Nedanstående tal höll jag den 21 oktober vid en middag arrangerad av Landshövdingen Cecilia Skingsley i Stockholms Län, där temat för kvällen var totalförsvar, säkerhet och innovation i turbulenta tider. En inspelad version av talet finns nedan.
Mina damer och herrar. Hur behåller vi vår utvecklingskraft när säkerhetsläget försämras? Hur skapar vi innovation utan att äventyra vår säkerhet? Det är frågor som många av er i rummet brottas med varje dag. I mitt arbete som forskare i RISE och Center for Security Design and Innovation ser jag hur dessa två krafter, innovation och säkerhet, inte behöver stå mot varandra. Tvärtom. Jag tänkte dela några upplevelser och insikter på dessa teman.
23 mars 2025. Det är kallt och stilla. Tillsammans med några forskarkollegor från Danmark, Finland och Grönland befinner jag mig många timmars båtfärd genom de isfyllda fjordarna norr om Nuuk på sydvästra Grönland. Vi är där i ett nordiskt forskningsarbete om digital resiliens i Arktis. Vi går i djup snö mellan öde hus i ett litet fiskesamhälle som inte längre finns. Fram tills för 20 år sedan levde omkring 200 personer i detta lilla samhälle. Idag var vi de enda där på ön, bortsett från isbjörn och sjöfågel. Det var så tyst. Bara vinden som virvlade snön framför oss. Samhället försvann på bara någon månad. Från en dag till en annan så försvann fisken. Den flyttade. Idag vet vi att det handlade om klimatförändringarna. Konsekvenserna för de boende var omedelbar. Utan fisk fanns ingen förutsättning för samhället. Inom loppet av någon månad var byn öde, och har så har den förblivit.
Jag stod där i snön och såg ut över byn som inte fanns, och tänkte, vad gör man när förutsättningarna för allt det man visste om vad det är att leva, en dag bara försvinner? Hur skulle jag reagera? Vad skulle jag göra?
12 juli 2025. Jag är trött och känner viss anspänning. Jag befinner mig i Kyiv, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för att som forskare och innovationsledare bistå myndigheter och organisationer i Ukraina med stöd i form av utbildning, träning, innovationsförmåga och teknisk kompetens. Den resan var min femte resa till Ukraina på tio månader. Denna resa har vi levererat nya tekniska stöd och specialdesignade AI-verktyg som vi utvecklat för att öka motståndskraften mot den ryska informationskrigföringen. Vi har kunnat hjälpa till att öka hastigheten i förmågan att gå från monitorering, till analys och rapport med hjälp av AI och automatiseringar. Svårt, men givande. Jag är trött, efter att ha ägnat fem nätter i rad i skyddsrummet. Veckan då jag var där, var en av de värsta hittills under kriget. Ballistiska missiler och hundratals drönare hade gjort det svårt att sova. Vid det här laget har jag vant mig vid doften av skyddsrummet. Hittat mina sätt att hantera nätterna. Men denna morgon var lite speciell. Vår partner i organisationen vi skulle träffa, hade meddelat koordinater för vårt möte. Vi hade lämnat all teknik bakom oss för att undvika risk för signalspaning. Vi fick särskilda anvisningar för hur vi skulle färdas för att undvika upptäckt. Väl framme vid mötesplatsen, i ett gammalt industriområde en bit utanför Kyiv, mötte vi ett välbekant ansikte, Sasha, ledare för verksamheten vi skulle besöka. Säkerheten här är viktig. Vi är på en av Ukrainas främsta skolor för Battle Pilots, eller drönarflygförare för stridsdrönare som används vid fronten. Boryviter, organisationen som Sasha leder, är en organisation i civilsamhället som stödjer Ukrainska armén med kompetens inom flera områden, däribland drönare. Organisationen skapades under krigets första dagar då det saknades en utbildningsinstitution för att utbilda battle pilots. Det var inte så konstigt, något liknande hade ju aldrig funnits tidigare. Nu, tre år senare, är Boryviter ett väloljat maskineri. De utbildar drönarpiloter i treveckors utbildningsomgångar. Efter en sådan omgång, så reser lärarna till fronten för att förhöra sig om hur kriget har utvecklats och förändrats sedan de var där sist. Utvecklingen av krigets teknologi och taktik går så fort, att utbildningarna måste anpassas efter varje omgång. Men kunskapen stannar inte vid utbildning. Den kunskap de tar tillbaka från fronten används också för att förstå vilka nya krav som måste ställas på den teknik som levereras till fronten. Kunskapen gör att de teknikföretag som idag tillverkar drönarna kan anpassa sin produktion i takt med behoven. Det är en brutal och allvarlig katt och råttalek på liv och död. Vad jag ser här är hur AI förstärker alla former av angrepp, från utvecklingen av drönare, till cyberattacker, och informationspåverkan. Förmågan att snabbt identifiera, analysera och stå emot sådana hot blir avgörande, också för Sverige.
