Porto, 30 juni 2025. Solen glittrar över Dourofloden och de terrakottafärgade takåsarna i Portos gamla stadskärna som ser ut att klättra längs kullarna. Längs kajen ligger de traditionella rabelo-båtarna förtöjda. Det är en stad som andas historia, handel och en djupt rotad europeisk kultur. Men innanför de tjocka granitväggarna i det gamla tullhuset, Alfândega do Porto, pågår ett samtal om en helt annan verklighet. En verklighet där krigets frontlinjer inte dras i lera och skyttegravar, utan i det digitala rum där vi alla lever våra liv, i våra egna sinnen.
Jag är här för att delta i en hearing som är en del av ett möte inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) parlamentariska församling. Jag har blivit inbjuden av den ukrainska parlamentariska delegationen för att återge mina perspektiv på att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, utifrån min erfarenhet såväl i Sverige som i Ukraina. Just dessa frågor är på agendan. Rysslands informationskrigföring och hur vi bygger motståndskraft.
Jag kom för egen del i kontakt med dessa frågor under 2014, i samband med den ryska annekteringen av Krim och sedan upptakten inför det amerikanska valet, som skulle visa sig vara ett så signifikant skifte på den geopolitiska kartan. Sedan dess har jag haft anledning att uppehålla mig vid frågorna, dels som regeringens särskilda utredare att värna det demokratiska samtalet, och stärka samhällets motståndskraft mot desinformation, propaganda, hot och hat (SOU 2020:56). Därefter i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar i olika roller, såväl som utbildare för myndigheten, men även genom ett flertal forsknings- och utvecklingsprojekt över åren. Det senaste året har mina erfarenheter från Ukraina bidragit till att utveckla min kunskap ordentligt genom de pågående forsknings- och utvecklingsprojekt jag deltar i där, som är en del av det svenska stödet till Ukraina i kriget.
Men det är skillnad på att arbeta med ett område, och att höra vittnesmålen direkt från mina ukrainska kollegor. De som lever på den yttersta fronten i detta kognitiva krig. Deras berättelser ger en skärpa och ett allvar som rapporter och fredstida arbete har svårt att på riktigt förmedla.
Informationspåverkan och hybridkrigföring är ingenting nytt. Redan 1953 konstaterade en svensk statlig utredning att “Frontlinjen går bildligt talat i varje enskild medborgares medvetande” (SOU 1953:27). Då var arenan radio och television. Idag befinner vi oss i en hybridmiljö där allt flätas samman. Cyberattacker, ekonomisk krigföring, desinformation och det brutala, kinetiska våldet på marken i Ukraina, men även i form av sabotage och angrepp runt om i Europa. Ryssland bryr sig inte om vilka verktyg de använder, så länge de fungerar.
Liubov Tsybulska, en av Ukrainas ledande experter på rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, berättar vid mötet i Porto, med ett lågmält lugn som gör hennes ord ännu tyngre. Hon återger berättelser om pågående ryska påverkansoperationer i Ukraina, och beskriver hur ryska operationer systematiskt sår split mellan soldater och civila. Familjemedlemmar till soldater vid fronten blir måltavlor. En av hennes vänner, vars man stred i en hårt pressad brigad, blev inbjuden till en chattgrupp på meddelandetjänsten Viber. Gruppen, som snabbt växte till tusentals medlemmar, alla anhöriga till soldater i samma brigad, framstod som ett nätverk för ömsesidigt stöd. I själva verket var den infiltrerad och styrd av ryska aktörer. Målet var att piska upp panik, sprida falska rykten om enorma förluster och uppmana kvinnorna att protestera hos lokala myndigheter för att få hem sina män. Att försvaga försvarsviljan inifrån, genom att attackera det allra sköraste. Oron för ens närmaste.
