Grönland och den nordiska solidariteten

I mars förra året befann jag mig i Nuuk för att föreläsa om digital resiliens i Arktis, inför en sal med forskare och beslutsfattare. Utanför fönstren låg fjorden stilla och grå. Samma vecka befann sig USA:s vicepresident JD Vance i Pituffik, den amerikanska flygbasen längst upp i norr. Han talade om säkerhetsintressen. Jag talade om hur små samhällen kan skydda sin demokrati när infrastrukturen ägs av någon annan. Jag beskrev också min upplevelse av det grönländska folkets motstånd mot amerikanska intressen i Aftonbladets podd Höjd Beredskap, strax efter det att jag själv föreläst på plats. Poddavsnittet fick titeln “Räkna med att Trump menar allvar om Grönland”. Jag och JD rörde oss i samma arktiska landskap den veckan, men i helt olika världar. Jag minns hur jag tänkte att vi alla befann oss i ett slags mellanrum, ett ögonblick innan någonting förändrades.

Det har förändrats nu.

Den 3 januari i år genomförde USA sin största militära operation i Latinamerika sedan invasionen av Panama 1989. Operationen motiverades med Monroe-doktrinen, principen från 1823 som hävdar att västra halvklotet är amerikanskt intresseområde. Samma dag publicerade Katie Miller, gift med Vita husets biträdande stabschef, en bild av Grönland täckt av den amerikanska flaggan. Under bilden stod ett enda ord. SOON. Danmarks ambassadör i Washington svarade inom timmar. Dagen efter gick statsminister Mette Frederiksen ut med ett ovanligt direkt budskap riktat rakt mot Washington. “Jag vill starkt uppmana USA att sluta med hoten mot en historiskt nära allierad och mot ett annat land och ett annat folk som mycket tydligt har sagt att de inte är till salu.” Trumps svar kom samma dag. “Vi behöver Grönland, absolut. Vi behöver det för vårt försvar.”

Det som gör situationen än mer påtaglig är att Trump redan innan årsskiftet utsåg ett särskilt sändebud till Grönland. Uppdraget gick till Jeff Landry, Louisianas konservative guvernör, som tackade presidenten på sociala medier. “Det är en ära att tjäna i denna frivilliga position för att göra Grönland till en del av USA”, skrev han. Danmarks utrikesminister Lars Løkke Rasmussen kallade utnämningen “djupt upprörande” och kallade upp USA:s ambassadör för att kräva en förklaring. Det är ovanligt rakt språk mellan NATO-allierade. Grönlands regeringschef Jens-Frederik Nielsen svarade med större lugn men lika tydligt. “Det här förändrar ingenting för oss här hemma. Vi avgör vår egen framtid själva.”

Men det stannar inte vid symboler och utnämningar. Redan i somras avslöjade Danmarks Radio att minst tre amerikanska män med kopplingar till Trump bedriver hemliga påverkansoperationer på Grönland. En av dem reste till Nuuk för att upprätta listor över USA-vänliga grönlänningar och personer som motsätter sig Trump. De samlade också in material som kan användas för att sätta Danmark i dålig dager i amerikanska medier. Danska säkerhetspolisen PET bekräftar att Grönland är måltavla för påverkanskampanjer som syftar till att skapa splittring mellan Grönland och Danmark. “Det vi ser är användningen av mjuk makt, påverkan och försök att skapa intern splittring”, sade en källa till DR. Det är ord som kunde beskriva Kremls metoder. Nu kommer de från en allierad.

Inte till salu. Det är intressant att Frederiksen valde just de orden. Den sista gången Danmark sålde ett territorium till USA var 1917. Då gällde det Danska Västindien, de tre karibiska öar som idag heter US Virgin Islands. Köpesumman var 25 miljoner dollar i guld. Men affären hade ett villkor. Danmark krävde att USA formellt skulle erkänna dansk suveränitet över hela Grönland. Den 4 augusti 1916 skrev utrikesminister Robert Lansing under en deklaration som gjorde just det. Med ett penndrag skapade amerikanerna ett undantag från sin egen Monroe-doktrin för att bekräfta att Grönland tillhörde Danmark. Det var ord som betydde något. De banade väg för att andra nationer också accepterade det danska anspråket.