Här ser jag exempel på framtidens sätt att arbeta. Inte trots krisen, utan genom krisen. Boryviter visar att när vi tillåter oss att organisera annorlunda, när vi släpper kontrollen för att vinna förmåga, då kan vi åstadkomma det omöjliga. På kvällen i skyddsrummet reflekterar jag över vad jag sett. Vad är det som gör att en organisation förmår göra det den aldrig gjort? Hur skapar vi den förmågan här hemma i Sverige?
12 september 2025. RISE innovationsverkstad på Lindholmen sjuder av aktivitet. I verkstaden, som mer påminner om tomtens julverkstad än något annat, pågår febril aktivitet. Under två dagar har polischefer och specialister från NOA varit fördjupade i operativt innovationsarbete tillsammans med forskare, designers och utvecklare vid RISE. Sedan ett drygt år arbetar vi tätt med Polisen för att öka deras förmåga till förnyelse och transformation, men också för att operativt öka innovationshastigheten. De är djupt försjunka i att utforska nya arbetssätt och metoder för att upptäcka eller inhämta information om organiserad brottslighet. Ett exempel är hur vi tillsammans utvecklar tekniker för underrättelseinhämtning genom öppna källor på internet. Ökad förmåga inom open source intelligence, ger snabbare och bättre tillgång till information, vilket ökar innovationshastigheten. Genom att minska avståndet mellan tillämpad forskning och operativ verksamhet ökar vi steg för steg takten.
Inspiration för arbetssätten och metoderna som vi arbetar med tillsammans med Polisen, hämtar vi från vårt pågående arbete med de Ukrainska myndigheterna, som vi arbetar med genom Myndigheten för Psykologiskt Försvars uppdrag. Med dem, och även med vår svenska myndighet, arbetar vi idag i tvåveckorssprintar. Varannan vecka träffas vi i ett kort planeringsmöte, där vi tillsammans ställer oss fyra frågor. Vad har hänt i myndigheten sedan vi sågs sist? Vad har hänt i myndighetens omvärld sedan vi sågs sist? Vad har hänt i forskningen sedan vi sågs sist? Och vad har vi gjort sedan vi sågs sist. Baserat på den nya lägesbild som växer fram ur svaren på frågorna, så kursändrar vi och lägger en ny plan för kommande två veckor. Vecka ut och vecka in arbetar vi nu på detta sätt, i djup samverkan. Det är oerhört givande att se hur den innovationsförmåga och innovationsledning vi kan bidra med gör direkt nytta för både Ukraina som för Sverige. Det är ett ömsesidigt utbyte. Ett ömsesidigt lärande.
