Så har jag passerat gränsen till Polen, och lämnat Ukraina för tredje gången på sex månader. Precis som tidigare resor har jag en kluven känsla, när jag passerar gränsen på vägen hem. Å ena sidan är det skönt att vara på väg hem igen. Å andra sidan känns det frustrerande att inte kunna stanna och bidra mer till den kamp som mina numera vänner och bekanta är mitt uppe i.
Det är en omtumlande känsla, att tänka tillbaka på den senaste veckans arbete. Något som gör sig påmint så fort jag passerar gränsen är risken för flyglarm. I Kyiv är det tyvärr mera regel än undantag att natten återföljs av flyglarm. Det är strax före elva på kvällen i Kyiv den andra natten, när det första flyglarmet skär genom luften. På min telefon lyser appen röd – ett varningssystem som har blivit lika vardagligt för Kyivborna som väderleksrapporter en gång var. Tillsammans med min kollega Nemo från Myndigheten för Psykologiskt Försvar skyndar vi oss över ett torg där flera förstörda ryska pansarfordon står som stumma vittnen till krigets brutala verklighet. Kvällens guldfärgade kyrktorn kastar sitt varma sken över vraken, som numera pryds med ukrainska flaggor och hoppfulla budskap. Förstörelse som förvandlas till symboler för motstånd. Vi är på väg mot hotellet men hotet om ankommande ballistiska missiler får oss att söka skydd på vägen. Skyddsrum, en plats som för många av stadens invånare har blivit en andra bostad under nattliga räder. Tyst väntan. När faran är över skyndar vi oss vidare mot vårt hotell igen, bara för att återigen höra flyglarmen ljuda. Istället för att ta oss till hotellrummen, söker vi oss flera våningar ner, i parkeringsgaraget, dit provisoriska sängar ställts upp i prydliga rader. Färgglada sackosäckar står utplacerade i ett försök att skapa en illusion av normalitet i den kalla betongmiljön.
I sängen i skyddsrummet tänker jag tillbaka på dagen som varit. Vid lunchtid dansade en grupp unga kvinnor på torget en bit ner för gatan, deras svarta kläder och vita handskar i perfekt synk mot den historiska fasaden. Dansen och musiken som läkande kraft, som uttryck för liv och normalitet. Nu är de sannolikt precis som vi skydd, i skyddsrum någonstans i staden, likt mig med mobilen i hand, följandes förloppet, medan man utanför kan höra drönarnas avlägsna och irriterande surrande. Hela upplevelsen fångar mig. Att detta numera är en vanlig kväll i en vanlig europeisk huvudstad. Kriget som snart har pågått i tre år.
Jag befinner mig i Kyiv för att tillsammans med Myndigheten för Psykologiskt Försvar stödja Ukrainas, och i förlängningen vår, kamp mot rysk desinformation och informationskrigföring. Mitt jobb är att med tillämpad forskning, innovation och utveckling bidra till stärkt förmåga. I mötet med samarbetspartners, kollegor och vänner märks det att kriget har pågått länge nu. Jag ser hur alla på ett eller annat sätt blir märkta av kriget. Jag möter ingen resignation. Visst finns där en frustration över kriget och en stark önskan om att det ska ta slut. Men samtidigt möts jag av en beslutsamhet lika påtaglig som Kyivs vinterkyla.
På Centre for Countering Disinformation (CCD), en myndighet och del av Ukrainas försvar mot informationskrigföring, sitter analytiker och strateger fördjupade i ett utbildningsmaterial vi har tagit fram. Det är en specialdesignad kortlek, översatt till ukrainska, som är ett stöd för utbildning i skydd mot otillbörlig informationspåverkan. “Кампанія впливу” – påverkanskampanj – står det på de blå korten som ligger utspridda över bordet. Ryssland utsätter Ukraina, men även Europa och resten av världen, med stora mängder informationspåverkan. Långsiktiga och väl designade påverkanskampanjer som syftar till att bryta ner den ukrainska försvarsviljan, få länder att sluta ge stöd, och underminera demokratin.
En del av vårt arbete är att bidra till myndigheters och civilsamhällets förmåga och färdighet. Under våra gemensamma workshopar och arbetsmöten identifierar vi med våra kollegor i Ukraina nya verktyg och metoder för att stärka arbetet mot desinformation och informationspåverkan. Kan vi förbättra förmågan till exempelvis monitorering, analys och rapportering, eller utveckla och förstärka arbetsflöden och processer, kan vi också öka verksamheters och därigenom samhällets motståndskraft. Språkbarriären är en utmaning, och ett sätt att överbrygga den som vi har utvecklat, och som kommit att fungera väl, är att vi skapat instruktionsvideos där jag, genom AI-teknik, talar ukrainska. Det är en av många små innovationer som visar hur teknologi kan användas inte bara för att utsätta oss för hot och påverkan, utan också för att bygga broar, förbättra verksamhet och stärka motståndskraft.
Efter en lång arbetsdag i CCDs moderna lokaler tillsammans med våra kollegor, återvänder vi så till vårt hotell. En bit ner för gatan står en slags julgran som är allt annat än traditionell. Den fångar mig, får mig att stanna upp och reflektera. Konstruerad av använda artillerihylsor och ammunitionstuber, krönt med en stjärna av skrot från drönare, markerar den krigets närvaro även i de mest fredliga av traditioner. De gröna julkulorna som pryder den skapar en makaber kontrast mot det dödliga materialet – en installation som på en gång är både vacker och skrämmande, och vittnar om krigets ständiga närvaro.
I kriget ger natten ingen riktig vila. Klockan 01:12 vaknar jag ännu en gång till det starka och numera allt för välbekanta ljudet av flyglarm. Min flyglarmsapp visar hur stora delar av norra Ukraina är markerade i rött. Chernihivska, Sumska, Poltavska och Kyivska oblast – namn som för tre år sedan var okända för de flesta svenskar, men som nu har blivit en del av vår gemensamma säkerhetspolitiska geografi. Igen rör jag mig hastigt ner för nödtrappan mot skyddsrummet. Många Kyivbor väljer att stanna i sina lägenheter när det ser att det är en drönarattack. En risk-kalkyl som har blivit en del av vardagen. De konsulterar sina appar, bedömer avståndet till explosionerna, och fattar beslut som man aldrig någonsin skulle behöva fatta. Men det är i denna vardag jag också finner Ukrainas styrka. Medan ryska robotar faller över staden fortsätter livet. Inte i resignation, utan i envist trots.
Jag kan själv känna hur lätt det är att från Sverige se kriget som något avlägset. Nyhetsrubriker och statistik. Även om det är helt begripligt, känner jag en frustration inför det. I Kyiv blir det självklart hur kampen angår oss alla. Ukrainas strid för demokrati och frihet är också Sveriges strid. För varje dag Rysslands aggressioner bemöts och bekämpas, för varje insikt i arbetet mot desinformation, för varje ny metod, nytt arbetssätt eller verktyg som utvecklas här, stärks inte bara Ukraina, utan hela Europas motståndskraft och säkerhet.
Kriget kommer inte att vara över förrän Ukraina har vunnit och Ryssland har besegrats så grundligt att det inte längre utgör ett hot mot Europa. Till dess måste vi fortsätta vi vårt arbete. Dag för dag, i vetskap om att varje litet bidrag till Ukrainas motståndskraft är ett bidrag till vår gemensamma säkerhet.