Vem är det som viskar i ditt öra och hör allt du säger?

Idag finns det program som hjälper dig att ändra ditt sätt att skriva mejl, så att ditt språk skapar en så god upplevelse för den person som läser ditt mejl som möjligt. Det görs automatiskt, baserat på innehållet i mejlet och vem mottagaren är blanda annat. Längst verkar tjänsten Crystal ha kommit, som påstås stärka kommunikationen och förbättra interaktionen mellan dig och din läsare. Med hjälp av avancerad programvara skapas profiler på de personer du mejlar, utifrån den den öppna data som finns tillgänglig om dem. Den här sortens tjänster, som träder in som ett filter och en guide mellan dig och mottagaren av din kommunikation blir mer vanliga, och väcker en rad frågeställningar.

Ända sedan de allra första ordbehandlingsprogrammen har vi haft en röst som viskat i vårt öra när vi skriver. Till en början kunde de bara se om du stavat rätt eller inte, och knappt ens det. Den databas av ord som de olika ordbehandlingsprogrammen hade var relativt begränsade, och ofta uppstod situationer där du upplevde att programmet påtalade fel som inte fanns. Över tid har de blivit allt bättre, och även om programmen inte alltid har rätt, så är deras träffsäkerhet ändå väldigt hög. De har dessutom börjat att automatiskt rätta och korrigera texten medan man skriver, och gissar vad för ord som skulle skrivits. Väldigt skönt för oss som skriver fort och slarvigt. Använder du ofta samma ord för att uttrycka dig, kan du bli hjälpt med förslag på synonymer.

Nästa innovation var jag till en början mer tveksam till. I Microsoft Word började man se gröna linjer under ord eller hela meningar. Vilade man muspekaren över ordet eller meningen för att se på varför det gröna strecket uppstått, kunde det stå lite olika saker. I mitt fall stod det ofta att mitt språk var ålderdomligt eller byråkratiskt. Jag kan förstå att man kan ha olika uppfattningar om mitt mellan varven arkaiska språkbruk, men lite irriterande är det ändå när Word läxar upp en. Men över åren har jag blivit van och bekväm, och det händer att jag faktiskt ändrar en och annan mening för att slippa det där gröna strecket. För någonstans finns det en liten gradskillnad mellan när Word föreslår rätt stavning, och när programmet föreslår hur jag ska uttrycka mig. Men dessa steg har nu visat sig vara bara ett första steg i att hjälpa en att uttrycka sig i text.

Crystal, som jag beskrev inledningsvis, tar stödet för dig som mejlskrivare till helt nya nivåer. Utifrån hur de själva beskriver sin teknologi så läser Crystal av den tillgängliga öppna data som finns på nätet om mottagaren av det mejl du vill skriva. Du ger också Crystal tillgång till alla tidigare mejl du skrivit och tagit emot, så att programmet har gott om information att utgå ifrån. Med hjälp av all den datan säger sig Crystal kunna se hur du bör uttrycka dig för att matcha den stil som mottagaren önskar ha på sina mejl. Crystal hävdar att man med denna teknologi kan förbättra kommunikationen och interaktionen, samt höja den empatiska upplevelsen av ett mejl. En mjukvara ska alltså förbättra din kommunikation med de du skriver brev till. Jag kan ju se tjusningen i en sådan här mjukvara. I känslan är det lite som knappen som numera går att ha i gmail som gör att du kan ångra att du skickat ett mejl. Samtidigt väcker den här sortens teknologi många frågor.

Hur ser avtalet ut för all den data du tillhandahåller Crystal? Hur får den datan användas? Av vem?

Hur säker är din data när den lämnats över till Crystal?

Hur väl fungerar teknologin i praktiken?

Hur påverkar teknologin vilket sätt vi skriver på?

Hur förändrar teknologin dina relationer?

Crystal in action (gif from Huffington Post)

Ett område som är lite speciellt med tjänster som ligger emellan mig och mottagare är just att de förändrar det jag vill säga. Det är för mig svårt att se vad den utvecklingen leder till över tid, vad det innebär för hur vi kommunicerar, samtalar och umgås digitalt. Hur det blir när offentliga tjänster eller företag använder sådan teknologi för att ”förbättra” interaktionen och mötet med medborgaren eller kunden. Det andra området, som dessa tjänster har gemensamt med många andra tjänster som vi använder oss av, är att de får tillgång till mycket data om oss.

