Torsdagen den 5 februari 2026 använde jag för första gången offentligt ordet fascism för att beskriva den rådande amerikanska regimen under Donald Trump. Det skedde vid två tillfällen samma dag, först inför gymnasieelever från i Lidingö och ukrainska elever via videolänk, och sedan vid en föreläsning samma eftermiddag på Försvarshögskolan om hybridkrigföring och psykologiskt försvar. Vid det första tillfället ställde en av eleverna, en ung man, en fråga som jag burit med mig sedan dess. Han frågade, rakt och utan omsvep, på vilka grunder jag använde ett sådant ord.
Det var en utomordentlig fråga. Den här texten är mitt försök att ge ett svar. Det är en prövning av en tanke, inte ett slutgiltigt omdöme. Det finns forskare som ägnat hela sina karriärer åt de frågor jag här bara berör ytan av. Men det är ett sätt för mig att sätta ord på mitt resonemang, de källor jag lutat mig mot, och varför jag landat där jag landat.
Jag har en personlig relation till USA som gör frågan angelägen på ett sätt som går bortom det analytiska. Min pappa fick jobb i Nashville i slutet av 1980-talet, och jag ville bo med honom under ett par av mina tonår. Det blev formativa år. Nashville var en djupt religiös stad, men inte på det enhetliga sätt man kanske föreställer sig. Protestantismen genomsyrade allt; baptistkyrkor, metodistkyrkor, Church of Christ. Söndagarna bjöd på en tyngd jag aldrig upplevt hemma i Sverige. Men det som verkligen slog mig var allt det andra. Countrymusiken som en sorts grundton i staden, gospeltraditionen i de svarta kyrkorna, den amerikanska söderns egen rytm av mat, berättelser och umgängesformer. Det var en värld långt bortom allt jag kunnat föreställa mig i Sverige. Nashville var också en segregerad stad, och den okonstlade vänligheten jag mötte var inte tillgänglig för alla. Men som tonåring fick jag i USA komma att uppleva många formativa ögonblick. Jag såg Kuwaitkrigets start och kalla krigets avslut genom den amerikanska televisionens lins, och känslan av att en ny tid höll på att börja var påtaglig. Berlinmuren föll, och det kändes som att hela världen öppnade sig. Det Amerika jag fick ta del av var brokigt, motsägelsefullt och fullt av problem, men det trodde på sina egna principer. Att alla människor, åtminstone i princip, var utrustade med okränkbara rättigheter. Att ingen stod över lagen. Att makt begränsades av institutioner.
Fascism är ett av de mest omstridda begreppen i modern politik. Historikern Ian Kershaw har liknat försöket att definiera det vid att spika fast gelé på en vägg. Forskare som statsvetaren Sheri Berman vid Barnard College, Columbia University, har argumenterat för att auktoritär populism bättre fångar den typ av fenomen vi ser i USA, och det är en invändning som förtjänar att prövas. Samtidigt har många andra forskare under mer än ett halvsekel arbetat med att ringa in fascismens kärna, och det finns idag en rik forskningslitteratur. Flera forskare och författare har format mitt tänkande.
Umberto Eco, den italienske författaren och forskaren som kanske mest är känd för romanen Rosens namn men som också var en av Europas ledande intellektuella, växte själv upp under Mussolinis Italien. Han publicerade 1995 sin essä ”Ur-Fascism” och argumenterade för att fascism inte är ett sammanhållet ideologiskt system utan en konstellation av fjorton egenskaper som förenas genom det han kallade familjelikhet. Traditionskulten, handlingens primat, avvikelse som förräderi, rädsla för olikhet, besatthet av konspirationer, fienden som samtidigt övermäktig och patetisk. Dessa drag bildar inget slutet system, men redan närvaron av ett fåtal av dem kan vara tillräcklig för att en fascistisk logik ska ta form.
Robert Paxton, historiker vid Columbia University, erbjöd en strängare definition i sitt standardverk The Anatomy of Fascism. Fascism bör förstås utifrån vad den gör snarare än vad den säger sig vara, menade Paxton, med fokus på upptagenheten vid samhällets förfall, kulter av enhet och renhet, och en rörelse som i samverkan med traditionella eliter överger demokratiska friheter och eftersträvar inre rening och yttre expansion. Paxton beskriver också fascismens stadier, från rörelse till regim till radikal stat.
Roger Griffin vid Oxford Brookes University destillerade allt till vad jag finner vara den kanske mest användbara och avgränsade definitionen. Myten om nationens pånyttfödelse ur förfallets aska, det han kallar palingenetisk ultranationalism. Det första ledet betyder helt enkelt återfödelse. Utan den visionen om återfödelse kan vi tala om korruption eller autokrati, men inte om fascism.
