Det gick att se delar av utvecklingen relativt tydligt. Ryssland skulle förstärka skrovet på sina Shahed-drönare, montera en liten jetmotor köpt från Kina och skicka dem mot ukrainska städer i betydligt högre fart. Eric Schmidt, tidigare vd för Google och idag en av de mest inflytelserika utländska aktörerna som själv aktivt bidrar till innovation och utveckling av Ukrainas militära tekniska förmåga, berättar i en intervju med The Economist, inspelad i Kyiv nyligen, hur han och andra räknat fel. De trodde att ungefär tio procent av de ryska drönarna skulle byggas om. Men Ryssland gjorde mer än hälften av dem till jetdrönare. ”Det förutsåg jag inte fullt ut, och det tar jag på mig”, säger han.
Schmidts bristande analys berättar något om vad kriget har kommit att bli. Ingen sida behåller ett tekniskt försprång särskilt länge, och den som vinner är den som lär sig snabbast, och omsätter lärandet i handling. Lärandet sker i samspelet mellan förband, utvecklare, fabriker, forskare och de som fattar beslut och fördelar pengar. Därför är tempot i lärandet i grunden en fråga om ledning och styrning. Det är den frågan jag tänkte ägna några rader åt, utifrån Ukrainas erfarenheter och vad de betyder för oss i Europa och Sverige.
De ukrainska interceptordrönarna, små propellerdrivna farkoster för drygt tjugotusen kronor styck, hade blivit ett effektivt och billigt svar på de långsamma Shahed-drönarna. Mot en drönare som flyger i fem- eller sexhundra kilometer i timmen räcker de däremot inte till. I augusti togs den första jetdrivna ukrainska interceptorn i tjänst, och cykeln började om. Men som läget är nu, är Ryssland i övertag när det gäller förmågan att slå djupt in i Ukraina, och det är Ukraina som kämpar för att ta fram effektiva motmedel.
Siffrorna är svåra att ta in. År 2022 tillverkade Ukraina omkring femtusen drönare. I år blir det enligt Natos ställföreträdande militära befälhavare, den brittiske flygmarskalken Johnny Stringer, ”en bra bit över fem miljoner”. Brittiska RUSI bedömde redan i början av förra året att taktiska drönare stod för sextio till sjuttio procent av de ryska system som skadades eller förstördes. Ett annat perspektiv är säkerhetsforskaren Dominika Kunertova, som uttryckt det som att också drönare har kängor. Vad hon menar är att deras verkan avgörs av de soldater, förband, verkstäder och organisationer som utvecklar och använder dem.
Kampen pågår lika mycket i rymden. I februari stängdes de Starlink-terminaler av som ryska förband använt vid fronten, sedan Ukraina infört ett system där bara registrerade terminaler tillåts. Ryssland svarar med en egen satellitkonstellation, Rassvet, och har i år skjutit upp två omgångar om sexton satelliter. Den andra omgången verkar inte ha nått sina banor, men Institute for the Study of War bedömer att även de satelliter som finns utgör ett hot. Schmidt räknar med att det ryska nätet fungerar inom ungefär ett år och då blir i det närmaste omöjligt att blockera.
Satelliter, drönare, sensorer, uppkopplade enheter och AI hänger här ihop i ett och samma system. Det ukrainska lägesbildssystemet Delta tar in data från spaningsdrönare, kommersiella satelliter, akustiska sensorer, signalspaning, medborgares rapporter och allierad underrättelseinformation. Kateryna Bondar vid den amerikanska tankesmedjan CSIS sammanfattar det med att den som har det bästa ”limmet” mellan systemen vinner fler strider, och snabbare.
Schmidts mest oroande iakttagelse gäller Ryssland. Länge utgick många, han själv inräknad, från att Ukraina var innovatören och Ryssland den stora och tröga motståndaren. Nu menar han att Ryssland förnyar sig i ungefär samma takt som Ukraina, med betydligt större resurser. Ryssland har inrättat ett eget drönarcenter, Rubikon, och ett eget truppslag för obemannade system, båda efter ukrainsk förebild. Ukraina lär sig nerifrån och ut, medan Ryssland har lärt sig att kopiera uppifrån och skala ut. Bakom Ryssland står Kina, som enligt RUSI står för omkring åttio procent av världsmarknaden för små drönare och deras komponenter. Schmidt tröstar sig med att Kina inte har fört krig på femtio år. Samtidigt lär sig Kina genom sina komponenter i någon annans krig.