Hundra år senare tycks de orden ha glömts bort.

För att förstå vad som händer idag behöver man ta del av den danska militära underrättelsetjänstens årsrapport. I årets utgåva av Udsyn nämns för första gången i historien USA som en del av hotbilden mot Danmark. Jacob Kaarsbo, tidigare chefanalytiker, kommenterade rapporten i Danmarks Radio. “Det är den part vi kallat vår största och viktigaste allierade ända sedan andra världskriget och bildandet av NATO, och nu är det plötsligt den parten som hotar oss.” Det mest känsliga och uppseendeväckande som någonsin kommit från den danska underrättelsetjänsten, sa han.

Det är värt att stanna vid orden “viktigaste allierade” ett ögonblick. Danmark har inte bara varit medlem i NATO. Danmark har spillt blod för alliansen. I Afghanistan stupade 43 danska soldater mellan 2002 och 2013. Det låter kanske inte som mycket jämfört med USA:s 2 461. Men räknat per capita hade Danmark bland de högsta dödstalen av alla NATO-länder. Danska trupper skickades till Helmand-provinsen, en av de farligaste zonerna. De skickade inte logistikpersonal utan stridande förband. Ett litet land med fem och en halv miljon invånare betalade nästan samma pris som supermakten, mätt i proportion till sin befolkning.

Jag stannar upp i den tanken. Den ordning som Danmark byggt sin säkerhet på sedan 1949 har USA som garant. Nu är garanten själv hotet. Samma nation som en gång erkände dansk suveränitet i skrift är den som nu hotar att upphäva den.

Här uppstår en paradox som är har betydelse. NATO:s artikel 5 är tänkt att skydda medlemmar mot angrepp. Men den kan inte aktiveras mot USA. Skälet är enkelt. NATO fattar alla beslut genom konsensus. Varje medlem kan blockera. När Turkiet invaderade Cypern 1974 var alliansen paralyserad eftersom både Turkiet och Grekland var medlemmar. Den situationen pågår än idag, femtio år senare. Men skillnaden till det som sker nu är avgörande. USA är inte part i en regional tvist. USA är den som utövar hotet. Det finns ingen tredje kraft med auktoritet att medla.

EU:s roll blir därför viktigare än någonsin. Lissabonfördragets artikel 42.7 innehåller en ömsesidig försvarsklausul som inte kräver konsensus på samma sätt som NATO. Frankrike aktiverade den efter Parisattackerna 2015. Grönlands status som utomeuropeiskt territorium skapar juridisk osäkerhet, det är sant. Men om EU vill vara en gemenskap som faktiskt står för något blir det svårt att titta bort.

Från svensk horisont är läget ovanligt tydligt. Danmark är vårt grannland. Statsminister Ulf Kristersson sade den 4 januari att det bara är Danmark och Grönland som har rätt att bestämma i frågor som rör dem, och att Sverige står fullt ut bakom sitt grannland. Det är bra. Frågan är vad som kommer efter orden. Magnus Christiansson vid Försvarshögskolan formulerade konsekvenserna i Dagens Nyheter. “Om USA tar Grönland är det slut med NATO. Det skulle totalt slå sönder hela grunden för alliansen.”

Det är en stor tanke att hålla i huvudet. Att stå upp för Danmark och för folkrätten kan innebära att ställa sig mot USA. Inte mot idén om Amerika, utan mot den nu sittande administration som nu styr landet och dess uttalade avsikter. Det svindlar lite. Men om vi accepterar den situation som nu råder, att en allierad stormakt hotar en annan allierad med territoriellt övertagande, utan att det för med sig konsekvenser, vad finns då kvar av de principer vi säger oss dela?

