Den 16 augusti 2024 fick jag möjlighet att tala på ett evenemang med titeln “AI i skolan – beprövad erfarenhet och forskning” anordnat av Internetstiftelsen i samarbete med Aiit.nu. Detta hybridevenemang, som sändes live från Goto 10 i Linköping, samlade experter från forskning och skola för att diskutera hur AI kan vara ett verktyg för lärande och likvärdighet i skolan.
Min presentation, “Inför AI men lär av skolans digitalisering”, var en del av en serie föredrag som utforskade möjligheter och utmaningar med att integrera AI i klassrummen och undervisningen. I det här blogginlägget delar jag med mig av mina insikter från min presentation, med fokus på hur införandet av AI i skolan kan lära av den snart 50-åriga historien av skolans digitalisering.
Jag tänkte reflektera över kopplingen mellan skolans långa digitalisering, och den utveckling vi idag ser när det gäller AI. För att göra det, låt mig börja med att ta er tillbaka till 1980-talet, en tid då teknologi i skolan för mig som elev i grundskolan var en spännande nyhet, närmast något exotiskt. Jag minns fortfarande den där elektriska känslan i luften när vi först fick “data” på schemat. Vi var bland de första skolorna att få Compis-datorer i våra datasalar. Det var en helt ny värld som öppnade sig. Vi hade dessa stora, klumpiga datorer med svartvita skärmar. De kändes som något taget direkt ur en science fiction-film. Vi satt där med våra floppydiskar och lärde oss att skriva enkla program i BASIC. Vi lärde oss programmera spel som “masken” och vi fick trassla med skrivare och vänta på laddskärmar. Det kändes som att framtiden verkligen hade kommit till vårt klassrum. Något år senare fick jag också en dator hemma, och kom då att inse att det där med Compisdator i skolan kanske ändå inte var den smartaste grej svensk skola gjort, men likväl. Det var mer än något jag upplevt tidigare. Samtidigt, som med andra saker som inte är integrerade i verksamhet, så avtog spänningen efter ett tag. Den där första euforin övergick snabbt i en vardag där tekniken i skolan ofta kändes mer som en belastning än en tillgång. Datorerna fick inte den där plats som var tänkt. Möjligheterna tillvaratogs inte. Compisföretaget gick i konkurs och datorerna försvann. Det som hade börjat som ett löfte om en ny framtid i klassrummet blev istället en kortlivad trend. Det tog 20 år till innan elever började få tillgång till datorer i grundskolan. Och nu, flera decennier senare, pratar vi fortfarande om att digitalisera skolan. Men frågan är, varför lyckades vi inte fullt ut med digitaliseringen? Och viktigare, hur kan vi undvika att göra samma misstag med AI?
Jag tänkte prata lite om detta, och börja med en återblick i historian för skolans digitalisering. Vi står nu inför en ny teknologisk revolution med AI som lovar att förändra vår skola och undervisning på djupet. Men om vi inte blickar bakåt och ser till historian och vad vi kan lära oss, riskerar vi att hamna i en liknande fälla som vi gjorde med digitaliseringen. Jag tänkte reflektera lite om några av de möjligheter AI erbjuder, men också vilka fallgropar vi måste undvika. Hur kan vi skapa förutsättningar för att AI inte bara blir ännu en hype som snabbt tappar sin glans?
När vi reflekterar över de senaste 40 åren av skolans digitalisering, blir det tydligt att vi fortfarande står inför liknande utmaningar som vi gjorde då. Digitaliseringen har inte uppnått den genomgripande förändring som många hoppades och trodde på, och vi pratar fortfarande om att “digitalisera skolan”.
Om jag ska börja med något vi kan se tillbaka på, så är en av de mer problematiska bristerna hur digitaliseringen har behandlats inom lärarutbildningen. Istället för att integrera digitala verktyg och teknologier som en naturlig del av lärarutbildningens praktik och arbetssätt, har frågan om studentens lärande i dessa områden lagts på den studerande själv. Visst har det funnits och finns specifika kurser vid lärarutbildningarna, men lärarutbildningens egen digitala transformation uppstod aldrig.
Lärarutbildningen producerar fortfarande lärare som inte känner sig bekväma med att använda teknik i undervisningen. Det behövs en utveckling där lärarutbildningen förhåller sig till teknik i lärarutbildningen, och ger lärare praktiskt erfarenhet, under sin utbildning. Det kan inte vila på den verksamhetsförlagda utbildningen att tillse denna sortens kunskap. Det behöver vara ett integrerat perspektiv i hela lärarutbildningen. Här handlar det om många dimensioner, så som hur teknik hos en skolhuvudman fungerar, hur planering, undervisning, bedömning och administration i skolan har digitala processer och där man nyttjar specialiserade verktyg.
