Ett ord. “SOON.” Under bilden syns en karta över Grönland, infärgad med amerikanska flaggan. Det är Katie Miller som postar på X den 3 januari, hon som är gift med Stephen Miller, Vita husets biträdande stabschef. Samma dag genomför USA sin största militära operation i Latinamerika sedan invasionen av Panama 1989 och tillfångatar Venezuelas president Nicolás Maduro. Nyheten om händelsen sprids blixtsnabbt över världen och reaktionerna låter inte vänta på sig. Danmarks ambassadör i Washington svarar inom timmar. “Vi förväntar oss full respekt för Danmarks territoriella integritet.”
2026 inleds med än mer sönderfall. Sedan många år skriver jag i december en utblick för året som kommer, och årets tema var just “sönderfall”. Men att händelseförloppen ska utspela sig så snabbt som de nu gör, hade jag inte föreställt mig. Det som utspelar sig framför våra ögon dessa första januaridagar 2026 är inte enskilda händelser utan episoder i ett större skeende, som håller på att förändra hela den internationella ordningen. Trumpadministrationens nationella säkerhetsstrategi, publicerad den 4 december, talar om att USA burit världsordningen “som Atlas” och nu lägger ned den bördan. Men det är inte multilaterala institutioner eller internationell rätt som tar vid. Det är den starkes rätt. Might makes right. Uttryckt i klartext, utan diplomatiska förskönanden, i ett officiellt strategidokument.
Det mest anmärkningsvärda i strategin är inte vad den säger om Kina eller Ryssland, utan vad den säger om Europa. Dokumentet, som jag berört tidigare i andra texter, hävdar att kontinenten står inför “civilisatorisk utplåning” och lovar att stödja “patriotiska europeiska partier” samt att aktivt “odla motstånd mot Europas nuvarande kurs”. Dokumentet går betydligt längre än att analysera europeisk utveckling, utan tycks mera likna ett program för att omstörta den.
Mette Frederiksen talade i sitt nyårstal om “hot, påtryckningar, nedsättande språk” från vad hon kallade “vår närmaste allierade genom hela livet”. Den danska militära underrättelsetjänsten identifierade för första gången i historien USA som ett säkerhetshot mot Danmark i sin årsrapport. Mark Carney, Kanadas nya premiärminister, konstaterade nyligen att “den decennielånga processen mot en allt närmare ekonomisk relation mellan Kanada och USA är över” och att Kanadas tidigare styrkor, grundade i nära band med Amerika, nu har blivit sårbarheter. Mexikos president Claudia Sheinbaum fördömde Venezuela-operationen samma dag den genomfördes, med hänvisning till FN-stadgans förbud mot våld mot suveräna stater. Timmar senare riktade Trump sig mot hennes land. “Något måste göras åt Mexiko.”
Med det som utspelar sig dessa första dagar under 2026 har USAs säkerhetsstrategi omsatts i handling. Dessa handlingar är som synes i sig synnerligen problematiska. Men inte bara utifrån vilka de direkta konsekvenserna är, utan också indirekt, genom vad USAs agerande möjliggör för andra.
Kina genomförde dagarna före nyår sin största militärövning mot Taiwan någonsin under namnet “Justice Mission 2025”. Hundratrettio stridsflygplan, fjorton örlogsfartyg, raketer i Taiwansundet för första gången sedan 2022. Xi Jinpings nyårstal deklarerade att återföreningen med Taiwan är “oundviklig”, ett ord som inte lämnar utrymme för tolkningar. Kina har under året också inrättat en ny nationell minnesdag, som Xi själv nämnde i sitt nyårstal: “Vi högtidlighöll 80-årsdagen av segern i det kinesiska folkets motståndskrig mot den japanska aggressionen och inrättade Taiwans återföreningsdag.”
