Kriget i Ukraina går nu in på sitt femte år och jag är nyss hemkommen efter ännu en resa till krigsvinterns Kyiv. Detta är min reseskildring och reflektion.
Tåget glider in på Kyiv centralstation under tidig kväll. På perrongen virvlar ångmoln från vagnarna upp mot en himmel som saknar stjärnor. Snön har lagt sig mjukt över rälsen och i det kalla blåaktiga ljuset liknar tåget ett fossil från en annan tid. Jag har gjort den här resan många gånger nu, och varje gång möts jag av samma känsla av förväntan och kärt återseende, när dörrarna öppnas mot perrongen och kylan och det som väntar.
Jag reser till Kyiv i rollen som forskare i RISE och på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar. En vecka av möten, innovationsforskning, utbildning och träning tillsammans med med myndigheter, civilsamhällesorganisationer, institutioner, företag och kollegor.
Kyiv på vintern bär kriget på ett annat sätt än sommaren. Luften är kall och klar. Många hushåll i staden saknar el, värme och vatten. De ryska anfallen mot energiinfrastrukturen har inneburit allvarliga och systematiska skador, och hundratusentals stadsbor har evakuerats eller valt att lämna under de svåraste perioderna. Det märks. Kvällsgatornas glesare ström av rörliga gestalter. Fönster som är mörka där de borde lysa. Men Kyiv lever ändå, på ett sätt som är svårare att förklara än att uppleva. Restaurangerna är öppna. Folk rör sig med den något sänkta blicken hos dem som är vana vid att registrera omgivningens förändringar. I parkeringsfickorna längs sidogatorna står bilar begravda under snötäcken som om ingenting hänt.
Nätterna är en annan sak. Flyglarmen kommer utan att meddela sig i förväg. Ibland en gång per natt, ibland tre. Skyddsrummen i staden är inbyggda i vardagen på ett sätt som påminner om hur vi i Sverige behandlar brandutrymningsplaner, men med den avgörande skillnaden att folk faktiskt använder dem. Man lär sig att sova lätt. Man lär sig att lyssna på det som inte låter. Och man lär sig att förstå något om vad uthållighet egentligen innebär, inte som abstrakt begrepp utan som ett faktum i en kropp som inte har fått tillräckligt med sömn.
Veckan är fylld av möten. Några är strategiska samtal med myndigheter och partners om det svenska stödet och hur det ska utvecklas för att bli mer effektfullt och göra mer nytta. Sedan utbildning, träning och övning tillsammans med aktörer, där vi tillsammans lär av varandra och skapar förmåga. Engagemang i innovationsworkshops och operativt arbete för att bidra till Ukrainas förmåga i ett pågående hybridkrig. Sedan har vi de där mötena sommer tar sig formen av återseenden med kollegor och vänner som kommit att bli viktiga i mitt liv under de år jag rest till landet. Det händer något med relationer som byggs under de omständigheterna. De bär en närhet och ett allvar och en värme som är svår att replikera i ett normalt professionellt sammanhang. Vi träffas kring bord på caféer eller i mötesrum på myndigheter och pratar om arbetet och om livet och om hur saker förändrats, och under varje sådant samtal finns en osynlig fond av det som pågår utanför.
En av veckans primära aktiviteter är ett kurstillfälle inom ett program som heter Total Defence: Leading Resilient Ukraine, drivet av organisationen Join Ukraine och Katolska universitetet i Lviv, med stöd från bland annat Myndigheten för psykologiskt försvar och Folke Bernadotteakademin. Det är ett certifieringsprogram om totalförsvar, riktat till ukrainska nyckelpersoner från myndigheter, militär, civilsamhälle och media. Idén är att totalförsvar inte är en militär angelägenhet utan ett samhälleligt kontrakt, och att det kontraktet kräver att alla dessa aktörer förstår varandra och sin gemensamma roll. Liubov Tsybulska, grundaren av Join Ukraine, beskriver det som att i moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.
Kurstillfället rymmer ett antal moment. Svenska experter föreläser om det civila försvaret, om informationsoperationer, om institutionella strukturer och om erfarenheter från ett land som just nu håller på att bygga upp samma kapaciteter som Ukraina redan är tvunget att använda. Det är ett märkligt men viktigt möte. Sverige kan erbjuda strukturer och lärdomar och modeller. Ukraina kan erbjuda den brutala skärpan av ett land som testat allting i verklighet och inte i simulering. I rummet sitter trettio ukrainska deltagare som inte behöver en förklaring till vad krig är eller innebär, men som utvecklar förmåga genom att reflektera och utvecklas tillsammans med varandra, och med utbildarna.