Ska vi se till ytterligare områden för lärande, så förlorade vi mycket av det strukturerade stöd som en gång i tiden fanns för att bygga kunskap om skolans digitalisering med nedläggningen av Myndigheten för Skolutveckling för snart 15 år sedan. Det fanns såklart saker att ha synpunkter på i den myndighetens förhållande till skolans digitalisering, men det fanns en samlad praktik och kunskap i staten för skolans digitalisering. Med myndighetens nedläggning och överföringen av frågorna till Skolverket uppstod ett hack som fortfarande inte hanterats. Ett område där staten lämnade walk over var med nedläggningen av systematisk kompetensutveckling i digitalisering för alla lärare. Med myndighetens nedläggning lades också verksamheten PIM – Praktisk IT och Media ned, som diplomerade lärare i hela Sverige. Istället för en långsiktig och systematisk fortbildning har vi under lång tid haft ett system där fortbildning ofta tillhandahålls av teknikleverantörerna själva. Även om dessa bolag kan ha god utbildning, så för systemet med sig flera negativa konsekvenser. För det första har det begränsat tillgången till och nyttjandet av öppen mjukvara och hårdvara i skolan, områden där andra länder ligger långt före Sverige idag. Teknikleverantörerna väljer naturligtvis att utbilda med den teknik de själva saluför. För det andra har det skapat inlåsningseffekter där elever, lärare och skolor blir beroende av ett specifikt leverantörsekosystem, vilket kan begränsa deras teknologiska frihet och valmöjligheter. Det begränsar också deras tekniska förmåga och kunskap om möjligheter utanför de inlåsta miljöer de verkar inom.
En ytterligare brist har varit avsaknaden av en långsiktig nationell strategi för skolans digitalisering. Utan mätbara, uppföljningsbara mål, aktiviteter och tillhörande budget har vi fått ett fragmenterat utbildningslandskap där tillgången till god undervisning varierar kraftigt. I vissa skolor finns det utmärkta digitala resurser och välutbildade lärare, medan andra saknar grundläggande verktyg och stöd. En sammanhängande strategi skulle kunna säkerställa att alla elever, oavsett var de bor, får samma möjligheter att dra nytta av digitala verktyg i sin utbildning.
Ett i detta sammanhanget sista exempel på utmaningar för skolans digitalisering har varit bristen på förmåga att upphandla, förvalta och utveckla skolans IT-infrastruktur på såväl lokal som nationell nivå. Det har skapat stora problem. Många skolor sitter med bristfälliga IT-system som är dyra, svåra att använda och har säkerhetsproblem. Detta har lett till situationer där teknologin, som skulle ha varit en tillgång, istället blivit en börda. Exemplen på omfattande IT-projekt som havererat till delar på grund av bristfälliga upphandlingar och avsaknad av beställarkompetens eller utförarorganisation är många. Från Skolplattformen i Stockholm, till dysfunktionella elevplaceringssystem i Göteborg eller undermåliga system i Skolverket för digitala nationella prov. Det handlar om många miljarder kronor som vaskats på usel digitalisering. Utan en tydlig strategi och kompetens inom upphandling och förvaltning kan vi inte förvänta oss att digitaliseringen ska lyckas. Den blir en kostnad, en belastning och en ångest. Och priset betalar eleverna och skattebetalarna.
Dessa systematiska brister har hållit tillbaka skolans digitalisering i flera decennier. Om vi inte lär oss av dessa misstag, riskerar vi att AI möter samma öde. Det blir därför viktigt att ta ett helhetsgrepp och skapa förutsättningar för en god och framåtblickande process för att nyttja och integrera AI i skolan. Detta innebär långsiktiga strategier, hållbara utbildnings- och fortbildningsinsatser, samt effektiva upphandlings- och förvaltningsrutiner.
Så, om vi ser tillbaka på några av de exempel på brister i skolans digitalisering jag lyfte, och ser hur det går att använda dessa som lärdomar för att säkerställa att vi tar tillvara på AI:s möjligheter på ett effektivt och hållbart sätt. Hur skulle det kunna se ut? Vad behöver vi tänka på nu?