AI genomsyrar idag kriget på alla nivåer. Längst ut finns målsökningen som gör att en drönare träffar på den sista biten, trots störning. Det ukrainska försvarsministeriet uppger att fler än sjuttio system med AI och datorseende används i strid, och att över hundra ukrainska företag tränar sina modeller på stridsdata i en gemensam miljö. En plattform identifierar sjuttio procent av den fientliga utrustning som syns i videoflödena, på drygt två sekunder per objekt. I informationskriget registrerade Ukrainas center mot desinformation 191 ryska påverkansoperationer med AI-genererat innehåll under de första månaderna förra året. I cyberdomänen har den ryska militära underrättelsetjänstens hackare använt den första kända skadekoden där en språkmodell genererar kommandona under själva angreppet. Schmidt är tydlig med att en människa ska vara inblandad i varje militärt beslut. Den gränsen delar jag.
Min slutsats är att förmågan att behärska tekniken spelar störst roll. Det handlar om att förstå var, när och hur AI gör skillnad, och att lära sig det snabbare än motståndaren. John Boyds OODA-loop, att observera, orientera, besluta och agera, tänker vi oss gärna som något som sker i ett stridsflygplan eller vid fronten. I Ukraina har jag sett att loopen omfattar hela systemet. Tiden från att en ny modell eller forskningsartikel publiceras till att den används för att lösa ett problem har blivit en del av krigets loop, och då ingår även forskningen i den. Två officerare vid ett svenskt stridsledningsförband skrev nyligen på Militär Debatt om ”loopen bakom OODA”. Tiden från identifierat behov till användbar förmåga bör enligt dem betraktas som ett mått på vår beredskap. Jag delar den bilden.
Schmidt har en hård dom över västerländska försvar. Det amerikanska systemet är i hans ögon nästan omöjligt att förändra, och i de flesta europeiska länder fungerar försvaren enligt honom som sysselsättningsprogram. Jag tror att hans analys gäller i bred mening, långt utanför USA. Militära organisationer är riskaversiva av goda skäl, eftersom misstag kostar liv. I fred har de byggts för att förvalta, och det gör de ofta väl. Utmaningen för många försvarsmakter, inte minst den svenska, är att gå från en förvaltningsorganisation i fred till en utvecklingsorganisation för krig.
Den debatten pågår redan här. Två officerare skrev i våras på Militär Debatt att mandat och inflytande i större utsträckning behöver flyttas mot de delar av organisationen som ska bedriva väpnad strid. I armén prövar man i programmet STRILAB att låta soldater själva ta fram tekniska och taktiska lösningar under några veckor. En officer som skrivit om programmet beskriver hur soldaten förvandlas från en passiv mottagare av materiel och metoder till en aktiv utvecklare.
Under de senaste tre åren har jag tillsammans med vårt team arbetat i det ukrainska sammanhanget. Det jag lärt mig mest av är hur det går till att arbeta i en högre klockfrekvens, och vad det kräver av oss själva. Att leda och utveckla i krig är något annat än att göra det i fred, och det är en förmåga som många fler behöver få lära sig. I Ukraina syns den i praktiken. Förbanden tjänar poäng för bekräftade träffar, spaning och evakueringar och beställer sedan själva utrustning i en digital marknadsplats. Mer än femhundratusen drönare har beställts den vägen, och den första brigaden som prövade systemet hade sin utrustning vid fronten sex dagar efter beställningen. Mandatet har flyttats närmare lärandet.
I min avhandling, som jag försvarar i höst, kallar jag den förmågan rådighet. Ordet har en dubbel betydelse på svenska. Det betyder sinnesnärvaro, och det betyder förfoganderätt, att ha rådighet över något. Jag definierar det som en organisations förmåga att hålla samman kapacitet och mandat i ändamålsenligt handlande. Organisationen vet vad som behöver göras, kan göra det, har rätt att göra det och får det faktiskt gjort. En organisation kan ha hög kompetens och stark vilja och ändå sakna rådighet, om mandatet ligger någon annanstans. Den kan också ha alla formella befogenheter och sakna förmågan att använda dem.
