Nedan är den första av två reseskildringar jag gjorde under den senaste veckan, då jag reste i arbetet till Ukraina. I föregåendeinlägg finns del 1. Det går också att lyssna på denna text när jag läser upp den från tåget mellan Kyiv och Lviv, och som en reseberättelse i podden Höjd Beredskap med Anders Lindberg och Patrik Oksanen i ett samtal om min text. Det är värt att höra den, framförallt för Anders och Patriks insiktsfulla reflektioner. Den finns bland annat på Spotify och PocketCasts.
Det är varmt och kvavt på tåget, de 13 timmar det tar att resa från Kyiv till Przemyśl i Polen. Det går inte att flyga till Ukraina. Tittar man på en flygradarkarta ser man krigets konsekvenser också där. Jag har lämnat Kyiv efter några intensiva arbetsdagar. Det har varit svårt men givande att kunna bidra med det jag kan.
Jag skrev tidigare om den första nattens raketanfall. Tyvärr är det vardag i Kyiv. Trots den sömnlösa natten väntade en arbetsdag fylld med forskning och utbildning i digital resiliens, informationspåverkan och AI – ämnen vars relevans blivit alltmer påtaglig i denna konflikt, där teknik, innovation och kampen om makten över ordet kommit att bli centrala beståndsdelar.
Eftermiddagen tog en mörk vändning när nyheten om raketattacken mot Poltava nådde oss. Omkring 150 människor rapporterades döda – en siffra overklig att ta in. Bland våra ukrainska kollegor spred sig en tung sorg. Deras tysta bestörtning talade mer än ord någonsin kunnat göra.
Efter arbetet beslöt vi oss för att besöka Maidantorget, en gång epicentrum för revolutionen. Idag är den förvandlad till en gripande hyllning till de fallna. Tusentals ukrainska flaggor vajar i vinden, var och en bärandes namnet på en stupad soldat. Fotografier, blommor och personliga tillhörigheter formar en mosaik av minnen och förluster. Framför mig breder ett hav av blå och gula småflaggor ut sig som ett levande täcke av sorg och motstånd. Vi stannar upp i havet av flaggor och är i stunden. En känsla av sorg, och ilska över detta ohyggliga våld människor och samhällen upplever får fortsätta.
Så begav vi oss mot järnvägsstationen. Här möttes vi av en annan påminnelse om krigets realitet. På en informationstavla i stora vänthallen lyster namnen på destinationer som Donetsk, Luhansk, Simferopol och Mariupol – städer som nu ligger bortom räckhåll, ockuperade av ryska styrkor. En av de städer som tidigare var ockuperad, Kherson, lyser vit igen och går åter att resa till. En tavla som visar förbindelser som inte längre existerar, blir samtidigt en symbol för hopp. I kontrasten mellan de döda soldaternas flaggor på Maidan och tågtidtabellens optimism finns kärnan i det ukrainska motståndet. Det är en nation som sörjer sina döda men vägrar att ge upp drömmen om en framtid där alla dess delar åter är förenade.
När tåget rullar ut från perrongen kan jag inte låta bli att reflektera över den enastående resiliens jag bevittnat under min tid i Kyiv. Trots nattens flyglarm, trots dagens fruktansvärda nyheter, trots åratal av konflikt, pulserar livet vidare i denna stad. Människor går till jobbet, forskningen fortskrider, och på tågstationen väntar resenärer på förbindelser som en dag ska återupptas.
Ukrainas kamp handlar inte bara om territoriell integritet eller geopolitik. Det är en kamp för rätten att drömma, för möjligheten att en dag kunna resa, prata, samlas och tänka fritt, utan förtryck. Om att kunna ta ett tåg till Donetsk eller Mariupol och hälsa på familj och vänner.