Ruth Ben-Ghiat, historiker vid New York University, visade i boken ”Strongmen: Mussolini to the Present” hur auktoritära ledare från Mussolini till idag följer gemensamma mönster. Personkultens uppbyggnad, propagandans systematisering, institutionell erosion genom gradvisa snarare än dramatiska ingrepp, och bruket av korruption som maktmedel. Hennes arbete formar den jämförelse som förbinder mellankrigstidens fascism med samtida auktoritära regimer.
Utifrån dessa forskares arbete har jag försökt ge uttryck för vad jag ser känneteckna fascism. En ultranationalism buren av en myt om nationens återfödelse ur förfall. En ledarkult. En politisk logik som behandlar motståndare som existentiella fiender snarare än legitima opponenter. Ett förhärligande av styrka som självlegitimerad ordning. Systematiska angrepp på rättsstat, pressfrihet och akademi. Retorisk och juridisk avhumanisering av utpekade grupper.
Timothy Snyder, historiker vid Yale University och en av de mest framträdande samtida forskarna om demokratins sårbarheteter, har beskrivit sambandet mellan sanning och fascism med en tydlighet som lämnar lite utrymme för tvekan. Att överge fakta är att överge friheten, för om inget är sant kan ingen kritisera makten, eftersom det inte längre finns någon grund att stå på. Insikten bär direkt på frågan om namngivning. Att vägra benämna det man ser, när de analytiska redskapen finns tillgängliga, är inte återhållsamhet. Det är att ge upp det språk utan vilket motstånd inte kan få komma till uttryck.
Frågan är vad dessa definitioner och beskrivningar ger oss när de ställs mot det som faktiskt har hänt. Jag har valt att fokusera på handlingar snarare än på uttalade avsikter, och det valet är inte bara metodologiskt utan också etiskt. Om vi utgår från dokumenterade beslut och deras konsekvenser skapar vi lättare en gemensam grund att stå på. Vi kan vara oense om vad händelserna betyder. Vi kan nå olika slutsatser. Någon annan kan läsa samma faktaunderlag och mena att auktoritär populism eller något annat begrepp bättre beskriver det vi ser. Men då har vi åtminstone en delad utgångspunkt i det som faktiskt inträffat, och det är på den grunden en meningsfull diskussion kan föras.
Hannah Arendt, den politiska tänkare vars arbete om totalitarismens ursprung fortfarande utgör det kanske djupaste försöket att förstå hur fria samhällen upphör att vara fria, beskrev i sin essä ”Truth and Politics” vad som händer när den grunden vittrar. Resultatet av att konsekvent och fullständigt ersätta faktisk sanning med lögner, skrev hon, är inte att lögnerna accepteras som sanning och sanningen avfärdas som lögn, utan att det sinne med vilket vi orienterar oss i den verkliga världen håller på att förstöras. Det är inte lögnen i sig som utgör det yttersta hotet, utan att vår gemensamma förmåga att skilja sant från falskt monteras ned.
Stephen Miller, Vita husets chefsrådgivare och en av de mest inflytelserika arkitekterna bakom Trumps inrikes- och migrationspolitik, höll den 21 september 2025 tal vid minnesstunden för Charlie Kirk, grundaren av den konservativa ungdomsorganisationen Turning Point USA som mördades tio dagar tidigare. Inför tiotusentals åhörare i Glendale, Arizona, riktade Miller sig mot den politiska oppositionen med ord som ”Ni har ingenting. Ni är ingenting. Ni är ondska. Ni är svartsjuka. Ni är avund. Ni är hat,” och ”Ni kan bygga ingenting. Ni kan producera ingenting. Ni kan skapa ingenting.” Talet kulminerade i orden ”Vi är stormen.” Den 5 januari 2026 formulerade Miller den underliggande principen i en intervju med CNN:s Jake Tapper: ”Vi lever i en värld som styrs av styrka, som styrs av kraft, som styrs av makt. Det är de järnlagar som styrt världen sedan tidernas begynnelse.” Jonathan Rauch, författare och senior fellow vid Brookings-institutet, noterade i sin essä i The Atlantic att dessa ord kunde ha kommit direkt ur Mussolinis mun. Det är orden som stannar kvar hos mig. Inte för att de är chockerande, utan för att de artikulerar en världsbild där styrka är sitt eget berättigande, där makt inte behöver rättfärdigas av principer eller institutioner. Det är en världsbild som det Nashville jag kände, med alla sina brister, aldrig bekände sig till.
