Att vi lever i en digitaliserad värld och i begynnelsen av ett interaktionssamhälle har knappast undgått någon vid det här laget. Även om de senaste årens utveckling har gått väldigt fort, så har trenden i vilket vi lämnar industrisamhället bakom oss varit kännbar och tydlig under en relativt lång tid. Som Yuval Hoah Harari beskriver det i boken ”Sapiens” går det att följa dagens utveckling långt tillbaka i tiden. I ”Sapiens” reser vi långt tillbaka i mänsklighetens historia för att se och förstå de utmaningar vi står inför idag. Vår resa började enligt Harari genom den kognitiva revolutionen för ca 70 000 år sedan. Den tid då Homo Sapiens utvandrar ur Afrika och börjar forma ett symbolspråk genom skapandet av olika former av konstföremål, så som figurer, mönster och dylikt. Harari pekar på att det som skapat vår styrka som människa inte primärt är de verktyg vi format och skapat, men snarare vår förmåga att forma, utveckla och sprida berättelser, sagor, historier och kunskap från en generation till nästa. Vår enastående förmåga till kommunikation och kunskapsförmedling har gjort det möjligt för oss att föra en berättelse från en generation till nästa, och bygga på tidigare generationers kunskap. På det sättet kunde Homo Sapiens utvecklas över tid, från stenålderns yxor och pilar, till hjulet, tryckpressen, Spinning Jenny, tåget, bilen, lampan, tvättmaskinen, telefonen, datorn och internet.
All denna utveckling, skapad genom vår förmåga att berätta och dela. Vår förmåga att dela symboler, formas genom berättelser, trons kraft – har format allt ifrån religioner till ideologier, från jaktlag till arméer. Det är alltså inte så mycket vi som styr våra berättelser, utan berättelserna som styr oss, menar Harari. Kanske har han rätt, eller så har man en något mindre fatalistisk ådra och ser hur vi formas i ett samspel mellan våra egna berättelser och de vi mött. Men hur det än är med den saken, pekar Harari genom dessa iakttagelser på något mycket viktigt – vårt samspel med berättelser och kontexter, som bäddas in i de system och sammanhang vi lever i och verkar genom. Eftersom merparten av de objekt, koncept och idéer vi uppehåller oss vid är sociala, skapade konstruktioner, lever vi genom egna och andras berättelser. Systemen som omger oss blir viktiga för hur vi uppfattar och tolkar vår omvärld.
I det digitaliserade interaktionssamhället är en betydande del av de system som omger oss digitala. De bygger på lager efter lager av teknologiska landvinningar som lagts på varandra, till att forma de komplicerade digitala system vi använder oss av i vår vardag. Vi kanske inte vet exakt hur en mobiltelefon egentligen fungerar, men vi kan använda den. Vi kan inte förklara hur det exakt går till när vi deklarerar på nätet, gör våra bankärenden, laddar upp en film på Youtube eller skickar iväg ett meddelande på Facebook. Men vi kan utföra alla dessa handlingar ändå, utan att exakt veta hur det går till. Dagligen använder vi digitala system i vår omgivning utan att exakt veta hur det fungerar. Och det går ju bra – eller?
I ett interaktionssamhälle är det inte bara den vardagsteknologi som omger oss som har digitaliserats, utan också en lång rad samhällsfunktioner. När exempelvis informationstjänster, myndighetsbeslut och kommunikationsvägar digitaliseras, förändras också dess egenskaper och användningssätt. Makt förskjuts. Men för att se och förstå konsekvenserna av dessa förändringar, så förutsätts en grundläggande kunskap i digital samhällskunskap. Låt mig ge några exempel.
Statens information till medborgarna
Jag minns en tid, någon gång före berlinmurens fall 1989, då det fanns ett särskilt, lite spännande, kapitel i telefonkatalogen. Den där tjocka, tunga boken som kom till en på något magiskt vis en gång om året från Televerket. Utöver alla telefonnummer som stod listade där, fanns där också en del, längst bak. ”Om kriget kommer” var ett kapitel skrivet av Totalförsvarets Upplysningsnämnd och riktade sig till alla medborgare i landet. Här stod att läsa vad man skulle göra och tänka på om det värsta inträffade. Jag gissar att det var ett effektivt sätt att sprida kunskap, det vill säga att lägga till ett kapitel i telefonkatalogen, som alla hushåll i landet fick. Så kunde man veta att alla hade nära tillgång till information. Det var en tid då vi också bara hade tillgång till två TV-kanaler, 1 och 2. I TV sändes samhällsinformationsprogrammet ”Anslagstavlan”. Här kunde man också ta del av myndighetsinformation, och staten kunde vara förhållandevis säker på att en stor andel av befolkningen tog del av informationen. Det fanns få informationskanaler mellan staten och medborgaren och många av dem kunde nå en mycket stor del av befolkningen.
