Björnen kom till Zalog i slutet av september. Den lunkade genom hela byn i Irkutsk oblast utan att så mycket som nosa på en soptunna, gick förbi husen och styrde rakt mot skolans matsal. Där slet den ner stupröret och försökte ta sig in genom fönstret. Rektorn Larisa Zavodskich tror att den var ute efter honung. Skolan har en egen biodling, och det var där bland kuporna som Michail Istomin, som sköter byns förvaltning, till slut fällde den med sitt gevär.
För den ryska staten är björnen mer än ett djur. Den sitter i regeringspartiets emblem, och den är bilden makten helst ger av sig själv, stark, tålmodig och farlig för den som kommer för nära. När Donald Trump förra hösten kallade Ryssland en papperstiger svarade Kremls talesman Dmitrij Peskov att landet hellre jämförs med en björn, och att det inte finns några pappersbjörnar. I december 2014 talade Vladimir Putin på sin stora presskonferens om Ryssland som en björn som vaktar sin taiga. Ibland, sa han, tänker jag att vår björn kanske borde sitta still och nöja sig med bär och honung. Nej, svarade han sig själv. Någon skulle ändå försöka lägga den i kedjor och bryta ut tänderna och klorna, och sedan skulle taigan tas över.
Tolv år senare fick björnen varken bär eller honung. Våren kom tidigt och torr, bären övermognade och föll till marken redan i augusti, och djuren gick hungriga in i hösten. Sedan i våras har minst tjugotvå människor dödats av björn i Ryssland. I Altaj släpades en tjugonioårig kvinna ut ur sitt tält. I Burjatien läser skolbarn i flera byar hemifrån, och i Kyzyl sköts en björn som strövade bland karusellerna i nöjesparken.
Taigan har mycket riktigt tagits över, av björnarna själva. Aleksandr Buzinov, som ansvarar för naturskyddsområdena i Transbajkalien, förklarar det hela utan omsvep. Jägarna har blivit färre. En del har gett sig av på skiftarbete, en del till det som i Ryssland kallas den särskilda militära operationen, och byarna glesnar. Den som kunde läsa ett spår i mossan och visste var björnen brukade gå om hösten har dragit ut i kriget i ett annat land. Förr fanns det en jägare i varje by, säger Ilja Gurin i jägarförbundet i Sverdlovsk oblast, och då visste björnen att människan var farlig. Han känner sig nu tvungen att påminna sina landsmän om vad deras nationalsymbol är. ”En björn är ingen nallebjörn”, säger han. ”Den är ett rovdjur, och för den är varje levande varelse av kött och blod möjlig föda, också människan.”
I Moskva läser man läget på sitt eget sätt. Naturresursministeriet anser att det är mobilfilmerna i sociala medier som ger intrycket att det händer överallt. På en konferens i september kom förslaget att låta soldater med erfarenhet från fronten lära befolkningen att bekämpa björn. Tjänstemännen lät det passera utan kommentar, och den tystnaden säger väl det mesta.
Här blir dubbelheten tydlig. Samma stat som bär björnen i sitt emblem betalar nu skottpengar för den, i Krasnojarsk 36 500 rubel per djur. Vice premiärminister Dmitrij Patrusjev vill dessutom ta bort björnen ur jaktkvoterna, så som det var under sovjettiden, när den efter kriget till slut räknades som skadedjur. Björnen är alltså på en och samma gång rikets stolthet och dess ohyra, beroende på om den står på en partiaffisch eller i en skolgård.
Ryssland har annars alltid haft nära till tårarna när det gäller sin björn. När OS i Moskva avslutades 1980 grät maskoten Misja en stor tår i publikhavets mosaik innan han svävade bort över stadion som en ballong. I Sotji 2014 blåste en isbjörn ut den olympiska elden och fällde en tår till Misjas minne. Fyra dagar senare dök de små gröna männen upp på Krim. Rysslands tårar har alltid runnit för björnen, sällan för dem den trampar ner.
Den som läser rysk lokalpress den här hösten slås av hur sakligt allt berättas. Reportrarna räknar kvoter och skottpengar, biologerna förklarar fettreserver och idegång. Här hemma säger vi att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten. I Ryssland klagar jägarna över att skinnet inte är värt mycket längre, och den som kunde skjuta björnen finns inte kvar i byn. Nästan ingen säger rakt ut det som ligger närmast till hands, att ett land som skickar sina män för att erövra grannens skog till slut förlorar sin egen.
I Zalog fick björnen aldrig sin honung. Den föll bland bikuporna för Michail Istomins gevär, och i allt fler ryska byar finns det inte längre någon som kan göra det han gjorde. Byns namn betyder pant på ryska, det man lämnar ifrån sig som säkerhet för en skuld. Ryssland har satt sina byar i pant för ett krig, och nu kommer björnen för att kräva in skulden.
Referenser
Buzinov, A. (2026, 4 september). В чем причина нашествия медведей в Забайкалье [Vad som ligger bakom björninvasionen i Transbajkalien]. Tjita.ru.
Medved pytalsja probratsja v sjkolnuju stolovuju v Sibiri [En björn försökte ta sig in i skolmatsalen i Sibirien]. (2026, 1 oktober). NGS42.ru.
President of Russia. (2014, 18 december). News conference of Vladimir Putin [Utskrift].
Telegina, N. (2026, 6 oktober). Нашествие медведей сравнили с послевоенным временем [Björninvasionen jämförs med efterkrigstiden]. URA.RU.
Voronov, A., & Buranov, I. (2026, 16 september). Нашествие медведей в России [Björninvasionen i Ryssland]. Kommersant.
Wiestål Fischetti, M. (2025, 24 september). Putin-kretsen svarar Trump: ”Ryssland är ingen pappers-tiger, vi är en björn”. Dagens.se.
Lämna ett svar