Ryssland fortsätter sin offensiv i Ukraina utan tecken på att söka fred. Generalstabschef Gerasimov meddelade att Putin beordrat expansion av buffertzonerna i Sumy och Charkiv under 2026. Samtidigt driver Kreml en charmoffensiv mot Washington som Moscow Times beskrev som “den största och snabbaste förändringen i relationerna mellan USA och Ryssland sedan oktoberrevolutionen 1917”. Henry Sardaryan, dekanus vid ryska utrikesministeriets universitet MGIMO, uttalade sig i klartext på julafton i rysk statstelevision. “Där Trumps agerande sammanfaller med våra intressen, och detta gäller specifikt varje konflikt mot Europeiska unionen, varje försök att försvaga Europeiska unionen, ligger det direkt i vårt intresse.” Han tillade, utan omskrivningar. “Denna Europeiska union bör, om den inte kan krossas, åtminstone försvagas så mycket som möjligt.”
Ian Bremmer, grundare av analysföretaget Eurasia Group, pekade tydligt på konsekvenserna av USAs Venezuelaoperation. “Om Trump inte gillar dig och tror att han kan ta dig, så gör han det. Djungelns lag är farlig. Det som gäller för dina fiender idag kan gälla för dig imorgon. Missta er inte om vart världen är på väg.” Statsvetaren Seva Gunitsky vid University of Toronto ställde frågan – “Om Trump får göra detta i Venezuela, varför kan inte Putin göra det i Litauen? Eller Polen. Eller Frankrike?”
Det internationella systemet har vilat på principen att stater inte invaderar andra stater för att ta territorium eller byta regeringar. USA har brutit mot den principen förr, i Irak, i Grenada, i Panama. Men här finns en gradskilnad som är viktig. När USA agerar mot Venezuela så agerar de mot bakgrund av en ideologisk ram som explicit säger att regler är för de svaga, och med en säkerhetsstrategi som lovar att aktivt underminera allierade.
Journalisten David Frum föreslog i ett samtal med Anne Applebaum samma dag att vi kunde kalla Venezuelaoperationen för en “särskild militär operation”, med direkt anspelning på Putins benämning av invasionen av Ukraina. Applebaum utvecklade tanken vidare. Det verkar som om en uppgörelse om inflytelsesfärer håller på att ta form, där Ryssland får Ukraina, Kina får Taiwan, och USA tar kontrollen över västra halvklotet. “Det är oerhört farligt för Europa”, sa hon, “som då på något sätt blir öppet för rysk manipulation och kanske rysk invasion.” Om denna logik får fäste normaliseras våld mellan stater, och stora länders militära makt mot mindre blir accepterat. Amerikas välstånd och makt sedan andra världskriget har vilat på en helt annan idé om hur världen borde fungera. Nu ser vi konturerna av något annat. “USA kommer inte längre att se sig självt som ett demokratins fyrtorn”, konstaterade Applebaum, “utan snarare som en vanlig mobbande granne.”
Idén är inte ny. Redan i oktober 2019 vittnade Fiona Hill, tidigare säkerhetsrådgivare i Vita huset, inför kongressen om att Ryssland signalerat ett förslag om att byta Venezuela mot Ukraina. Det var under Trumps första mandatperiod, och Hill kallades som vittne i den riksrättsutredning som handlade om huruvida presidenten pressat Ukrainas Zelenskyj att utreda Joe Biden. Hill varnade för att Ryssland utnyttjade den politiska turbulensen i Washington, och att amerikanska aktörer spelade Kreml i händerna genom att behandla Ukraina som en bricka i ett inrikespolitiskt spel. “Ryssarna signalerade mycket starkt att de ville göra något slags märkligt bytesarrangemang mellan Venezuela och Ukraina”, sa hon. Budskapet från Moskva var tydligt: “Ni har er Monroe-doktrin. Ni vill ha oss borta från er bakgård. Tja, ni vet, vi har vår egen version av detta. Ni är i vår bakgård i Ukraina.” Det som då lät som en bisarr tanke håller nu på att bli verklighet.
Aleksandr Dugin, den ryske ideologen med nära band till Vladimir Putin, och som länge förespråkat ett eurasiskt imperium, kommenterade Venezuela samma dag med orden “Internationell rätt existerar inte längre. Det är var man för sig själv.” Han lät nöjd, och det borde oroa oss alla.