Jag finner inte särskilt tydliga svar på någon av mina frågeställningar när jag tittar på tjänster som Crystal – och någonstans ställer jag mig tveksam till att lämna över alla mina brev till ett företag som jag vet väldigt lite om, och där datan i ett senare skede kan komma att användas till helt andra saker än de jag i stunden tänkt. Samtidigt har jag gjort precis just detta i ett annat sammanhang, som kanske inte är lika tydligt. Liknande överlämning av information sker också till exempel när man installerar tredjepartsmjukvara i telefonen för att få en bättre skrivupplevelse. Exempel är Swype och Swiftkey. Dessa mjukvaror måste ju känna till vad du skriver på skärmen, och använder den datan för att ge dig bättre, personliga, rekommendationer på vad du ska skriva för ord härnäst. Så i något avseende uppstår ett liknande integritetsproblem där. Och med den här typen av mjukvara är det lite spännande att testa och se hur väl de speglar ens sätt att skriva. Om man startar en applikation för att skriva i telefonen, till exempel ”meddelanden” på Iphone med Swiftkey påslaget, och klickar på det mittersta ordalternativet som presenteras för dig, 20 gånger i rad, så får man en känsla för hur programmet jobbar. I mitt fall blir den automatiskt genererade meningen ”Hej alla Djungelfamiljer jag har inte en aning om hur det går bra för mig att det är en…”. Uppenbarligen har jag skrivit väldigt många brev som tidigare ordförande i vår föräldrakooperativa förskola, eftersom algoritmen fångar det. Jag inser att jag har lika lite anledning att lita på Swiftkeys förmåga att hantera vad jag skriver, som i fallet med Crystal. Jag har värdesatt tjänsten med ett bättre tangentbord så högt att det kändes som ett ok pris att betala. Samtidigt, när jag funderar över konsekvenserna något mera, känner jag viss tveksamhet.

Annan data, som också är väldigt nära mig som person, är min geografiska data. Den som talar om var och när jag (eller rättare sagt min mobiltelefon) är någonstans. Geografisk data fångas i telefonen i princip hela tiden, och om jag inte aktivt har valt att stänga av funktionaliteten, så loggas min plats och tid av många tjänster, som Google, Facebook och Twitter. Också fotografier jag tar innehåller sådan information. Jag lämnar alltså löpande ifrån mig information om vad jag skriver, till vem, samt var och när jag befinner mig på en plats. Hela tiden. Varje dag. Den här sortens data har givetvis ett värde, och det finns allt fler aktörer som tjänar mycket pengar på data som många av oss inte är medvetna om att vi lämnar ifrån oss.

Googles data på mina resor under en kortare period under våren 2015

Antalet tjänster som lägger sig som ett lager mellan avsändare och mottagare ökar, och det förefaller vara så att de flesta av oss mestadels inte upplever detta som ett problem. Samtidigt, om man börjar lyfta och vända på stenarna en smula, så väcks många frågor. Som om det finns situationer då jag absolut inte vill att min data ska vara delad, eller till aktörer som jag inte vill ska profitera på min information. Om min data används i kommersiella, politiska eller andra syften – hur ok är jag med det? Vad kan min data användas till i framtiden? Om 5 år? 10 år? Hur förändras min interaktion med omgivningen när jag använder tjänster som förändrar mitt sätt att kommunicera?

Det pågår idag ett stort antal projekt för att öka säkerheten kring vår personliga data, men än så länge finns inte särskilt mycket kunskap om hur relationer förändras genom tjänster som till exempel Crystal. Jag hoppas att teknologin utvecklas på ett sådant sätt att det blir lättare för oss alla att se och förstå till vem vi lämnar över vilken data, samtidigt som datan faktiskt kan användas till alla de positiva saker jag önskar. Men till den dagen det finns bra lösningar är det enda skyddet, som jag ser det, att öka var och ens medvetenhet om dessa frågor.