På resa i krigets Ukraina del 1

Nedan är den första av två reseskildringar jag gjorde under den senaste veckan, då jag reste i arbetet till Ukraina. I nästa inlägg finns del 2.

Jag är i Kyiv i arbete, och tänkte ge min mer personliga bild av morgonens raketanfall det gick att höra om i SR.

Natten vilar tung över Kyiv. Luften står stilla, kvav och tryckande i slutet på sommaren. Plötsligt ekar ett starkt ljud genom tystnaden – min telefon väcker mig brutalt ur sömnen, och ackompanjeras av flyglarmet på gatan och hotellets högtalare. “Air alert! Proceed to the shelter,” hörs från telefonen. Klockan har precis passerat 04:40. Jag fick åtminstone dryga fem timmars sammanhållen sömn, tänker jag. Jag griper tag i min grab bag, alltid packad och redo vid dörren. Pass, dator, första hjälpen-kit, tourniquet, vatten, energibars – det viktigaste, komprimerat i en ryggsäck. I korridoren möter jag min kollega Nemo. Vi växlar några ord medan vi styr stegen ned genom hotellet mot skyddsrummet.

Hotellet bebos mest av oss som har krigsrelaterade ärenden i staden. Nemo skickar iväg ett kort meddelande om situationen till vår tjänsteman i beredskap på myndigheten, och finner sig snabbt därefter till vila på en av skyddsrummets sängar. Jag ligger vaken, jag brukar ha svårt att somna om vid denna tid. Det är tyst och stillsamt, frånsett när larmet åter hörs, och berättar att det är ett kritiskt läge.

Nu kommer också personalen ned i skyddsrummet. Telefonen är mina ögon till det som händer. I Telegram-kanalen “Monitor” flödar informationen om det pågående anfallet. “Inkommande kryssningsmissiler.” “fyra grupperingar”. Natten är mörk, men det digitala slagfältet lyser av aktivitet. Ett större angrepp än vanligt, noterar jag, men rutinen i rummet avslöjar att detta blivit vardag. Man väntar ut stormen.

Plötsligt hörs dova smällar i fjärran. En snabb kontroll på Telegram bekräftar. Missilerna har passerat vår sida av floden, troligtvis nedskjutna av det ständigt vakande luftvärnet. Tiden kryper fram tills äntligen signalen ljuder – faran över. Klockan 06:27 förkunnar min skärm: “Air alert in Kyiv is over. Threat lasted for 1 hour 47 minutes.” Allas telefoner i skyddsrummet berättar i kör att faran är över för denna gång. En nästan märkbar lättnad sprider sig i rummet.

Mobilen erbjuder en kort summering. Detta var den 1237:e luftvarningen i Kyiv sedan den fullskaliga invasionen inleddes i februari 2022. En siffra som säger mycket om vardagen i en stad i krig.

Med stela lemmar reser jag mig. Ett kort utbyte med Nemo, och vi återvänder till våra rum. Jag ser i telefonen hur Nemo rapporterat faran över till vår tjänsteman i beredskap. Längtan efter en dusch, att skölja bort nattens klibbiga hetta, blir nu mitt fokus. Tanken på frukost och dagens väntande uppgifter – en workshop och föreläsning i digital resiliens, informationspåverkan och AI – påminner om att det strax är en ny dag. Jag låter vattnet skölja över mig I duschen. För ett ögonblick rinner krigets verklighet bort med dropparna. Men bara för ett ögonblick. För utanför väntar Kyiv, en stad som vaknar till liv efter ännu en natt i krigets skugga.

På resa med Anders Nemo Stjernström.