Att “The Anti-Autocracy Handbook – A Scholars’ Guide to Navigating Democratic Backsliding” ens existerar är i sig självt olycksbådande, och läsningen fångar mig. Nedmonteringen av USA:s demokratiska institutioner går fort och långsamt på en och samma gång.
“Autocrats tend to follow a common playbook: they deploy populism by pretending to champion “the people” against “the elites”, they seek to enhance polarization by dividing people, and they seek to prevent accountability by undermining the very notion of truth and sowing confusion about basic facts’
När en demokrati vittrar sönder sker det sällan genom en chock, utan istället genom ett slags gradvis och tilltagande normaliserat undantagstillstånd. Det är inte de brutala brotten mot rättsstatens principer som först märks, utan de små förändringarna i språkbruk, institutionell praxis och förväntad lojalitet. I det amerikanska exemplet, som nu utspelar sig för öppen ridå, går det till just på detta vis. Utvecklingen i USA syns nu som ett kontinuerligt bakgrundsbrus, en flora av exekutivordrar, kongressbeslut, domstolsutlåtanden och utspel som tillsammans steg för steg tränger undan grundläggande fri- och rättigheter och underminerar rättsstatens funktion. Och tros att denna utveckling nu syns tydligt, tycks många fortsatt betrakta USA:s demokratiska struktur som självklar, som om dess erosion vore en tillfällig avvikelse snarare än en strukturell kursändring.
Att en samling av världsledande forskare, från universitet i såväl USA som Europa, sett sig nödgade att nu i juni 2025 publicera en handbok för hur akademiker ska navigera en krympande demokratisk terräng, The Anti-Autocracy Handbook, är i sig en varningssignal så god som någon. Det är en handbok som inte bara beskriver det som nu sker i USA, utan blottlägger de existentiella hot som nu vilar över akademi, forskning och det amerikanska samhällets institutioner. Handboken ger också handfasta och konkreta förslag och rekommendationer till forskare och akademiker hur de kan förhålla sig till denna komplexa tid av tilltagande repression.
Rapportens författare konstaterar att landet tagit flera avgörande steg nedför den sluttande kurvan mot auktoritärt styre, framförallt sedan Donald Trump åter igen tillträdde som president tidigare i år. Tecknen är entydiga. Akademisk frihet kvävs, statligt stöd till forskning har dragits in av politiska skäl, pressfriheten har undergrävts, och minoritetsgrupper har blivit måltavlor i en iscensatt kulturkamp. Handboken ägnar sig inte åt politiska överdrifter eller alarmism, utan pekar på de systematiskt dokumenterade förändringar som synts tidigare i andra länder, så som i Ungern. En gradvis och systematisk nedmontering av demokratin.
Så vad händer med världsordningen när det land som länge definierat sig som demokratins främsta väktare börjar införa lojalitetstester för forskare, förbjuda ord i vetenskapliga artiklar och stänga ned internationella samarbeten? Vad innebär det för en generation forskare och studenter världen över när vetenskapens grundvillkor – öppenhet, sanning, och evidens – reduceras till politiska slagträn? Vad gör det med vår egen förståelse av frihet, rättssäkerhet och sanning, när en av demokratins symbolnationer blir en studie i hur dessa värden kan upplösas i realtid?
Illustration from The anti-autocracy handbook: A scholars’ guide to navigating democratic backsliding
Det finns ingen anledning att tro att detta är ett isolerat amerikanskt fenomen. I själva verket följer USA ett tyvärr numera välkänt förlopp, med tre bärande beståndsdelar. Populism, polarisering och post-sanning. En strategi som kombinerar dessa tre konstruktioner har vuxit sig allt starkare över det senaste decenniet och har kommit att bli en beprövad metod för att koncentrera makt makt och montera ner demokratin. Det är samma logik som låg bakom Orbanregimens kontroll över Ungerns universitet, samma strategi som styrt Erdogans angrepp på press och forskning i Turkiet. Men nu sker det både snabbare och i större omfattning. Och därtill i USA, en tidigare symbol för frihet och demokrati. Den symbolik som syns i den pågående nedmonteringen av demokratin i USA får återverkningar världen över, och despoter och diktaturer runt om i världen vädrar morgonluft.
De pågående händelser som nu utspelar sig i USA utsätter stora delar av befolkningen för påfrestningar. De psykologiska mekanismerna är närmast lika oroande som de politiska. Självcensur har blivit ett normalläge bland amerikanska akademiker, av rädsla för att förlora anställning, finansiering eller i värsta fall sin rättsliga trygghet. Företeelsen “anticipatory obedience”, föregripande lydnad, blir ett smörjmedel i maskineriet: man lyder innan man måste, anpassar sig innan man pressas. När människor börjar rätta sig efter vad de tror att makten vill höra, snarare än vad de själva vet är sant, har vi redan förlorat något grundläggande i demokratin.
Återverkningarna syns långt bortom USA:s gränser, runt om i världen. Här bär alla fungerande demokratier ett ansvar, inte minst i Europa. När USA drar sig tillbaka från internationella vetenskapliga samarbeten, när dess institutioner blir slagfält för inrikespolitiska vendettor, då skapas ett vakuum. Och ett sådant fylls alltid, av andra krafter, andra system, andra berättelser om sanning och makt. De länder som fortfarande har en fungerande rättsstat, där akademisk frihet respekteras och där forskningens roll ännu är självklar, måste inte bara hålla sina ställningar. De måste också göra det synligt, konkret och tydligt för USA och andra stater vars demokrati eroderar, att detta inte är acceptabelt.
Det är ingen slump att några av de mest repressiva åtgärderna i USA riktas mot forskning om klimatförändringar, könsidentitet, ojämlikhet och desinformation. Det är inte format ur okunskap, utan en tydlig strategi. Det är den sortens kunskap som hotar ett system byggt på lögner, selektivt minne och en längtan efter återgång till en ordning där sanning definieras av makten. I denna kamp blir vetenskap, bildning och utbildning inte bara verktyg för utveckling utan former för motstånd.
“If everybody always lies to you, the consequence is not that you believe the lies, but rather that nobody believes anything any longer. … And a people that no longer can believe anything cannot make up its mind. It is deprived not only of its capacity to act but also of its capacity to think and to judge. And with such a people you can then do what you please.” (Hanna Arendt, 1973)
När inget längre är sant, när alla fakta är föremål för misstänkliggörande och varje expert är en misstänkt, då är allt möjligt och ingen är längre fri. Utvecklingen i USA är ingen avvikelse. Den är ett varningstecken. Tydligt, mätbart och obekvämt. Den visar hur snabbt en demokrati kan erodera, även där institutionerna länge verkat stå stadiga och stabila. Det som sker där nu är inte bara en angelägenhet för USA, utan för världen.
Att The Anti-Autocracy Handbook alls existerar är i sig ett varsel. Det är en text som inte bara varnar för den utveckling som syns. Den vädjar om engagemang. Demokrati är inte en åskådarsport. Den förutsätter ett aktivt engagemang och ständig utveckling. Det är när vi börjar luta oss tillbaka, som sönderfallet börjar.
Läs The Anti-Autocracy Handbook här.
Referenser:
Lewandowsky, S., Kempe, V., Armaos, K., Hahn, U., Abels, C. M., Wibisono, S., et al. (2025). The anti-autocracy handbook: A scholars’ guide to navigating democratic backsliding. Zenodo [Retrieved June 25, 2025, from https://doi.org/10.5281/zenodo.15696097].