Förnyelse brådskar. För det är inte bara klimatkrisen, kriget i Ukraina eller den organiserade brottsligheten som skapar stora utmaningar för oss idag. Häromdagen, vid en förmiddag av seminarier om forskning och demokrati hos Landshövdingen i Västra Götaland Sten Tolgfors, tog professor Staffan Lindberg vid V-Dem institutet vid Göteborgs Universitet, bladet från munnen och kallade en spade för en spade. I deras världsledande forskning om demokratier och deras tillstånd, konstaterade Lindberg att USA inte längre kan räknas vara en demokrati. Sedan Trump återkom till makten har vi hamnat i en än svårare situation. Resan till Grönland, som jag var på i mars, den råkade sammanfalla med J D Vance besök där. För mig blev det där och då tydligt att Trump menar allvar med hans idéer om att vilja annektera en del av kungariket Danmark, en allierad, och en av våra närmaste nordiska grannar. Det stämmer till eftertanke. Vad är betydelsen av att en av våra historiskt närmaste allierade inte längre är en demokrati? Att de utsätter vår granne Danmark för hot om annektering?
Med mina glasögon, där jag verkar inom området digital resiliens, är jag djupt bekymrad. Hur gör vi, när vi är så beroende av teknologi från USA? När omkring 80% av vår data passerar amerikanska företags system? Hur gör vi när merparten av vår opinionsbildning idag äger rum på antingen amerikanska eller kinesiska sociala medier som idag mest efterliknar kommersiella digitala tivolin? Med den omvälvande geopolitiska förändring vi nu ser, står vi i behov av en kraftfull uppväxling i takten av vår digitala kontinuitetshantering, i hela samhället. Framförallt när det gäller samhällskritisk digital infrastruktur. Vi är inte ensamma i denna nya situation. Danskarna har satt digital suveränitet högst på agendan under deras EU-ordförandeskap. I Sverige har framsynta kommuner, så som Helsingborgs Stad, som jag haft förmånen att få arbeta med, tagit tag i frågorna, med målbilden att kunna dela med sig av resulatet också till andra offentliga verksamheter. I staten har eSam, en myndighetssamverkan för omkring 40 myndigheter, liknande verksamhet. Det är bra. Men det behöver göras så mycket mer.
Vi lever i en tid av omställning, där vi står inför att behöva öka vår förmåga att leda och organisera för förnyelse och transformation, för att kunna ge oss en ökad kapacitet att skydda och försvara oss, och skapa nya förmågor. Det räcker inte med att göra likadant som vi gjorde igår. När samtiden är lugn är framtiden mer förutsägbar, då går det att fatta faktabaserade beslut baserat på föregående års resultat, och dra ett streck rakt in i framtiden med ett tydligt mål. Den tiden lever vi tyvärr inte längre i. I de turbulenta tider vi nu befinner oss i, står vi i ett läge där vi måste göra och åstadkomma det som vi aldrig gjort förut och aldrig ställts inför. Det finns inte en färdig karta. Vi måste lära oss att navigera osäkerhet.
Så hur åstadkommer vi detta? En betydande del av min forskning, som jag gör vid Göteborgs Universitets forskarskola för digital förvaltning, ägnar jag åt just dessa frågor. Där undersöker jag hur vi förmår öka vår rådighet i omställning. Det jag ser växa fram i mina resultat, är att svaret är komplext och mångfacetterat, som så ofta. Jag ser att vi måste sluta göra saker som inte längre har effekt. Men framför allt måste vi ha rådighet och mod att våga och vilja tänka annorlunda och nytt. Vi måste skapa förmåga att systematiskt arbeta för att ställa om arbetssätt, metoder, praktiker och teknik. Vi måste ha förmåga att kunna arbeta tillsammans, över organisatoriska gränser.