Det stannar inte där. Den kanske mest vidriga ryska strategin riktas mot barn. Petro Jatsenko från den ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) delar vid mötet en historia som får det att isa sig i rummet. Ett barn får ett meddelande på sociala medier från en okänd avsändare. Rösten i ljudklippet låter som en jämnårig och erbjuder en belöning för att hämta ett paket på en viss plats. Barnet, som inte anar oråd, luras att hämta paketet, som visar sig vara en sprängladdning. Men det slutar inte där. Samtidigt som Ryssland med intention dödar och skadar barn, så stjäl de deras bilder från sociala medier, för att sedan använda dem i påverkanskampanjer för att demoralisera deras föräldrar vid fronten.
När jag sitter där i mötet och lyssnar till mina ukrainska kollegor, blir det så tydligt hur den ryska krigföringen inte känner några gränser. Det som testas och förfinas i Ukraina idag, används redan mot oss i Europa. En annan talare, från Molfar, en ukrainsk underrättelseeorganisation som arbetar med OSINT -Open Source Intelligence, presenterar en kartläggning av hur rysk-ortodoxa kyrkor systematiskt placerats i närheten av strategiskt viktiga platser i Europa, inklusive i Sverige. Som författaren och journalisten Patrik Oksanen under flera år rapporterat om i reportage och i krönikor, och även i boken “Rysslands hemliga krig mot Sverige”, finns en sådan här kyrka också i Västerås, precis nära viktig flygplats i Sverige. Det handlar inte om religion, utan om att skapa infrastruktur för underrättelseinhämtning och påverkan.
Mitt eget bidrag i panelen handlade om mina erfarenheter av forskning och utveckling för att möta rysk hybridkrigföring och informationspåverkan, såväl från Sverige som Ukraina. Mot bakgrund av det rådande läget vi ser med en ökad grad av hybridkrigföring såväl i digitala som fysiska miljöer, behöver vi öka vår förmåga att skydda våra samhällen. Jag beskrev hur jag menar att vi behöver arbeta längs tre parallella spår.
På kort sikt måste vi vässa vår förmåga att upptäcka, analysera och motverka påverkanskampanjer och hybrida hot. Här spelar det roll såväl vilka arbetssätt och metoder vi använder, som hur vi leder och organiserar vårt försvar, såväl civilt som militärt. Teknikutvecklingen är helt avgörande att förstå, eftersom den på många sätt formar och utgör arenan för stora delar av den informationspåverkan och hybridkrigföring vi utsätts för. Utan kunskap om, och färdighet i, spjutspetsteknik inom automatisering, AI, och metoder för open source intelligence, kan vi varken nyttja tekniken till vår fördel, eller för den delen möta de angrepp vi utsätts för. I den svenska kontexten pekar den nyligen av Carl Bildt framlagda underrättelseutredningen på liknande behov.
På medellång och lång sikt är medie- och informationskunnighet (MIK) avgörande, ett ständigt pågående arbete i ett landskap som förändras med teknikens hastighet. Carl Piva, VD på Internetstiftelsen i Sverige, deltog också han i Porto, och beskrev i detta sammanhang deras framgångsrika utbildningsprogram och kunskapshöjande insatser som redan tränat nära hälften av Sveriges lärare i att navigera säkert på nätet.
Men på lång sikt menar jag att måste vi våga tänka nytt och större. Det mesta av de insatser vi gör idag för att möta hybridkrig och informationspåverkan är reaktiva, och tar sin utgångspunkt från ett nuläge som vi har svårt att lyfta oss ur och betrakta analytiskt. Hur vår digitala miljö är designad och organiserad är inte en självklarhet. Det är en dynamisk och föränderlig kontext och här är det vanskligt att vara teknikdeterministisk. För teknikutvecklingen, och vårt opinionsbildningslandskap, är formbart. Frågan är bara vem eller vilka som formar det efter sina önskemål och behov. Vår tids digitala “offentlighet” ägs och styrs idag i mångt och mycket av privata, kommersiella aktörer vars affärsmodell inte är att främja demokrati, utan att maximera engagemang. De sociala medieplattformarna är inte torg, de är tivolin.
