Det är en morgon där mörkret känns kompakt. Inte bara det fysiska mörkret utanför fönstret, utan ett större mörker som förefaller sänka sig över världen. Jag sitter med kaffekoppen och funderar över historiens pendel, hur den nu tycks svänga tillbaka mot något vi trodde vi lämnat bakom oss.
Vi ser konturerna av en ny världsordning ta form. Den multipolära värld som växer fram påminner alltmer om historiens mörkare kapitel. En värld där auktoritära regimer blir norm snarare än undantag. Där demokratier blir allt färre och allt svagare. Den regelbaserade världsordning som växte fram ur Westfaliska fredens principer 1648, och som fick kraft genom Bretton Woodsavtalen efter andra världskrigets fasor, tycks erodera bit för bit.
Europa står allt mera ensamt och med ett pågående krig på kontinenten. Det är lätt att känna hopplöshet när den starkes rätt återigen blir melodin som världen dansar efter. När illiberala demokratier blir allt mera norm i stora delar av världen.
Det är verkligen mörkt. Samtidigt är mörkret intet utan ljus. Genom historien har det alltid funnits de som vägrat ge upp drömmen om demokrati och frihet. Som i det tysta, eller öppet, fortsatt kämpa för alla människors lika värde. Från slavuppror i antiken till dagens demokratirörelser och Ukrainas kamp i kriget. Människans längtan efter frihet har alltid varit starkare än förtryckets kedjor.
Det är ingen slump att auktoritära regimer fruktar det fria ordet, den fria tanken, det fria mötet mellan människor. För i varje sådan frihetens gnista finns fröet till förändring. Varje gång människor möts i genuint samtal, varje gång någon vågar säga sanningen, varje gång medmänsklighet segrar över rädsla – då lever hoppet.
Vi går med stor sannolikhet en mörk tid tillmötes. Men det som får den att komma till ända, är vi alla som väljer hoppet, och agerar för det vi tror på.