Ryska propagandister var snabba att utnyttja situationen. “Dags att se dubbelmoral i realtid”, skrev en. En annan ställde den retoriska frågan om USA nu skulle få sanktioner, stängas ute från idrotten, få sina medier censurerade, och svarade själv: “Nej. För när det gäller USA gäller inte reglerna.” Men det var Konstantin Malofejev, oligarken och finansiären bakom ryska nationalistiska rörelser, som drev argumentet längst. Han räknade metodiskt upp alla skäl Ryssland anfört för invasionen av Ukraina och kontrasterade mot Venezuela. Ukraina bröt mot Minskavtalen, Venezuela följer sina avtal. Ukraina hotade att gå med i Nato, Venezuela är inte ens med i BRICS. Ukraina är en granne och ett existentiellt hot, Venezuela delar inte ens gräns med USA. Slutsatsen var underförstådd men tydlig. Om USA:s agerande är legitimt, så var Rysslands det också. Det är precis det narrativ Kreml vill etablera.
Och Europa? EU:s höga representant Kaja Kallas talade med utrikesminister Marco Rubio om situationen i Venezuela. Hennes offentliga reaktion löd “Under alla omständigheter måste principerna för internationell rätt och FN-stadgan respekteras. Vi uppmanar till återhållsamhet.” Jämför det med Brasiliens president Lula da Silva, som skrev på X samma dag: “Bombningarna på venezuelanskt territorium och tillfångatagandet av dess president har passerat en oacceptabel gräns. Dessa handlingar utgör en allvarlig kränkning av Venezuelas suveränitet.” Brasilien är en demokrati, och Lulas kritik är principiell. Kinas utrikesministerium fördömde också operationen med orden “Djupt chockade över och fördömer starkt USA:s uppenbara användning av våld mot en suverän stat.” Men Kinas ord väger annorlunda. Beijing hotar Taiwan med samma våld de nu fördömer, och har aldrig erkänt Tibets rätt till självbestämmande. Det är inte principer som talar, utan geopolitisk kalkyl.
EU, världens största demokratiska gemenskap, manar till återhållsamhet medan Brasilien talar klarspråk och Kina spelar sitt dubbla spel. Det finns en logik i det, att hålla sig väl med Washington, att inte eskalera, att hoppas på bättre tider. Men logiken leder fel. Om EU fördömer Rysslands aggression mot Ukraina men bara manar till återhållsamhet vid USAs aggression mot Venezuela, framstår principerna som selektivt tillämpade. Och selektivt tillämpade principer är inga principer alls. De är preferenser. Och preferenser imponerar inte på Xi Jinping eller Vladimir Putin.
Thierry Breton, den tidigare EU-kommissionären, som nu är portförbjuden från USA för att ha genomdrivit Digital Services Act, sa det rakt ut i en intervju med TF1 den 28 december: “Låt oss inte vara naiva. Vi är omgivna av imperier, av rovdjur, som inte har vårt bästa för ögonen.” Han syftade på Ryssland, Kina och USA. Om EU:s institutioner konstaterade han: “Mycket svaga, för svaga.”
Det finns två tydligare scenarion som syns möjliga för USA de närmaste åren. Den första är att Trumpadministrationen konsoliderar sin makt, att mellantidsvalet 2026 inte förändrar något, att institutionerna fortsätter att vika sig, och att Amerika fullbordar vad Steve Bannon vid CPAC 2017 kallade “nedmontering av den administrativa staten”, en ordning där den starkes rätt ersätter rättsstatens principer, inte bara utrikespolitiskt utan också inrikespolitiskt. Den andra är att demokratiska krafter i USA gör motstånd, att domstolar och delstater bromsar de värsta övergreppen, att mellantidsvalet blir en vändpunkt, och att den amerikanska demokratin visar sig vara mer resilient än dess kritiker trodde. Jag vet inte vilken väg det tar. Ingen vet.
Men Europa har inte råd att vänta och se. Nu är tiden för handling. Och då inte som offer. Det vore fel ingång och fel perspektiv. Europa är fortfarande världens största ekonomi sammantaget. Europa har resurser, kompetens, institutioner som överlevt två världskrig och kalla kriget. Men Europa måste sluta med illusionen att den transatlantiska relationen kommer att återgå till det normala så snart de politiska vindarna skiftar i Washington. Den nya amerikanska säkerhetsstrategin lovar uttryckligen att stödja politiska krafter som vill omstörta den europeiska ordningen inifrån. Det är inte diplomati. Det är en uppbrott mot hela den ordning som byggts sedan 1945.