I interaktionssamhället lever vi med en uppsjö av informations- kommunikationskanaler.Från de mera traditionella radio, TV och tidningarna, till Facebook, Twitter, Youtube, Instagram, med flera. De flesta använder långt ifrån alla former av interaktion, utan detta varierar stort från en person till annan. Där några inte klarar sig utan Facebook, Twitter eller Instagram en dag eller två, är det många som aldrig någonsin har använt tjänsterna. Dagens informationskanaler mellan staten och medborgaren kännetecknas av att de är många, och att det är svårt att nå en större del av befolkningen vid ett och samma tillfälle. Hur ska man bäst nå merparten av befolkningen idag? Vad är statens ansvar i att kunna nå ut till alla medborgare? Vilken information och kunskap förväntas medborgaren ha själv? Hur vet vi vilken information vi ska lita på? Om vi vill minska sårbarheten i samhället och skapa bättre förutsättningar i att nå ut brett med samhällsinformation, så kommer alla medborgare i ett interaktionssamhälle att behöva en grundläggande kunskap om hur information sprids, såväl i vardagen som vid större kriser och katastrofer.
När beslutet fattas av en algoritm
I princip ända sedan möjligheten uppkom har staten nyttjat datorer för att effektivisera, utveckla och förbättra. De används för alla tänkbara och otänkbara saker idag och ett kännetecken för interaktionssamhället är att det inte fungerar utan datorer och tillgången till internet. En särskild sorts användning av datorer i stat, kommun och landsting är för att bistå i att fatta myndighetsbeslut. Det finns många exempel på sådana system. Exempelvis sker antagning till gymnasie och högskola med hjälp av IT-system som placerar en elev på en utbildningsplats, baserat på den lagstiftning som gäller i det enskilda fallet. I praktiken har alltså ett IT-system konstruerats för att följa en specifik lag så väl det är möjligt och tolka den utifrån den tillgängliga information som finns. Data matas in i systemet (exempelvis betyg, information om utbildningar etc) och behandlas av systemet, som till slut tillhandahåller en redovisning av vilket resultat algoritmen har kommit fram till. Denna redovisning utgör det underlag som ligger till grund för myndighetens beslut.
När beslutsprocessen i praktiken är en programmerad algoritm, en begränsad uppsättning väldefinierade instruktioner, så kan man fundera över var beslutet egentligen äger rum. Och vem som fattar det. Är beslutet fattat när myndigheten godtar den redovisning som uppstår genom systemet? Eller är beslutet i praktiken fattat i den stund algoritmen bearbetar datan? Om det senare är fallet – vilka krav måste vi, ur ett medborgarperspektiv, ställa på de algoritmer som används för att fatta myndighetsbeslut? Vilka krav ska vi ställa på myndighetens digitala kompetens, i kunskaper om de system de äger? Om ett system som används för att fatta myndighetsbeslut är ägt av ett privat företag, och tillhandahålls utan insyn över den källkod som algoritmen är byggd på – kan myndigheten då anses ha tillräcklig information för att garantera myndighetens beslut? Om jag som medborgare inte har möjlighet att få tillgång till informationen och systemen som låg till grund för ett beslut – hur kan jag då säkerställa att myndigheten har fattat ett korrekt beslut?
Offentlighetsprincipen inbegriper inte själva systemen, utan den data som finns i dem. Här uppstår som jag ser det ett problem, eftersom systemets design, dess konstruktion och dess öppenhet är centrala byggstenar i formandet av beslutet – inte bara den data som kommer in och ut ur det. för att kunna hävda att vi fattar beslut som går att följa upp och granska behöver såväl myndigheten som medborgaren kunna få processen redogjord för sig. Vill man spetsa till det en aning skulle man kunna säga att samhället blir mera slutet för varje process som går från att vara analog till att bli digital, så vida inte särskild hänsyn tas för att tillgodose öppenhet. På denna punkt upplever jag att vi har mycket kvar att göra. Det känns i min mening helt rimligt att stat, kommun och landsting ska använda öppen källkod (eller något eventuellt alternativt system med motsvarande effekt) i de system som är kritiska för en myndighets beslutsprocess, så att granskning kan ske.