I Minneapolis, den 24 januari 2026, sköts den 37-årige intensivvårdssjuksköterskan Alex Pretti ihjäl av agenter från Customs and Border Protection. Pretti stod på gatan och filmade agenternas insats med sin mobiltelefon. Han bar vapen på ett lagligt sätt, men enligt videomaterial och vittnesuppgifter höll han sin telefon, inte ett vapen, i händerna när skotten föll. Agenter pepparsprejade honom och brottade ned honom innan de avlossade sina vapen. Inrikesminister Kristi Noem kallade hans agerande ”inhemsk terrorism.” Hans familj beskrev honom som en människa som dokumenterade det han såg. ICE har under Trumps andra mandatperiod förvandlats till den mest välfinansierade federala brottsbekämpande myndigheten i USA. Enligt NPR överstiger dess budget nu samtliga andra federala polismyndigheters sammantagna.
Rättstillämpningen har politiserats på ett sätt som saknar historiskt motstycke i amerikansk historia. Justitiedepartementet har använts för att utreda och åtala politiska motståndare. Enligt Reuters utsattes mer än 470 personer, organisationer och institutioner för vedergällning under de första tio månaderna, i genomsnitt mer än en per dag. Universitet hotades med miljarder i fryst finansiering. En reporter vid Washington Post utsattes för husrannsakan av FBI. V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet konstaterade att USA genomgår ”den snabbaste pågående auktokratiseringsepisoden i USA:s moderna historia.” Trump har vid upprepade tillfällen använt avhumaniserande språk som ekar 1900-talets mörkaste decennier: politiska motståndare har beskrivits som de som ”lever som ohyra” inom landets gränser, och invandrare som de som ”förgiftar vårt lands blod.” I januari 2026 genomförde USA en militär operation mot Venezuela som resulterade i tillfångatagandet av president Maduro. Den officiella motiveringen var narkoterrorism, men operationen diskuterades öppet i termer av oljetillgångar och regionalt inflytande, en retorik som snarare påminde om imperialism än om rättsordning.
Trump vann demokratiska val, och MAGA-rörelsen har genuin folklig förankring. Det tvingar oss att konfrontera det historiska faktum att fascistiska rörelser aldrig saknat folkligt stöd, och att det finns reella problem i det amerikanska samhället, ekonomisk ojämlikhet, bristande tillit till institutioner, upplevd marginalisering, som utgör den grogrund ur vilken populistiska rörelser växer. Att analysera regimen innebär inte att förneka dessa problem, och det innebär inte att de medborgare som röstade för den är fascister. Men det mönster jag identifierar när jag lägger empirin bredvid den analytiska definitionen pekar i en tydlig riktning.
Ändå finns en tvekan, också hos mig, inför att använda ordet. Snyder beskriver i On Tyranny den mekanism han beskriver som att på förhand gå de auktoritära krafterna tillmötes. Huvuddelen av auktoritarismens makt skänks frivilligt; i tider som dessa tänker individer i förväg ut vad en mer repressiv regering kommer att vilja, och erbjuder sig utan att bli tillfrågade; en medborgare som anpassar sig på det sättet lär makten vad den kan göra. Att undvika ordet fascism, när empirin pekar dit, är inte försiktighet. Det är en form av just den försiktiget som ges på förhand, som Snyder varnar för.
Jonathan Rauch uttrycker i The Atlantic en distinktion jag finner avgörande. USA har, som han beskriver det, en fascistisk president som leder ett land med en liberal konstitution, vilket gör nationen till en slags hybridstat. Men landet har inte fallit för fascismen. Och det kommer det inte att göra, menar Rauch. USA har en fascistisk regim men inte en fascistisk stat. Regimen opererar på fascistiska principer. Men staten som helhet gör det inte. Domstolarna upprätthåller fortfarande ett visst oberoende. Delstaterna administrerar sina egna val. I Minneapolis visade medborgare att regimen inte kan operera utan konsekvenser. Paxtons stadieteori ger ytterligare precision. Den amerikanska utvecklingen uppvisar drag av de mellersta stadierna, där rörelsen har erövrat statsmakten men ännu inte fullt radikaliserats. Distinktionen är viktig, för den visar att kampen om demokratin inte är avgjord. Men den bör inte invagga i falsk trygghet. Ungerns premiärminister Viktor Orbán visade att en vald ledare systematiskt kan urholka demokratiska institutioner inifrån utan att formellt avskaffa dem.
