Sverige fungerar.
Ska vi möta vår tids omvälvande skeenden behöver det vara på det viset.