För det första måste vi skapa förutsättningar för att integrera digital kompetens och AI som en naturlig del av lärarutbildningen. Precis som vi tidigare nämnde, behöver teknik i lärarutbildningen ligga så nära i användning, utseende, format och tillgång som den man ser i skolan. Dess möjligheter och utmaningar behöver vara både teori och praktik i utbildningen. Lärare i lärarutbildningen bör för att möjliggöra detta själva ges möjlighet till fortbildning, träning och utvecklingsprojekt för att åstadkomma detta. Lärarutbildningen bör få en IT-administration som nära följer skolans digitalisering och skapar förutsättningar för lärarutbildningen att befinna sig så nära skolans praktik som möjligt i varje givet tillfälle. Forskningen inom AI och digital kompetens behöver närma sig lärarutbildningen, och lärarstudenter ges möjlighet att vara en del av denna. Om vi misslyckas med att integrera en ökad digital kompetens, där AI är en viktig del, i lärarutbildningen, riskerar vi att återigen ha en generation av lärare som inte är bekväma med att använda ny teknologi. Det kommer att leda till att AI-verktyg blir underutnyttjade och att de potentiella fördelarna inte realiseras i klassrummet. Det kommer också att innebär att de negativa effekter AI för med sig riskerar förstärkas.
Vi behöver också långsiktiga och hållbara fortbildningsstrategier för att säkerställa att alla lärare kontinuerligt utvecklar sin digitala kompetens och specifikt sin förmåga att använda AI. Det behöver finnas en långsiktig systematisk fortbildningsverksamhet där lärare får regelbundna utbildningar för att utveckla digital kompetens och färdigheter, där AI är en del. Utan långsiktiga fortbildningsstrategier riskerar vi att fortsätta att befinna oss i en problematisk situation där lärare är beroende av teknikleverantörer för utbildning. Det riskerar leda till inlåsningseffekter och begränsa skolans förmåga att använda öppen mjukvara och hårdvara. Det riskerar att skapa negativa inlåsningseffekter för nyttjandet av AI, driva ökade kostnader mot ett fåtal leverantörer och skapa sårbarheter.
Vidare behöver vi en tydlig och långsiktig nationell strategi för digitalisering i skolan där AI är en del. Strategin behöver mätbara mål, uppföljningsbara aktiviteter och en dedikerad budget. Den behöver vara mer än fluff. Mer än att bli bäst i världen. Det behövs en strategi för skolans digitalisering, där AI är en del, som inkluderar specifika mål för undervisning, administration, digital infrastruktur, datahantering, öppen mjukvara, och många andra områden. Den behöver främja öppna standarder och driva utveckling hos skolhuvudmän. Den behöver också följas upp regelbundet. Strategin bör också inkludera en budget eller ekonomisk plan för att säkerställa att alla skolor har tillgång till nödvändig teknologi och utbildning. Utan en långsiktig strategi riskerar vi att få ett fragmenterat utbildningslandskap där vissa skolor drar nytta av AI medan andra halkar efter. Det kommer att leda till ökade skillnader i utbildningskvalitet och begränsa elevernas möjligheter att få en likvärdig utbildning.
För att maximera nyttan av AI måste vi också förbättra upphandling och förvaltning av IT-infrastruktur på både lokal och nationell nivå. Skapa riktlinjer och stödstrukturer för skolor och kommuner för att hjälpa dem upphandla och implementera till exempel AI-teknologi på ett effektivt sätt. Detta kan inkludera centrala ramavtal för AI-verktyg, nationella stöd och verifieringssystem för att säkerställa att teknologin är säker och användarvänlig, samt resurser för att underhålla och uppdatera system. Verksamheter med ansvar för digitalisering behöver ha både förmåga att förvalta och förnya digitala system. Om vi inte lyckas förbättra upphandlingen och förvaltningen, och driva utveckling, riskerar vi att hamna med ineffektiva och dyra system som inte uppfyller skolornas behov. Det kan leda till säkerhetsproblem, andvändbarhetsproblem och ytterligare försvåra lärarnas och elevernas arbete med AI. Det kan göra skolan sämre.
Jag tror att vägen framåt är att möta dessa behov och utmaningar. Det är bara då det går att undvika digitaliseringens misstag i en tid av AI. Och det är först när vi agerar, har rådighet och väljer att forma vår framtid som vi kan skapa en där AI blir en verklig tillgång i skolan. Det är den väg vi behöver gå, och det förutsätter ett engagemang, kunskap och intresse från alla delar av utbildningsväsendet. Från elever och lärare till skolhuvudmän, regering och riksdag. Tack för mig.