När demokratier dör sker det sällan som en stor smäll. De förtvinar i det tysta, genom administrativa beslut, som verkar tekniska när de fattas, men som i efterhand visar sig ha varit något annat. Nyligen publicerade Vita huset just precis ett sådant beslut. National Security Presidential Memorandum 7 (NSPM 7). Det förvånar mig att så få amerikanska och internationella medier har lyft fram detta presidentmemorandum i någon högre grad. För även om Trump under sina första nio månader lagt fram många ordrar och memorandum, så tillhör just denna ovanligheterna.
Ett säkerhetspolitiskt direktiv är inte vardagspolitik. Det inriktar och förklarar hur försvar, polis och underrättelsetjänster ska fungera. Vad NSPM 7 gör är att det riktar om FBI:s terrorbekämpningsapparat, det som kallas för Joint Terrorism Task Forces, mot amerikanska medborgare. Inte på grund av vad de har gjort, utan på grund av vad de tycker. I dokumentet finns en lista över kännetecken som ska vägleda utredare. Anti-amerikanska åsikter. Anti-kapitalism. Anti-kristendom. Kritik mot traditionella familjevärderingar. Det är ideologiska positioner som nu behandlas som tidiga varningssignaler för terrorism.
Common threads animating this violent conduct include anti-Americanism, anti-capitalism, and anti-Christianity; support for the overthrow of the United States Government; extremism on migration, race, and gender; and hostility towards those who hold traditional American views on family, religion, and morality.
Hannah Arendt flydde undan nazismen och ägnade sedan sitt intellektuella arbete åt att förstå totalitarismens ursprung och människans politiska ansvar. Hon skrev att ”The sad truth is that most evil is done by people who never make up their minds to be good or evil.” Det som gjorde störst intryck på henne var inte monstrens ondska utan hur vanliga människor, tjänstemän och poliser, fortsatte arbeta medan normer och regler obemärkt försköts. De följde order, de tillämpade paragrafer, de bevakade gränser som förflyttats. Hon beskrev bland detta som ondskans banalitet. Faran i tanklöshet och lydnad, där ansvar avhänds genom att sluta tänka från den andres ståndpunkt.
Den auktoritära staten ges möjligheter när vanliga människor, byråkrater och poliser, fortsätter att göra sitt jobb medas reglerna tyst ändras. De följer order. De tillämpar regler och riktlinjer. De bevakar och befäster gränser som flyttas, utan att de själva märker det.
NSPM 7 är några sidor byråkratprosa. Direktivet hänvisar till befintliga lagrum och existerande institutioner. Men det gör också något nytt. Det tar FBI:s nätverk, Joint Terrorism Task Forces, beståendes av flera tusen agenter från federal, delstatlig och kommunal nivå, och säger åt dem att börja kartlägga organisationer och individer innan något brott har begåtts, utifrån de nya instruktionerna. Finansdepartementet får order att koordinera med banker för att spåra “misstänkta penningflöden”. Skattemyndigheten ska granska ideella föreningar för kopplingar till våld. Justitiedepartementet instrueras att åtala “till maximal utsträckning tillåten enligt lag”.
Direktivet kom efter två specifika händelser. I september mördades Charlie Kirk, en högerprofil och Youtuber. Samma vecka ägde en skjutning rum på en federal immigrationsanläggning i Dallas, och en person dog. Båda händelserna nämns i dokumentet som bevis för att våldet eskalerar. Men där finns också en annan argumentation. En hänvisning till mordet på sjukvårdschefen Brian Thompson i december förra året, det så kallade Luigi Mangione-fallet, där tusentals amerikaner i sociala medier uttryckte sympati för mördaren. Direktivet pekar på dem, på människor som skrev och delade inlägg, som exempel på ett nätverk som “främjar politiskt våld”.
Det är här logiken bakom NSPM 7 blir tydlig. Staten ser inte längre isolerade våldsbrott som händer i vakuum. Den ser kedjor av påverkan. Tänk dig en universitetslärare som håller ett seminarium om kapitalismkritik. En student delar föreläsningsanteckningarna på nätet. En aktivist organiserar en demonstration baserad på samma tankar. En ideell förening samlar in pengar för att stödja demonstranterna. När sedan någon, någonstans i den löst sammanhängande kretsen, begår ett våldsbrott kan alla steg i kedjan undersökas som delar av en konspiration. Direktivet beskriver hur detta börjar; i chattforum, på universitet, i sociala medier. Det beskriver hur kampanjer eskalerar genom “doxxing”, att publicera privatpersoners adresser för att utsätta dem för hot. Och sedan våldet. Men var ska polisen gripa in? Redan vid seminariet? Vid insamlingen? Vid demonstrationen? NSPM 7 ger inget svar. Det lämnar dörren öppen.
