I det nyrenoverade länsresidenset i Göteborg står Gustav II Adolfs byst och betraktar rummet och staden. Utanför fönstren syns hamnen, kranarna och fartygens långsamma färd upp genom älven. Härifrån gick en gång Amerikalinjen, fartygen som knöt Göteborg till New York, som förde emigranter västerut och band Sverige till den nya världen. Det transatlantiska förbundet var då långt mer än politik. Det var familjeband, drömmar, en tro på framtiden och på något nytt. På hoppet.
Den här oktobermorgonen är det något annat som binder samman Göteborg och Amerika. Landshövding Sten Tolgfors är värd för Hasselblad Award Seminar, som jag för andra året har haft möjlighet att vara moderator för. Det är ett privilegium, jag har sett fram emot denna dag, om mötet mellan konsten, det demokratiska arbetet och forskningen. En skola för en dag. Tre talare har under förmiddagen idag tecknat bilder av vår samtid. Mashid Mohadjerin, den Belgienbaserade visuella konstnären vars arbete om kvinnligt motstånd i Mellanöstern blivit internationellt uppmärksammat, har talat om kroppens politik och frihetens pris. Jonas Dahlberg, konstnär och professor vid Kungliga Konsthögskolan, känd för sitt arbete med minnesmärken efter terrorattackerna i Oslo och på Utøya, har talat om vad det att leva och att det innebär ett ansvar för andra, och om konstens roll i att skydda det gemensamma offentliga samtalet från instrumentalisering. Så är det dags för förmiddagens tredje föreläsare, professor Staffan I. Lindberg, grundare och ledare för V-Dem Institutet vid Göteborgs universitet. Hans föreläsning utgörs av hans och institutets senaste analys av demokratins tillstånd i världen, och med ett fokus på USA.
“I think since at least mid-August, early September, it’s very clear to me that the United States is no longer a democracy,” säger Lindberg med forskarens återhållna precision. Orden faller tunga i rummet. USA, en av världens främsta demokratier genom historien, det land som emigranterna på Amerikalinjens båtar sökte sig till, kvalificerar inte längre.
Lindberg bygger sin slutsats på miljontals datapunkter som V-Dem samlat sedan 1900-talet. Det är ingen lättvindig analys, ingen politisk åsikt förpackad som vetenskap. Det är metodisk och systematisk forskning som kartlagt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssystem och val i alla världens länder. Och då kan USA inte längre klassificeras som en demokrati.
Det som hänt är inte unikt. Tvärtom är det del av en global trend som Lindberg kallar den tredje vågen av autokratisering. Om man mäter demokrati per capita, där varje land vägs enligt sin befolkning snarare än som enskild enhet, befinner sig världen nu på samma nivå som 1985. Året då Gorbatjov kom till makten i Sovjetunionen, före Berlinmurens fall, före den demokratiska explosionen i Östeuropa. Hela den enorma expansion av frihet och mänsklig värdighet som kom med kalla krigets slut har raderats ut. Borta.
Tre av fyra människor lever i dag i autokratier. Aldrig har fler länder samtidigt autokratiserats, inte ens på 1930-talet. Och det kanske mest skrämmande. Den här vågen har pågått i 25 år, medan 1930-talets mörker varade i 15. Vi är inte färdiga ännu. Kurvan fortsätter peka nedåt.
Det första som drabbas är alltid yttrandefriheten. Lindberg visar hur freedom of expression försämrats i 44 länder det senaste decenniet, medan den förbättrats i endast åtta. Fria och rättvisa val, ett av demokratins fundament, försämras i 25 länder, förbättras i 11. Det är en helomvändning på tio år. Och mekanismen är densamma överallt. Desinformation som ökar polariseringen och systematiskt undergräver demokratiska institutioner.