Mitt eget bidrag är ett workshopmoment om att skydda förestående val mot hybridhot. Materialet jag arbetar med är ett kortleksmaterial, ett tränings- och övningsverktyg framtaget i samarbete med ukrainska myndigheter och anpassat specifikt för deras kontext och förutsättningar. Det svenska originalet, utbildningsmaterialet ”Möta Hybridhot”, är ett material jag arbetat med under lång tid, tillsammans med kollegor på RISE och Försvarshögskolan. Det ukrainska materialet är en anpassning, omtolkad och omskriven för att passa ett land som upplever hybridkrigföring under ett fullskaligt krig. Det är första gången vi kör det mot den här målgruppen.
Att gå in som utbildare, i ett rum av nya ansikten, och öppna ett övningsmaterial för första gången är alltid ett ögonblick av osäkerhet. Det blir än mer så i detta fall, där jag leder övningen på engelska, men med ett material skrivet på ukrainska. Det är svårt att veta inte hur det landar. Man vet inte om de kategorier man har konstruerat stämmer med de erfarenheter deltagarna bär med sig. Men det händer något ganska omedelbart den här gången. Deltagarna böjer sig över borden. De sorterar, diskuterar, håller upp kort mot varandra, pekar och organiserar. Gradvis ser jag hur övningen möter målgruppen på rätt ställe. Jag kan se engagemanget, samtalen fyllda av insikt och reflektion och som inte vill ta slut, även om klockan visar det. Jag ser hur gruppen rör sig från ett avsökande, prövande förhållningssätt till något som liknar analytisk säkerhet, hur diskussionerna skärps och hur frågorna förändrar karaktär under workshopens gång.
När övningen är slut märker jag hur nyfikenheten övergår till ett framtidsfokus. Flera organisationer frågar om de kan låna eller använda kortmaterialet direkt, vid utbildningar planerade sedan tidigare. En organisation vill ha det redan nästa vecka. En annan pratar om att använda det i ett eget program som startar inom månaden. Det värmer att veta att det vi skapar gemensamt kan göra skillnad på riktigt. Att få bidra till Ukrainas kapacitet att hantera hybridhot mot demokratiska processer, i ett land som befinner sig i den mest akuta fasen av ett faktiskt krig, är ett privilegium som är svårt att sätta i proportion till något annat jag gjort.
Men det finns ett Kyiv utanför konferensrummen och workshoparna och mötena också, och det vore en sorts missvisning att inte tala om det. En kväll sitter jag i Bar Diktat, en källarkrog ett trappsteg ner under gatuplanet, med rödtegelväggar och levande ljus och den ostuderade atmosfär som bara platser med riktigt egensinnig historia kan ha. Delar av Ukrainska Filharmoniska orkestern spelar Händel och cellons resonanser fyller rummet och når in i samtal och tystnader och de glas som hålls av händer som arbetat hårt den dagen. Vid bardisken sitter ett par ukrainska männ på permission och lyssnar utan att säga mycket.
En annan kväll är jag på en restaurang i ett av stadsdelens gamla hus, trä och tegelkonstruktioner som överlevt mer än ett sekel av historia, med kollegor som sitter mitt emot varandra och pratar om allt och ingenting och om hur saker hänger ihop. Kyivs kulturliv har en kraft svår att beskriva. Som om kriget tar fram det som är extra skarpt, extra tydligt, det som känns och är viktigt. Som inte låter sig kuvas. Teatrar spelar. Gallerier är öppna. Musiken stannar inte. Allt detta kan kännas paradoxalt, men på något sätt är det mer som ett svar. Kulturens sätt att föra i ljuset det liv som är värt att försvara. Som vittnar om hur det inte räcker att bevara territorium, om man inte också bevarar det som territoriet bär inom sig. Människor, kultur, gemenskap, samhälle. Och det är i den förståelsen, tror jag, som nyckeln till den ukrainska uthålligheten och motståndskraften delvis finns. Inte enbart som militär kapacitet och strukturer och materiella resurser, utan i ett samhälles föreställning om sig självt som tillräckligt värdefullt för att vara värt att rädda.
Det är kanske det jag tar med mig mest från detta besöket, som sker precis i slutet av det fjärde krigsåret. Känslan av att befinna mig i en stad som har bestämt sig för att fortsätta, och den känsla av tacksamhet jag har av att få vara en liten del av allt det arbete som görs för att säkra en ukrainsk seger.
Lämna ett svar