För att ge ett konkret exempel på komplexiteten i detta, kom nyligen ny forskning i tidskriften New Media & Society, som visar att Tiktok skapar politiska ekokammare som förstärker polarisering. En analys av över 16 miljoner videor visar att användare främst exponeras för åsiktsbekräftande innehåll i politiskt homogena nätverk. Högerorienterade nätverk tenderar att vara mer isolerade och tätt sammankopplade, medan vänsterorienterade har närmare kopplingar till etablerade medier. Polariseringen drivs på av att användare med mer extrema åsikter publicerar mer politiskt innehåll, vilket i sin tur förstärks av plattformens sociala belöningssystem som gillamarkeringar och delningar. För oss i Sverige med förhållandevis stor användning av Tiktok, väcker det tankar om utformning och design av opinionsbildningslandskapet. Plattformens kinesiska ägande och algoritmiska design väcker frågor om såväl informationskvalitet som potentiell påverkan.
En annan studie, här återgiven i The Guardian, visar dessutom att politisk informationspåverkan sker på TikTok i linje med CCP’s ståndpunkter, samt att detta får märkbara effekter bland tonåringar som använder plattformen.
Den som äger, formar och förstår vår data, och den som designar våra digitala tjänster, den formar också förutsättningarna för vår opinionsbildning, och även vår demokrati.
För 80 år sedan, efter andra världskrigets erfarenheter av radiopropaganda, skapade vi public service. På många sätt en innovation för att säkra en infrastruktur för det offentliga samtalet som tjänade allmänheten, inte makten. Det är dags för ett liknande språng idag. Vi måste börja designa en digital offentlig infrastruktur som är byggd för att vara öppen, resilient och som vilar på och förstärker demokratin. Inte tvärtom.
Men tillbaka till Porto. Mina, mina svenska och ukrainska kollegors redogörelser, förslag och reflektioner möttes av både ett allvar, men samtidigt en nyfikenhet och intresse bland de närvarande parlamentarikerna från de olika OSSE-länder som deltog i mötet. Förståelsen för läget var påtagligt och jag kunde även känna många av de deltagande delegaternas frustration över komplexiteten och svårigheten att möta de utmaningar Europa står inför. Det blev också tydligt hur viktig samverkan och nära samarbete är för att möta hoten mot Europa. Såväl bilaterala samarbeten som bredare. Och mest centralt hur viktigt samarbetet med Ukraina är. Det är en ömsesidig nödvändighet. Vi stödjer med vår kunskap om systembygge och långsiktig resiliens. De delar med sig av sina ovärderliga, smärtsamt förvärvade, erfarenheter och kunskaper från det pågående kriget. Det är en symbios för överlevnad.
En av de sista talarna, Mykyta Poturaiev, en ukrainsk parlamentariker, beskriver omfattningen av den informationspåverkan som äger rum. Rysslands finansiering inom området är omfattande, och Mykyta konstaterar att det är billigare att få västvärlden att tveka och det ukrainska folket att misströsta, än att vinna kriget med enbart vapenmakt.
När mötet avslutas och vi åter kliver ut i den portugisiska sommarvärmen är kontrasten mellan den vackra fasaden och den mörka verkligheten vi diskuterat nästan svindlande. Men det är inte hopplöshet jag känner. Tvärtom. Det som Ryssland försöker förstöra är det som håller våra samhällen samman är tillit. Tillit till varandra, till våra institutioner och till framtiden. Den försvarsvilja som det ukrainska folket uppvisar är en levande manifestation av denna tillit. Och den motståndskraft vi gemensamt bygger, i forum som dessa och i det dagliga arbetet, är vårt svar. Kriget om vår föreställningsvärld, vårt medvetande och våra sinnen är här, det pågår just nu. Men genom att lära, samarbeta och våga förnya våra demokratiska fundament, kan vi inte bara stå emot, utan också bygga något starkare. Det är en kamp vi inte har råd att förlora, och som vi, med gemensamma krafter, kommer att vinna.