Rådighet byggs i vardagen och prövas i omställningen. Under tryck tenderar delarna att glida isär. Kunskapen finns i ett förband, pengarna i en annan budgetcykel och beslutsrätten högre upp i en tredje struktur. Försvarsmakten pekade i februari, efter fyra års lärdomar från Ukraina, på samma sak. Förband behöver resurser och mandat att experimentera, testa och snabbt omsätta lärdomar i praktiken, och mandat behöver delegeras långt ned i organisationen.
Allt ska inte gå i krigets hastighet. Forskningen om organisatorisk tvåhänthet, från James Marchs klassiska arbete och framåt, visar att organisationer behöver både förmågan att förvalta och förmågan att förnya, och att det svåra är att leda båda samtidigt. Forskningen om institutionellt arbete visar att regler och rutiner förändras genom att människor medvetet skapar, upprätthåller och utmanar dem. Ett system byggt för ansvarsutkrävande och ett system byggt för överlevnad behöver båda finnas, och ingen av dem behöver bli den andra lik. Det som behövs är en slags växellåda mellan dem.
I en sådan växellåda beslutas mandat, finansiering och säkerhetsprövning en gång, i det reglerade systemet. Därefter får arbetet gå i sprintfart utan att återvända dit för varje ny fråga. Vem får avdela en testanläggning med kort varsel, och vem bär risken när ett test görs innan metoden är helt fastställd? Det är lednings- och styrningsfrågor. De löses sällan av en linjeorganisation eller av enskilda innovationsprojekt. De kräver funktioner och människor vars uppgift är mellanrummet, att koppla förvaltning till förnyelse och stela system till snabba. För att bygga dem behöver en organisation förutsättningslöst se över sin egen logik, så att förmåga, mandat och kapacitet hålls samman.
Europa har under det senaste året fått bära allt mer av detta. Enligt Kielinstitutet föll det amerikanska stödet till Ukraina med 99 procent förra året, och Europa har nästan helt fyllt tomrummet. EU har beslutat om ett lån på nittio miljarder euro, varav sextio miljarder går till Ukrainas försvar. Det amerikanska bidraget består idag till stor del av vapen som europeiska länder köper och skänker vidare. Det är Europas vägval som avgör om Ukraina klarar sig, och därmed vår egen säkerhet. Ukrainas krig är vårt krig.
Vad behöver då göras? Schmidt är rak på den punkten, och jag håller med honom. Ukraina behöver pengar, bokstavligen pengar, och hjälp att skala upp. Hans förslag för Europa är att Ukraina licensierar sin teknik och att européerna tillverkar den. Jetdrönaren visar varför det inte räcker. En licens köper resultatet av en lärandecykel, och förmågan att genomföra nästa cykel finns i samspelet mellan människorna. Europa behöver bygga in sig i den ukrainska lärandeloopen, med ingenjörer, forskare, tillverkare och testmiljöer som arbetar i samma takt. Då kan kunskapen också gå tillbaka till oss. Vi behöver rådighet över våra egna beroenden, av kinesiska komponenter lika väl som av amerikanska moln, satelliter och modeller. Vi behöver också bygga nätverken innan vi behöver dem. En ukrainsk kollega sa en gång till mig att han önskade att han före kriget hade lagt mer tid på att lära känna människor utanför sin egen krets. De nätverk ett samhälle har i fred är precis så bra som de blir i krig.
Jag tror tyvärr inte att kriget tar slut snart. Ryssland har inte ändrat sina mål, och Kinas stöd ger landet uthållighet. Det jag bär med mig hem från Kyiv är ändå människorna. Unga analytiker som arbetat hela kriget och som hör till de skarpaste jag mött. Ingenjörer som håller möten i skyddsrum när flyglarmet går och fortsätter där de slutade när faran är över. Kramen man ibland får av en främling som ser den svenska flaggan på ens arm. Den säger något om vad Sverige betyder för många ukrainare, och om vilket ansvar det ger oss. Sverige har byggt institutioner som håller när det verkligen gäller, i myndigheter, i företag och i ett starkt civilsamhälle. Den förmågan finns kvar, och den behöver riktas mot vår tids uppgift.