För att göra saker än mer komplexa håller vi gradvis på att föra in än mer kvalificerade IT-system i offentlig sektor. Just nu håller olika former av enklare artificiell intelligens, så som IBMs Watson, på att göra sitt inträde i olika processer i stat, kommun och landsting. Ett exempel är inom vården, där man i USA redan idag använder Watson till att bistå i ställandet av cancerdiagnoser. Ett förenklat sätt att förklara skillnaden på en artificiell intelligens och annan mjukvara är att de bearbetar information på ett mera komplext sätt. Det försvårar än mer möjligheterna till insyn och transparens. Självklart vill vi använda teknologin till att förbättra våra offentliga system så som vården, skolan och omsorgen. Men samtidigt måste vi säkerställa att vi bibehåller grunderna för ett öppet samhälle och en stat som går att ställa till svars för dess handlingar och beslut.
När mjukvaran styr mina tankar
I interaktionssamhället kommunicerar vi i stor grad genom en flora av kommunikationsverktyg, från epost och telefon till Facebook Messenger, Twitter, Instagram, Youtube och Whatsapp. I vår kommunikation upplever vi ofta att vi är i kontroll över det budskap vi har. Vi lever i föreställningen att det vi säger också tas emot på ett sätt som gör att innehållet kommer fram på samma sätt som jag skapade det. Vi tar för givet att det vi säger i telefonen låter på samma sätt som jag säger. Något annat vore ju tokigt. Eller? I januari 2012 genomförde Facebook ett experiment på ca 700 000 ovetandes användare. Poster på användarnas Facebookvägg som analyserats vara något mera positiva visades i högre grad än andra poster för en grupp. Motsatsen gjordes för en annan grupp, som såg poster som analyserats att vara något mera deppiga. Efter någon vecka kunde man se att de som får ett aningen mera positivt flöde också uttrycker sig mera positivt, medan de vars flöde var aningen mera negativt också gav uttryck för det i hur de själva skrev. Vad Facebook bland annat visade med sitt experiment är att de, utan att informera användarna, kan förändra den upplevda kontexten kring en viss information, och förändra hur jag kommer att reagera på den. Vad hade hänt om experimentet gjorts i Sverige i valtider? Exemplet är intressant för att de allra flesta använder Facebook idag, och det visar på vilken enastående makt ett enskilt företag kan ha över medborgaren. Detsamma gäller givetvis andra företag också, så som Google, vars förslag på sökningar på samma sätt pekar oss i en eller annan riktning. Eller Microsoft, som genom sin nya version av Skype kan översätta telefonsamtal i realtid mellan språk. Även om du i text ser på vilket sätt Microsoft översätter det du säger, så är det inte desto mindre så att Microsoft konstruerar de meningar på det andra språket, sätter tonen och nyanserna. Nu har troligtvis varken Microsoft, Google eller Facebook har något uttalat syfte eller intresse i att påverka medborgare i ett visst land. men det är ändå tänkvärt och värt att reflektera över vad det innebär att ett enskilt företag idag troligtvis har större möjligheter att påverka och nå ut till ett lands befolkning än vad staten i det landet själv har. Här har en tydlig maktförskjutning skett och den kan riskera få stora konsekvenser över tid på medborgarens relation till staten och andra samhällshändelser och funktioner. Och vi behöver bli medvetna över vilken möjlighet dessa aktörer har i att påverka och förändra min uppfattning och mitt sätt att se på världen.
Förändrade förutsättningar
Som man kan se genom dessa exempel förändras relationen mellan stat och medborgare i ett interaktionssamhälle på många plan. Makt förskjuts. Min uppfattning är att vi behöver öka både allmänhetens och statsmaktens kunskaper om digitalisering för att inte riskera urholka demokratin, den öppna staten och det fria ordet. Vi behöver ställa nya frågor om vad stat, kommun och landsting gör, och på vilket sätt de agerar. Lagar och regler måste anpassas för att möta de behov som finns i dagens samhälle, där digitaliseringen är ett faktum. Myndigheter behöver stärka sin strategiska kompetens för att möta de nya utmaningar de står inför. De exempel på digitaliseringens konsekvenser jag beskriver här är bara att skrapa på ytan av något långt större. Och ju längre vi väntar på att ta tag i de frågor som uppkommer ur kölvattnet av digitaliseringen, desto svårare blir det för oss att forma och bygga ett interaktionssamhälle som vilar på demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. Det är dags att stärka vår digitala samhällskunskap. För utan en sådan står vi blinda för vår samtid.