I USA har Donald Trump efter sin återkomst till presidentämbetet genom en serie exekutivordrar koncentrerat makten på ett sätt som urholkar maktdelningen. Lindberg och V-Dem Institutet har följt utvecklingen dag för dag, granskat varje exekutivorder, varje domstolsbeslut. Det är en frontalattack mot demokratiska institutioner, processer, rättigheter och normer. Makten samlas hos presidenten, den lagstiftande och till och med den dömande makten förs in under hans kontroll. Redan i våras varnade Lindberg för att om utvecklingen fortsatte skulle USA inte längre kvalificera som demokrati efter sommaren. I V-Dems årliga demokratirapport ställdes då frågan. Men nu, i mitten av augusti, början av september, är Lindbergs slutsats glasklar: USA är inte längre en demokrati. Det är inte en fråga om politiska preferenser. När makt samlas i en enda persons händer på det här sättet kvalificerar det inte som demokrati. Mönstret liknar Erdogans Turkiet 2016, Orbans Ungern. Det är den slutsats forskningen kommer fram till.
För Sverige är den analys Lindberg gör inte bara en betraktelse av andra demokratier. Den är också en varningssignal för oss, här hemma. Mönster syns också i Sverige, som liknar det han sett i början av autokratiseringsprocesser i andra länder. Den politiska retoriken hårdnar. Attackerna mot journalister ökar. Desinformation sprids alltmer fritt. Kultur politiseras. Byråkratin färgas av partipolitik. Och i opinionsundersökningar växer stödet för auktoritära lösningar bland unga svenskar.
Det är normförskjutningar, säger Lindberg, och de sker ofta obemärkta. Det som för tio år sedan hade väckt stark reaktion möts nu med axelryckningar. Det som en gång ansågs oförenligt med demokratiska värderingar normaliseras sakta men säkert. Det är i sådana ögonblick demokratier börjar erodera. Inte genom dramatiska kupper, utan genom förskjutningar som långsamt görs till vardag.
När världens mäktigaste demokrati inte längre är en demokrati, vad betyder det för ett litet land land i norden? De band som Amerikalinjen en gång knöt är inte längre vad de var. I Sverige har vi sedan andra världskriget förankrat delar av vår säkerhet, vår ekonomi och kultur i det transatlantiska förbundet. Den regelbaserade världsordningem. där USA varit garant, har varit ett skydd. Nu träder vi i en värld där den garantin inte längre finns. Där kriget kommit åter till Europa och där osäkerheten är större än på decennier.
Men kanske är det där, i insikten om demokratins bräcklighet, som dess verkliga styrka måste återfinnas. Demokrati är inte ett arv man tar emot och förvaltar. Det är inte en gåva som en gång gavs och sedan består. Demokratin är något levande. En daglig process, en överenskommelse som måste förnyas varje dag i varje institution, varje redaktion, varje samtal där makten ifrågasätts och där sanningen söks. Den förutsätter engagerade medborgare, oberoende journalister, modiga forskare och konstnärer och artister som berättar, ifrågasätter, provocerar och skapar. Den kräver av oss att vi säger ifrån när normerna skiftar, att vi säger stopp när det som skyddas av lag och rätt plötsligt utmålas som ett hot.
Lindbergs forskning ger oss verktygen att förstå mekanismerna, att se mönstren innan de blivit starka krafter. Men kunskap är bara början. Det räcker inte. Det som är avgörande för vår berättelse om vår samtid och framtid, det är vad vi gör härnäst, här i Göteborg, här i Sverige, och här i Europa, i en tid då osäkerhet är det som präglar vår omvärld. Demokratin är inte given. Den är inte självklar. Den har aldrig varit det. Och den kommer aldrig att bli det.
Utanför fönstren syns kranarna genom dimman som formats över älven, där Amerikalinjens fartyg en gång lade till. Inne i rummet syns Gustav II Adolfs byst blicka framåt, mot en okänd framtid. Historien upprepar sig inte, men det kan emellanåt kännas som om den rimmar. Och den här gången har vi åtminstone kunskapen om vad som står på spel.