Finlands president Alexander Stubb talade vid Nordiska rådets temasammanträde i april 2025 om vad som utmärker nordisk beredskap: “Resiliens är ett tankesätt som är inbyggt i nordiskt beredskapstänkande, för i slutändan härrör resiliens också från att uppmärksamma individer tar ansvar för sig själva och andra.” De nordiska statsministrarna formulerade det i ett gemensamt uttalande: “Det utmärkande draget för nordiskt beredskapsarbete är samhällelig resiliens som bygger på individens delaktighet och grundar sig i tillit.” Den förmågan behövs nu. Inte för att ropa att vargen kommer, utan för att se klart på den värld som faktiskt tar form. En värld där USA agerar som Ryssland och Kina länge velat att USA ska agera, där den starkes rätt håller på att bli normalitet, där länder som Danmark, Taiwan, Ukraina och de baltiska staterna befinner sig i farozonen, och där det vi tagit för givet nu eroderar framför våra ögon.
Den regelbaserade världsordningen har alltid haft sina brister och sina dubbla måttstockar. Men alternativet är inte mer hyckleri. Alternativet är ingen ordning alls. Och i den världen är det de auktoritära regimerna som trivs och frodas. I den världen förtvinar demokratin.
Europa kan inte längre räkna med USA som garant för sin säkerhet eller som partner i att upprätthålla internationell rätt. Europa måste bygga sin egen strategiska autonomi, i försvar, i teknologi, i ekonomi, i förmågan att agera självständigt när det behövs. Det är dyrt, det är svårt, och det kommer ta tid vi kanske inte har. Men i ljuset av alternativen, syns det vara den väg som behöver vandras.
SOON. Ordet ligger kvar i mig. Det var tänkt som ett hot mot Grönland och Danmark. Kanske kan det bli något annat. En påminnelse om att handla medan tid fortfarande finns.
Referenser
Al Jazeera. (2026, 1 januari). China’s Xi says ‘reunification’ with Taiwan ‘unstoppable’.
Applebaum, A. (2025, 20 februari). The end of the postwar world. Anne Applebaum.
Bloomberg. (2025, 28 december). Former EU official hit with US visa ban urges bloc to fight back.
Bloomberg. (2026, 3 januari). China says it’s ‘deeply shocked’ by US move on Venezuela.
Bremmer, I. (2026, 3 januari). Maduro ousted in US raid: A major win for Trump [Video]. GZERO Media.
CBC. (2026, 3 januari). Canada reacts to Venezuela.
CiberCuba. (2026, 3 januari). Lula sale en defensa de Maduro tras captura.
Dimitrijev, K. [@kadmitriev]. (2026, 3 januari). Time to watch the double standards in real time [Inlägg på X].
Frum, D., & Applebaum, A. (2026, 3 januari), The David Frum Show.
Hill, F. (2019, 14 oktober). Deposition testimony [Vittnesmål inför kongressen]. U.S. House of Representatives Impeachment Inquiry.
Gunitsky, S. (2026, januari). Hegemon [Nyhetsbrev].
Jost, A. [@sashameetsrus]. (2026, 3 januari). Okay so because of Venezuela, the USA is going to get sanctioned… [Inlägg på X].
Kremlin. (2025, 31 december). Putin’s New Year address 2026.
Mexico News Daily. (2026, 3 januari). Sheinbaum condemns US military intervention in Venezuela.
Moscow Times. (2025, 31 december). 2025 saw the biggest change in US-Russia relations since the October Revolution.
Newsweek. (2025, december). Russian State TV praises Trump administration: “Adopted our point of view”.
Newsweek. (2026, januari). NATO ally Denmark says Trump’s US poses security threat.
Nordiska statsministrarna. (2025). Joint statement on cooperation for enhanced crisis preparedness and resilience. Valtioneuvosto.
Stubb, A. (2025, 1 april). Speech at Nordic Council Theme Session 2025 [Tal]. Republikens president.
White House. (2025, 4 december). National Security Strategy 2025.
Xi Jinping. (2025, 31 december). 2026 New Year message. Ministry of Foreign Affairs of the People’s Republic of China.
Leave a Reply