Förändring är inte lätt. Den kan göra ont. Men vi har mycket som måste förändras nu. Och mycket nytt som behöver skapas. Det finns barriärer som står i vägen för utveckling, och de måste vi ta bort eller navigera runt. Vi har byggt upp ett sätt att organisera oss som vilar tungt på gamla förvaltningsmodeller. Forskning och praktisk erfarenhet visar idag samma sak. Många av totalförsvarets verksamheter präglas djupt av en kultur där regelefterlevnad står i centrum. Det är en kultur där rädsla att göra fel får styra. Beslut skickas uppåt i stället för att tas där arbetet görs. Beslutsprocesserna blir långsamma. Flexibiliteten minskar. Medarbetare fokuserar på att följa regler och rutiner, även när de inte längre fungerar eller när de är föråldrade. Rädslan att göra fel skapar en försiktighet där målet blir att undvika kritik. Det riskerar att stoppa innovation och utveckling.
Vi måste göra bättre, mer och snabbare. För att klara det behöver vi utveckla ett tvåhänt ledarskap. Vi behöver kunna arbeta med förvaltning och stegvis utveckling där vi fattar beslut baserade på fakta, där vi har kunskap och beprövade metoder. Där vi kan optimera och effektivisera. Men samtidigt måste vi också kunna arbeta med innovation och förnyelse. Det kräver ekonomiska, kulturella och organisatoriska förutsättningar att pröva och testa, att misslyckas och testa igen. Vi måste lära oss och utveckla vår förmåga att kunna prioritera och veta när vi behöver arbeta på vilket sätt. När vi å ena sidan leder genom förvaltning och målstyrning, och å andra sidan när vi leder genom förnyelse och arbetar målsökande. Vi måste utveckla hur vi arbetar, med vem, på vilket sätt och var. Vi måste öka vår förmåga till innovation. Den kommer inte av sig själv. Det gör vi genom att bygga fungerande system för innovationsledning. Med ett ledningssystem för innovation kan vi göra det vi aldrig gjort tidigare, med kontrollerad risk och hög fart framåt.
Här kan vi alla göra skillnad utifrån våra förutsättningar. Ett steg som jag tillsammans med kollegor i RISE, Göteborgs Universitet och flera andra akademiska parters tar för att bidra ytterligare, är genom att upprätta en ny forskarskola tillsammans med ett tillämpat och praktiskt utvecklingsprogram för organisationer, som vi väljer att kalla FORUM Totalförsvar, forskarskola för omställning och utveckling i totalförsvaret. Det blir en möjlighet för yrkesverksamma i verksamheter inom totalförsvaret att omsätta sin praktik i forskning, och bidra till ökad kunskap. Men det blir också en arena för organisationer att samlas i för att mötas i de komplexa utmaningar som omställning innebär. Genom en tillämpad forskningsmiljö i tät samverkan med aktörer i totalförsvaret hoppas vi på att kunna bidra till att utveckla ökad förmåga på många ställen. Möjligheten att vara en del av detta innovationspartnerskap är öppen och ni alla välkomna att bidra.
Det finns mycket att känna oro över inför framtiden. Men jag känner också hopp. För jag har sett vad som är möjligt. Jag ser människor i svåra situationer växa och utveckla förmågor de inte visste att de hade. Jag ser organisationer transformeras på veckor när de måste. Den förmågan finns i oss. Den finns i detta rum. Frågan är bara om vi väljer att väcka den nu, eller vänta tills vi måste.
För någonstans är det så, att ingen annan kommer att göra det åt oss. Ansvaret vilar på dig och mig. Vi är de som måste leda den förnyelse vi ser ett behov av. Vi är de som behöver mod att våga bryta invanda mönster och välja nya vägar. Det handlar om ledarskap i omställning. Vilka ledare vill vi ha varit när framtiden ser tillbaka på vår tid? De som stod upp och mötte tidens utmaningar med blicken riktad framåt? Eller de som dröjde i väntan på att andra skulle ta initiativet? Morgondagens totalförsvar tar form här, i de beslut vi fattar nu. Det är en angelägenhet för alla. Möjligheten finns framför oss. Och valet är vårt att göra. Tack.