Den jag ser vara den starkaste invändningen mot min analys, det är att begreppet fascism förutsätter en ideologisk samstämmighet. Något som Trump alldeles uppenbart saknar, och att termer som auktoritär populism eller det som statsvetarna Levitsky och Way kallar konkurrensbaserad auktoritärianism möjligtvis bättre beskriver vad vi ser. Det är en invändning jag känner är rimlig. Trumps rörelse saknar mellankrigstidens uniformerade massorganisationer. Trump själv saknar den ideologiska stringens som historisk fascism uppvisade; hans dragning åt fascismens former är snarare baserad på temperament än doktrin. USA:s konstitutionella arkitektur har hittills förhindrat fullständig kontroll. Historisk fascism involverade i sina yttersta konsekvenser avskaffandet av fria val, fullständig likriktning av media och systematiskt folkmord. Inget av detta har inträffat i USA. Min bedömning är att dessa skillnader inte innebär att begreppet är oanvändbart, men att det måste användas med precision. Det som utspelar sig saknar exakt historisk motsvarighet, men dess principer är inte nya.
Att namnge det man ser är inte riskfritt. Det kan förenkla, det kan provocera. Men att avstå från att namnge det, när mönstren är så tydliga, döljer mer än det avslöjar. Arendt uttryckte i The Origins of Totalitarianism vad som ytterst står på spel. Den ideala undersåten för totalitärt styre är inte den ideologiskt övertygade utan människor för vilka distinktionen mellan fakta och fiktion, och distinktionen mellan sant och falskt, inte längre existerar. Namngivningen är därför inte en akademisk övning utan en handling som upprätthåller de distinktioner som den auktoritära makten vill upplösa. Eco manade i sin essä; ”Ur-fascismen finns fortfarande runt oss, ibland i vardagskläder. Vår plikt är att avtäcka den och peka finger åt var och en av dess nya yttringar, varje dag, i varje del av världen.”
Den unge man som ställde sin fråga i Lidingö hade rätt i att kräva en grund att stå på. Den bästa grund jag kan erbjuda är den som litteraturen och empirin ger, och som jag förmår ge uttryck för. Texten är mitt försök att ge uttryck för min tanke om USA:s tillstånd, med alla de begränsningar ett sådant försök innebär. Kanske kommer någon annan att läsa samma empiri och nå en annan slutsats. Det vore välkommet. Men utgångspunkten behöver gå att dela, och den behöver vara förankrad i det som verkligen har ägt rum.
Referenser
NPR. (2023, 17 november). Trump called his political opponents ’vermin’ echoing language used by Hitler. NPR.
AP News. (2026, 24 januari). Minneapolis shooting: What we know about the death of Alex Pretti. Associated Press.
AP News. (2026, 3 januari). Venezuela: US military operation captures Maduro. Associated Press.
Arendt, H. (1968). Truth and politics. I Between past and future: Eight exercises in political thought (utökad uppl., s. 227–264). Viking Press.
Arendt, H. (1973). The origins of totalitarianism (Ny uppl.). Harcourt Brace Jovanovich. (Ursprungligen publicerad 1951)
Ben-Ghiat, R. (2020). Strongmen: Mussolini to the present. W. W. Norton & Company.
Berman, S. (2016). Populism is not fascism: But it could be a harbinger. Foreign Affairs, 95(6).
CNN. (2026, 6 januari). Stephen Miller on US foreign policy: Greenland, Venezuela, Colombia. CNN.
Eco, U. (1995, 22 juni). Ur-Fascism. The New York Review of Books, 42(11).
Griffin, R. (1991). The nature of fascism. Routledge.
Levitsky, S., & Way, L. A. (2010). Competitive authoritarianism: Hybrid regimes after the cold war. Cambridge University Press.
NPR. (2026, 21 januari). How ICE became the highest-funded US law enforcement agency. NPR.
NPR. (2026, 15 januari). FBI searches home of Washington Post reporter. NPR.
NPR. (2025, 25 april). Trump federal grants cuts to universities. NPR.
Paxton, R. O. (2004). The anatomy of fascism. Alfred A. Knopf.
PBS NewsHour. (2025, 21 september). At Kirk memorial, Trump escalates promises of political retribution. PBS.
Rauch, J. (2026, 25 januari). Yes, it’s fascism. The Atlantic.
Reuters. (2025, november). Trump retribution tracker: 470+ targets. Reuters.
Snyder, T. (2017). On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century. Tim Duggan Books.
V-Dem Institute. (2025). Democracy report 2025: 25 years of autocratization. Göteborgs universitet.
Lämna ett svar