Visst finns det konstitutionella skydd. USA:s grundlag skyddar åsiktsfriheten, och högsta domstolen har fastställt att uppvigling bara kan straffas om den direkt uppmanar till omedelbart brott och sannolikt leder dit. Men domstolsprövning tar tid, ofta år. Och under tiden rullar utredningsapparaten på. Åklagare öppnar förundersökningar. Banker tvingas lämna ut kontotransaktioner. FBI kartlägger vem som känner vem. Personer kallas till förhör. Rätten kan visserligen stoppa övergrepp i efterhand, men först när skadan redan är skedd. Det är skillnaden mellan teori och praktik i en rättsstat under press.
Och här ligger den verkliga effekten. NSPM 7 behöver inte förbjuda någon att tala. Universitetsadministratörer skriver om sina regler. Banker väljer bort riskfyllda organisationer. Ideella föreningar lägger ner projekt som kan misstolkas. Journalister tvekar inför vissa ämnen. Det är självcensur, den sortens tystnad som ingen har beordrat men som alla förstår är säkrast. Timothy Snyder, som studerat hur demokratier kollapsar i Östeuropa, kallar det “att lyda i förväg”. Det är det första steget mot lydnad som system.
Det som gör NSPM 7 särskilt effektivt är att det inte kräver nya lagar. Strukturerna finns redan på plats. FBI:s Joint Terrorism Task Forces har funnits sedan 1980. Bankernas rapporteringsskyldighet existerar sedan decennier. Skattemyndighetens granskningsbefogenheter är etablerade. Det enda som ändras är prioriteringarna. Varifrån kommer hotet. Vem ska kartläggas. Vad räknas som riskindikator. Det kan en president göra med ett direktiv. Kongressen behöver inte rösta. Och det tar mycket längre tid att riva än att bygga.
Hannah Arendt överlevde nazismen och ägnade sedan livet åt att förstå hur demokratier förvandlas till tyranni. Hennes svar ger obehag. Det sker genom att vardagen normaliseras runt något onormalt. Hon beskrev byråkratin som “the rule of nobody”, där makten blir anonym och ansvar löses upp. Det dramatiska våldet har ersatts av administrativa beslut och dokumentation; legala i formen men ofta brutala i effekten. När regler och normer ändras utan att någon formellt bryter mot lagen, förskjuts gränserna obemärkt. Det är i det banala, det administrativa, det vardagliga som friheten går förlorad.
Man kan tycka att detta som nu pågår är avlägset, något som händer någon annanstans. Men idéer färdas. Metoder kopieras. Argument om säkerhet framför frihet låter lika övertygande på svenska som på engelska. När en demokrati börjar behandla vissa åsikter som riskmarkörer för brott flyttas en gräns som alla demokratier vilar på. Gränsen mellan tanke och handling. Mellan kritik och hot. Mellan opposition och fiende.
Timothy Snyder skrev i “On Tyranny” att auktoritärt styre sällan annonseras. Det smyger in genom till synes acceptabla administrativa reformer, genom säkerhetsåtgärder, genom undantagsregler som presenteras som tillfälliga men blir permanenta. Han varnar särskilt mot “den plötsliga katastrofen” som motiverar att man avskaffar maktdelning, upplöser opposition och inskränker grundläggande rättigheter.
“The sudden disaster that requires the end of checks and balances, the dissolution of opposition parties, the suspension of freedom of expression, the right to a fair trial, and so on, is the oldest trick in the Hitlerian book. Do not fall for it.”
NSPM 7 kom efter riktiga våldsbrott. Det formuleras i juridiskt korrekt språk. Det hänvisar till terrorism som alla fördömer. Men det bygger en struktur där politiska åsikter i sig blir grund för statlig övervakning – och det presenteras som nödvändigt just nu, tillfälligt, rimligt. Det är exakt den mekanism Snyder beskriver.
Vad kommer att ske nu? Det vet vi naturligtvis inte. Men sett i en större kontext, är utvecklingen djupt oroande. Bloggen Lawfare lägger ut texten:
“In a world in which the president can declare that immigration from Venezuela is a “predatory incursion” and deport people summarily on that basis, in which he can use the same theory to blow up civilian boats in the Caribbean and kill the people in them, in which he can file indictments against political enemies just because he hates them, and in which he can simply refuse to implement inconvenient acts of Congress like appropriations and the TikTok ban, one can’t be too certain that nonsensical words like the ones in these documents can’t be made flesh too by force of presidential will and the flaccid response of others to that will.”
När demokratier dör sker det sällan som en stor smäll. De förtvinar, ett byråkratiskt beslut i taget. NSPM 7 är ett sådant beslut. Det skedde den 25 september medan amerikanska medier fokuserade på annat. Den uppmärksamhetsekonomiska taktpinnen på sociala medier var så uppskruvad att ett byråkratiskt presidentdirektiv for obemärkt förbi. Det är en förflyttning som händer nu, i det tysta, medan världen tittar åt annat håll. Och när strukturen väl finns på plats visar historien att den är mycket svårare att riva än den var att bygga. Arendt visste det. Snyder varnar för det. Och nu ser vi det hända, i realtid, i USA.
Läs mer:
Lawfare Media
https://www.lawfaremedia.org/article/the-situation–the-nonsense-and-the-menace
Ken Klippenstein
https://www.kenklippenstein.com/p/trumps-nspm-7-labels-common-beliefs