Någonstans i Ukraina ritar ett team just nu på nästa interceptor, den som ska möta det Ryssland ännu inte har skickat. Förbandet som ser hotet, utvecklaren som bygger svaret, fabriken som tillverkar det och systemet som betalar för det rör sig i samma takt. Det som hos oss ofta tar år kan där ta veckor. Jetdrönaren kommer att följas av något annat, och svaret på den kommer att åldras det också. Frågan för oss i Europa är vilka vägval vi gör nu, och om vi har den rådighet som krävs för att bidra till Ukrainas seger. Jag tror att vi har det i oss. Det är i den gemensamma lärandeloopen som både Ukrainas frihet och vår egen säkerhet byggs.
Referenser
Bengtsson, E., & Grip, K. (2026, 15 september). Loopen bakom OODA. Militär Debatt.
Bondar, K., & Mande, M. (2026). Defining autonomy: Why software, not drones, will decide the next war (CSIS Brief). Center for Strategic and International Studies.
Braw, A. (2026, 6 augusti). STRILAB: En ny soldat, en ny kultur. Militär Debatt.
Center for Countering Disinformation. (2025, 21 april). Information operations by Russia using AI on social media.
Clark, S. (2026, 2 september). Rassvet, Russia’s rival to Starlink, is getting off to a slow start. Ars Technica.
Council of the European Union. (2026, 23 april). Council finalises €90 billion support loan to Ukraine.
Eklund, D., & Forslund, D. (2026, 21 mars). Ge makten till krigsförbanden. Militär Debatt.
Försvarsmakten. (2026, 24 februari). Fyra år av krig: Försvarsmakten både stöttar och lär av Ukraina.
Heath, C. (2026). Rådighet i omställning [Doktorsavhandling, Göteborgs universitet]. Under utgivning.
Kiel Institute for the World Economy. (2026, 13 augusti). Ukraine Support Tracker: Europe leads on aid, US weapons remain key.
Kofman, M. (2026, 23 juni). The next Russia threat. Foreign Affairs.
Kunertova, D. (2023). Drones have boots: Learning from Russia’s war in Ukraine. Contemporary Security Policy, 44(4), 576–591.
Lawrence, T. B., & Suddaby, R. (2006). Institutions and institutional work. I S. R. Clegg, C. Hardy, T. B. Lawrence & W. R. Nord (Red.), The SAGE handbook of organization studies (2 uppl., s. 215–254). SAGE.
Lee, R. (2026, 1 juni). Inside Rubicon: The structure of Russia’s elite drone center. Foreign Policy Research Institute.
March, J. G. (1991). Exploration and exploitation in organizational learning. Organization Science, 2(1), 71–87.
Ministry of Defence of Ukraine. (2026, 11 juni). Over 100 Ukrainian companies are already leveraging Brave1 Dataroom to train AI models.
Ministry of Defence of Ukraine. (2026, 24 juni). Over 500,000 drones ordered by the military through Brave1 Market using combat points.
Ministry of Defence of Ukraine. (2026, 18 augusti). Smart weapons: More than 70 systems using AI and computer vision are already striking enemy targets.
Ministry of Digital Transformation of Ukraine. (2025, 24 oktober). 3rd Assault Brigade becomes the first unit to receive drones through the new bonus system.
Ministry of Digital Transformation of Ukraine. (2026, 5 februari). Ukraine is securing Starlink access: Unauthorised Russian terminals are being cut off.
MITRE ATT&CK. (2025). LAMEHUG (S9035).
Novelly, T. (2026, 16 juli). Ukraine will build 5M drones in 2026. NATO must learn how: Deputy commander. Defense One.
O’Reilly, C. A., III, & Tushman, M. L. (2013). Organizational ambidexterity: Past, present, and future. Academy of Management Perspectives, 27(4), 324–338.
Rushton, J. (2026, 22 augusti). As Russia turns to jet-powered drones, Ukraine scrambles for new interceptor tech. The Kyiv Independent.
The Economist. (2026, 2 oktober). ”Russia and Ukraine are inventing the future of war”: Former Google CEO Eric Schmidt [Video]. YouTube.
Tollast, R. (2025). Drones: Decoupling supply chains from China. Royal United Services Institute.
Trebesch, C., & Nishikawa, T. (2026). Europe steps up: Ukraine support after four years of war (Kiel Policy Brief). Kiel Institute for the World Economy.
Watling, J., & Reynolds, N. (2025). Tactical developments during the third year of the Russo-Ukrainian war. Royal United Services Institute.
Lämna ett svar