Jag sitter på mitt hotellrum i Stockholm och ser julshopparna skynda förbi på gatan nedanför för att få de sista klapparna köpta. Jag tänker tillbaka på morgonen, när ryska missiler återigen föll över Kyiv. Kontrasten mellan dessa två verkligheter har känts knivskarp för mig idag, eftersom jag hade ett planerat möte med mina ukrainska kollegor online bara en kort stund efter attacken.
“Vi hade en mycket svår morgon, Kyiv är under attack. Ge mig bara 5 minuter,” läste jag i meddelandet i telefonen från mina samarbetspartners på Center for Countering Disinformation (CCD), som jag arbetar med i ett forsknings- och innovationsprojekt om digital resiliens, AI och ökad förmåga att motverka informationspåverkan. Ett kort meddelande i telefonen som säger så mycket. Fem Iskander-missiler, alla nedskjutna av luftvärnet. Men fallande vrakdelar orsakade förödelse i fem distrikt. En död. Nio skadade. I tretton minusgrader står nu 630 bostadshus utan värme, tillsammans med sjukhus och skolor.
Ändå var mina ukrainska kollegor tillbaka online och i mötet, bara några minuter försenade. Alla precis uppe ur skyddsrum, uppkopplade på mobilen i vår krypterade app, på väg tillbaka till sitt kontor för att fortsätta arbetet. Händelseförloppet förde mina tankar tillbaka till min egen tid i Kyiv i september, när jag första natten där väcktes i vargtimman av det 1 237:e flyglarmet i staden. Jag minns hur jag grep min förpackade nödväska och fort rörde mig ner till skyddsrummet för att vänta ut missilerna. För mig några dagars upplevelse av liknande larm och procedurer. För våra kollegor, och för alla andra i Kyiv är det vardag.
“Detta är vår verklighet nu,” sa en av mina kollegor från CCD på dagens möte. “Vi kan inte pausa vårt arbete på grund av missiler. Det är precis vad Ryssland vill.” Kontrasten griper tag i mig. Medan jag ser människor utanför mitt fönster oroa sig över julklappar, vet jag att brandmännen i Kyiv röjer missilrester från gatorna. Det sker samtidigt, i Europa. Två verkligheter, som existerar parallellt. Samtidigt som jag känner sorg, ilska och förtvivlan över det jag ser och hör i Ukraina, ser jag värmen i julen, och om allt det vi i Sverige och Ukraina har att försvara.
Under hösten har mitt arbete fört mig mellan dessa verkligheter. Från NATO:s StratCom Center of Excellence i Riga till utbildning och träning i FIMI – Foreign Influence and Malign Information – i Lviv har jag sett hur Ukrainas motstånd formats och utvecklats till så mycket mer än bara militär styrka. Det handlar om en djupare form av motståndskraft, som visar sig i vardagens alla små beslut att fortsätta, att inte ge upp. Jag har kommit att få en djupare förståelse för vad det är att försvara sig. Ryssland kan när som helst välja att sluta sitt anfallskrig. De kan, om de vill, med ett endaste beslut, välja att avsluta kriget. För dem innebär det att återvända till Ryssland. För Ukraina är det inte samma läge. För Ukraina innebär det att landet upphör att existera som en fri och öppen demokrati om de skulle sluta göra motstånd. De skulle fråntas grundläggande mänskliga rättigheter så som rätten till åsiktsfrihet yttrandefrihet, föreningsfrihet och rätten till privatliv.
När mörkret nu faller över Stockholm speglas julbelysningen i de immiga fönstren. Det känns nästan overkligt att tänka på morgonens händelser i Kyiv. Det ryska försvarsdepartementet kallar det vedergällning för en tidigare attack. Men jag har lärt mig att se bortom sådan retorik. Ord och perspektiv spelar roll. Den ständigt pågående kognitiva krigföring som Ryssland men även andra länder som Kina bedriver, handlar om det. Att förskjuta perspektiv, att slå split mellan allierade, att skapa oro och att bryta ner försvarsvilja.
Men det mest slående med morgonens händelser var inte själva attacken, utan vad som sedan följde därefter. Hur snabbt arbetet återupptogs. Hur samarbetet fortsatte. Hur fokuset på att bygga starkare försvar inte vacklar. Det har lärt mig något fundamentalt om modern krigföring. Verklig motståndskraft handlar inte främst om vapen och teknik, utan om människors kollektiva vilja att försvara sitt sätt att leva.
Nu när dagen går mot sitt slut, med julmusik som tränger upp från gatan nedanför, är det svårt att inte tänka tillbaka och reflektera. Jag landar i att kampen mellan demokrati och förtryck handlar om dig om mig, om vår motståndskraft, och om vår vilja att stå upp för de värden vi vill försvara.