Moskva och Beijing har förstås noterat utvecklingen. Ryska kommentatorer var snabba att ställa den uppenbara frågan. Om USA kan åberopa Monroe-doktrinen i Venezuela, varför skulle inte Ryssland kunna åberopa sina säkerhetsintressen i Ukraina? Det är ett narrativ som tjänar Kremls syften. Konflikten mellan Europa och USA gynnar dem som längtar efter att se den transatlantiska gemenskapen falla samman. Men det vore för enkelt att skylla på utomstående krafter. Det är den amerikanska administrationen som valt att hota en allierad. Ingen tvingar dem. De gör detta mot sig själva och omvärlden. Simon Mølholm Olesen, historiker vid Aarhus Universitet, påminner om att den amerikanska militära närvaron på Grönland redan vilar på ett avtal från 1951 som ger USA vida befogenheter att bygga installationer. “Det är värt att notera när man talar om amerikanska säkerhetsbehov.”

I oktober deltog jag i ett panelsamtal på Island tillsammans med gxrönländska röster som delade sina erfarenheter av att plötsligt befinna sig i centrum för en global uppmärksamhet de aldrig bett om. Grönlands utbildningsminister Nivi Olsen öppnade med ord som har stannat kvar hos mig sedan dess. “Vi är inte handelsvaror. Vi är människor med historia, med kultur och med värdighet.”

Det finns en linje från det samtalet på Island, genom min vecka i Nuuk med den stilla fjorden utanför fönstret, till det som utspelar sig nu. Den handlar om vad som händer när små samhällen hamnar i stormakternas blickfång. Om hur fort retoriska utspel kan förvandlas till verkliga hot. Och om vad avtal och deklarationer egentligen är värda när den starkare parten bestämmer sig för att glömma dem.

I mars förra året kände jag att vi befann oss i ett mellanrum. Nu vet jag vad som kom efter. Det som händer nu är en prövning, ett test. Inte av USA, utan av oss. Av om vi menar något med de principer vi säger oss dela. Om avtal mellan nationer betyder något när det verkligen gäller. Om ett folk i Arktis har rätt att säga nej. Om Norden ställer upp för varandra. Robert Lansings penndrag från 1916 samlar damm i ett arkiv någonstans. Men svaret på de frågorna skrivs inte där. Det skrivs nu.

Referenser

Atlantic Council. (2024). NATO’s decision process has an Achilles’ heel. New Atlanticist.

DR. (2025, 10 december). USA beskrives på ny måde i trusselsvurdering: ‘Noget af det mest følsomme og opsigtsvækkende’. Danmarks Radio.

DR Mørklagt. (2025, 27 augusti). Centrale kilder: Mænd med forbindelser til Trump forsøger at infiltrere Grønland. Danmarks Radio.

European Parliament. (2015). The EU’s mutual assistance clause: The first ever activation of Article 42(7) TEU. European Parliament Research Service.

Forsvarets Efterretningstjeneste. (2025). Udsyn 2025.

Heath, C. (2025, 27 mars). Digital resilience in the Arctic. carlheath.se.

Heath, C. (2025, 18 oktober). “We are not commodities” – Grönland och kampen om det digitala samtalet. carlheath.se.

Mølholm Olesen, S. (2026, 5 januari). Greenland’s sovereignty. LinkedIn.

nordics.info. (2019, 21 juni). USA’s declaration on Danish sovereignty of Greenland, 1916. Aarhus University.

NPR. (2026, 4 januari). Denmark’s prime minister says ‘stop the threats’ over Greenland.

Pierini, M. (2020, 15 september). Is NATO paralyzed over the Greece-Turkey conflict? Carnegie Europe.

Scherer, M. (2026, 4 januari). Trump threatens Venezuela’s new leader. The Atlantic.

SVT. (2026, 4 januari). Mette Frederiksen svarar Trump om Grönland – stödet från Kristersson. SVT Nyheter.

Wikipedia. (2026). Coalition casualties in Afghanistan.

Wikipedia. (2026). Treaty of the Danish West Indies.

DN. (2026, 4 januari). Expert: Nato spricker om USA tar över Grönland. Dagens Nyheter.

BBC. (2025, 22 december). Trump says US ‘has to have’ Greenland after naming special envoy. BBC News.