I mina hörlurar på tåget hör jag två röster. En podd-värd och en historiker, i närmare två timmar. Steven Bartlett, säger någonstans i mitten av samtalet att han inte minns en värld utan demokrati. Anne Applebaum, som tillbringat sitt yrkesliv med att studera sovjetsystemets uppgång och fall, lutar sig fram. ”Det är vattnet vi simmar i. Vi är fiskarna. Att det någon gång inte skulle finnas något vatten är otänkbart för oss.”
Det är där samtalet landar och det fick mig att skriva några rader om intervjun.
Anne Applebaum är journalist på The Atlantic, historiker, författare till böcker som Gulag, Twilight of Democracy och Autocracy, Inc., gift med Polens utrikesminister Radosław Sikorski och bosatt i Warszawa. Hon är knappast en överraskande röst i debatten om demokratins kris. Men i Bartletts fantastiskta intervju hittills tecknar hon en bild som är skarpare, lugnare och mer användbar än det mesta jag läst om läget i USA och världen. Och om oss.
Hennes huvudtes är välkänd för de som följt henne. Demokratier faller inte längre med stridsvagnar på torget. De monteras ner inifrån, av människor som vunnit val på rätt sätt, och som sedan börjar plocka bort de neutrala institutioner som ska säkerställa att nästa val också blir rättvist. Oberoende domstolar, professionell förvaltning, fri press, en valmyndighet som ingen äger. Orbán visade vägen i Ungern under sexton år. Trump driver i USA samma logik fast i ett mycket större land.
Applebaum beskriver i samtalet med Bartlett fem taktiker. Korruption som politiskt instrument, inte bara som girighet. Manipulation av valsystemet genom gerrymandering, ändrade ID-krav och hotet om paramilitär närvaro vid vallokaler. En politiserad statsförvaltning där lojalitet ersätter kompetens. Kontroll över informationsutrymmet, ofta genom vänligt sinnade ägare hellre än uttalad censur. Och slutligen monopol på fysiskt våld, exemplifierat av ICE i militära uniformer och masker, utan lokal förankring och utan att stå till svars för någon valbar instans. Var och en av dessa har sina europeiska motsvarigheter. Vi känner igen mönstret i Ungern, i Slovakien, i delar av italiensk medievärld. Frågan är hur långt detta går, i USA såväl som i andra länder i världen med pågående processer av autokratisering.
Mest oroväckande för en europé är kanske hennes beskrivning av Grönlandsögonblicket i januari. När Trump började antyda invasion av Danmark planerade danskarna på fullt allvar hur de skulle spränga flygplatser på Grönland och om de skulle skjuta ner amerikanska plan. Tyskarna konsulterades. Inget av detta gick ut i offentligheten på det sättet, men ingen i Köpenhamn eller Berlin har glömt det. Sedan dess förhåller sig hela världen på annat sätt i relation till USA, säger Applebaum. Indien förhandlar handelsavtal med EU. Kanada närmar sig Europa militärt och ekonomiskt. Storbritannien sitter och pratar med Macron i stället för med Washington. Det är den nya kartan, och Sverige står mitt i den med ett färskt Natomedlemskap som vilade på antaganden som ingen längre kan ta för givna.
Hon gör också en skarp analys av tystnaden bland techoligarkerna. Sam Altman, som 2016 kallade Trump ett oöverträffat hot mot den amerikanska ekonomin och jämförde hans retorik med trettiotalets stora lögner, står nu vid presidentens sida och talar insmickrande. Bartlett föreslår att det handlar om status snarare än pengar, om att förlora i sin egen kategori av jämlikar. Applebaum nickar och fyller på. Det är kortsiktigt, säger hon. När reglerna ändras kan vem som helst bli den oligark som faller i nästa runda av det autokratiska spelet. Putins Ryssland gjorde det. Xis Kina likaså.
Den starkaste del av samtalet i min mening är ändå hennes motstånd mot tanken på historisk oundviklighet. Hon vill inte ha den. Flera gånger upprepar hon att det är farligt att tro att något är ödesbestämt, för då släpper man sin handlingskraft. Det som händer i morgon avgörs av vad vi gör i dag. Av om vi röstar, deltar, ifrågasätter, försvarar domstolarna, betalar för journalistik, lär våra barn vad ett samtal i god tro är. Polariseringen, säger hon, är demokratins giftigaste fiende, för när motståndaren blir en existentiell fiende går det inte längre att förlora val utan att hela världen känns som om den slutar.
För svensk del betyder allt detta att vår beredskap inte bara handlar om Östersjön och hybridhot från öst. Den handlar också om att förstå vad vi har att skydda. Det vi tar för givet i vår förvaltning, i myndighetsbeslut, i ett fungerande domstolsväsende eller i en folkbokföring som inte är politiserad. Det är just sådant som monteras ner först, och som syns sist.
Bartlett säger mot slutet att han tagit demokratin för given. Applebaum svarar med bilden av en fisk i vattnet. Och jag tänker att om det är något vi alla kan göra, så handlar de tom att göra vad vi kan för att börja se vattnet medan det fortfarande finns. Att lyssna på och ta del av det demokratiska samtalet.
Och lyssna på denna intervju. Det är något av de bästa samtal jag hört på temat.
Lämna ett svar