I Sverige liksom i många andra länder i västvärlden, anser vi oss ha misslyckats med våra satsningar på skolan trots snart ett decennium av ihärdiga reformer.
Jag tror att ett bärande skäl till avsaknaden av stora framsteg, trots reformer, har att göra med på vilket sätt utbildningspolitik bedrivs och på vilket sätt vi förhåller oss till begreppen risk och innovation.
Den svenska skolan är ett komplext system och det finns inga enkla lösningar för att förbättra kvaliteten på den. Den tenderar däremot att behandlas som ett komplicerat problem, men det finns viktiga skillnader mellan komplexa och komplicerade system.
Ett komplicerat system är ett som har fler delar och möjliga interaktioner. Det är inte lätt att förstå utan föregående utbildning eller erfarenhet av det. Men när man behärskar delar av systemet och förstår dess design, så kan man förutse alla möjliga interaktioner och resultat, och därigenom se till att systemet inte innehåller någon risk.
Ett komplext system styrs av regler som, när de interagerar, är extremt svåra eller näst intill omöjliga att förutsäga. Tänk på vädersystem eller en flock fåglar som flyger. Ett komplext system som är uppdelat i bitar, där varje bit analyseras, ser ut att vara mer som kaos än ordning. Man måste se det komplexa systemet holistiskt.
Den svenska skolan är framförallt ett komplext system. Och det är därför enkla lösningar inte kommer att lösa några problem. I komplexa system är prognos, analysverktyg och simuleringar exempel på verktyg för att identifiera brister och för att ställa frågor. En annan väg framåt skulle kunna vara att minska riskerna genom att kontinuerligt investera i inkrementella och små projekt och strategier för utveckling, som analyseras och testas efter hand. Dessa mindre utvecklingsprojekt kan ha en hög grad av risk inom dem. De flesta av dem kommer att misslyckas eller inte ge några resultat. Några å andra sidan kan producera stora förbättringar. En iterativ, pågående, deltagande innovationsprocess, där systemet låter hög risk ha sin plats i utvecklingen, är en primär möjliggörare för innovation i komplexa system.
När insatserna är höga och tid och resurser är begränsade, tenderar den politiska retoriken att luta mot att skapa enkla förslag med lösningar som är lätta att leverera. “Stabilitet och säkerhet!”, “Mer betyg och testning!”, “Mindre betyg och testning!”, “Mindre klasser!”, “Mer pengar!”. Och även om det är lätt att kommunicera och relatera till, kan dessa enkla lösningar ofta orsaka mer skada än nytta. Reformens resurser knyts till lösningar och förslag på problem som inte kommer åt de stora problemen.
Det är oftast bara en tidsfråga innan de föreslagna lösningarna till komplicerade problem kommer att misslyckas i det komplexa systemet. Och när detta händer, höjs röster för att skapa ordning och struktur i skolan. Experimentell innovation, kreativa strategier och djärva lokala initiativ behandlas med skepsis. Konformitet blir lika viktig som stabilitet och struktur. Iterativa och experimentella innovationsprocesser motarbetas.
Detta är verkligen en sorglig utveckling. I ett försök att komma med nya lösningar på komplicerade problem, blir vägen mot att hantera det komplexa systemet allt mer svårt att åstadkomma.
Så hur ändrar man denna utveckling? När man står inför behov av utveckling och förändring i komplexa system, så är vägen framåt att sträva efter att skapa en miljö där innovation, lärande och utveckling kan ske, inom systemet, av aktörerna i systemet. Att lita på att alla de kunniga personer som är i systemet utför sitt arbete, och att ge dem resurser och utrymme för att prova ut det djärva och det nya. Ge dem möjlighet att testa, iterera, och testa igen. Att få lov att misslyckas. För att se vad som fungerar och dela den kunskapen med resten av utbildningssystemet.
Det är detta jag vill se. Jag vill se djärva politiker och ledare inom utbildning placera sina satsningar på den viktigaste drivkraften i systemet — lärare, skolledare, elevhälsovård, skolbibliotekarier och flera andra så viktiga yrkesgrupper i skolan. Jag vill se utrymmen skapas där de verksamma i skolan kan träffas, samverka, utbyta idéer, testa, testa igen och dela såväl framsteg som misslyckanden. Att ha resurser och stöd för att engagera sig i ett eget innovationsarbete, tillsammans med forskning och andra experter. Att kunna löpande fortbilda sig inom sin egen praktik. Och att ha tid att göra det.
Det skulle vara häftigt!
Denna bloggpost är en uppdatering av en tidigare bloggpost jag skrivit på engelska, på www.medium.com/@carlheath