För att skolan ska vara relevant behöver den utvecklas i takt med sin samtid. Digitaliseringen är en trend som påverkat samhället på ett enastående sätt det senaste decenniet. För att möta de utmaningar som digitaliseringen för med sig har stora delar av samhället utvecklats och förändrats. Men skolan har halkat efter på många ställen, och en av anledningarna till detta står att finna i att staten under snart tio års tid har minskat sina ambitioner, har avvecklat verksamhet och upphört att bistå med strategi och stöd för skolhuvudmän. Vad är det egentligen som har hänt?
Låt oss göra en tidsresa.
2005 var ett på många sätt händelserikt år. Bland mycket annat installerades George W Bush för sin andra mandatperiod. Fabian Bengtsson, VD för Siba, blev kidnappad i Göteborg. Youtube öppnades, World of Warcraft hade premiär i Europa och Ebay köpte Skype för 19 miljarder. När man idag ser tillbaka på det som hände för 10 år sedan känns det på många sätt längesedan. Youtube till exempel. Det är svårt att minnas ett internet utan Youtube idag. Eller att inte Twitter fanns, det skapades först 2006. Så mycket som hänt sedan dess. Utveckling som skett.
2005 hade jag hunnit jobba i flera år med IT och lärande i olika sammanhang. Från företag i Stockholm under IT-bubblan till ideella föreningar och därefter på Göteborgsregionen. Som jag minns det handlade ett av de större samtalen om när skolan skulle rustas med datorer till eleverna i någon större omfattning. Ett annat om hur man skulle utbilda lärarkåren så att de bättre kunde dra nytta av alla de nya verktyg för lärande som såg dagens ljus. Diskussioner som man känner igen än idag.
2005. Hur såg det ut då egentligen? Jag roade mig med att resa tillbaka i tiden med hjälp av Internet Archives Wayback Machine. En plats jag var sugen på att resa tillbaka till var till Myndigheten för Skolutveckling. Den bildades 1 mars 2003 och hade alltså haft ett par år på sig att bygga upp verksamheten 2005. Själv hade jag vid tiden mycket interaktioner med myndigheten och efter det att myndigheten under ett par år funnit sig till rätta fanns där ett förhållandevis tydligt uppdrag och en bred verksamhet inom skolutveckling.
Några klick och jag befinner mig på enheten för IT i skolan hos Myndigheten för Skolutveckling den 10 december 2005. Jag läser hur verksamheten beskriver sig själv:
”Myndigheten för skolutveckling har ett övergripande uppdrag att utveckla användningen av IT i skolan. Som en del i detta uppdrag driver myndigheten Skoldatanätet, en internetguide för pedagoger. Nationellt resurscentrum för multimedialäromedel, som driver webbplatsen Multimediabyrån, är en annan del. I uppdraget ingår också att ta till vara, utveckla och sprida de erfarenheter som finns från Delegationen för IT i skolan (ITiS) samt Kommittén för det europeiska skoldatanätet. Vidare ska myndigheten stödja de nätverk som byggts upp under ITiS samt stimulera projekt för aktiv svensk medverkan i det europeiska skoldatanätet. Dessutom ska Myndigheten för skolutveckling, i samråd med andra berörda myndigheter, utveckla en infrastruktur för digital information inom utbildningsområdet.”
Myndigheten hade också en utformad strategi för IT i skolan. Bland de roller myndigheten skulle ha inom området var att agera initiativtagare, konsult och mäklare. Räknar man antalet personer anställda vid myndigheten för att hantera uppdraget beträffande IT i skolan uppgick de till 20 personer att döma av webbsidan.
Vad hände sedan?
Myndigheten lades ner 30 september 2008. Skolverket övertog delar av verksamheten. Annan verksamhet lades ner eller avvecklades i steg. Den övertagande myndigheten, Skolverket, hade i sitt regleringsbrev från utbildningsdepartementet ett annat uppdrag, ett annat fokus och i allt väsentligt annan verksamhet. Det återspeglades under de kommande åren genom att verksamhet som tidigare bedrivits inom ramen för Myndigheten för Skolutveckling i allt väsentligt upphörde. På Skolverkets webb är det senaste regleringsbrev som omfattar IT i skolan, och som man hänvisar till, från 2008. Den senaste märkbara aktivitet på Skolverkets hemsida inom området är från 2013 och består av rapporten ”IT-användning och IT-kompetens i skolan”. Detta är i praktiken en sammanfattande rapport om läget 2012. Under samma tid sjösattes på Regeringskansliet arbetet med den Digitala Agendan, under Anna-Karin Hatt på Näringsdepartementet. Digitaliseringskommissionen har under de senaste åren lämnat ifrån sig ett antal betänkanden och rapporter. Hittills tycks dock detta arbete haft ett mycket begränsat inflytande över utbildningspolitiken.
2005 fanns 20 personer som i en nationell myndighet hade uppdrag, mandat och verksamhet inom området IT och skolan. Myndigheten hade en strategi för området.
2015 arbetar 1,2 personer vid Skolverket med IT i skolan (enligt Peter Karlberg, Skolverket).
Skolverket saknar ett bredare uppdrag inom området och har inte fått i uppdrag av Utbildningsdepartementet att bistå med någon strategi. Två nya myndigheter, Skolinspektionen och Skolforskningsinstitutet, har hunnit se dagens ljus sedan 2005. Skolinspektionen bedriver tillsyn bland annat avseende IT i skolan och pekar på brister inom ett antal områden, bland annat i en rapport 2012. Skolforskningsinstitutet är precis inrättat och har inte något uppdrag inom området IT i skolan som framkommer i myndighetens regleringsbrev. Det finns med andra ord i princip inte någon nationell, statlig, verksamhet inom området IT i skolan, frånsett den som handlar om tillsyn. Och eftersom i princip inte någon arbetar med IT i skolan, är det därför också rimligt att tro att det på nationell nivå saknas såväl grundläggande som strategisk kunskap inom området.
Hur har det då sett ut bland skolhuvudmännen under samma period?
De senaste tio åren har många skolhuvudmän givit sig ut på en för många omtumlande resa. Kommuner och fristående skolor har sett samhällsutvecklingen omkring dem och har gradvis insett behovet av en skola som producerar kunskap med hjälp av de verktyg och metoder som återfinns i resten av samhället. De har ägnat sig åt fortbildning, utrullning av olika former av koncept där varje elev har en egen dator (1 till 1), upphandlat lärplattformar och digitala läromedel, engagerat sig i projekt som Webbstjärnan och Skolfederation. Men ingen av dessa insatser, inte något av detta engagemang har fått något större stöd ifrån staten.
Konsekvenserna av detta är tydlig. De kommuner som förmått skapa en egen strategi för IT i skolan, som skaffat sig strategisk kompetens inom området och som långsiktigt arbetat parallellt med såväl investeringar i teknik som kompetensutveckling av lärare och skolledare har varit mer framgångsrika i att utveckla en skola för en digital samtid. Många kommuner har satsat på teknik utan att exempelvis säkerställa lärarnas kompetens inom området, och där har investeringarna ofta inte burit samma resultat. Många kommuner har fortfarande inte tagit ett steg mot en skola för en digital samtid alls. I det omfattande projektet Unos Uno ges en del av denna mera komplexa bild. Jan Hylén sammanfattar väl på sin blogg:
”I 2013 års rapport är det en komplex bild som målas upp. Det finns både positiva och negativa konsekvenser av 1:1. De negativa konsekvenserna menar forskarna drabbar i stort sett alla skolor men vissa skolor klarar att kompensera dem dels genom att man begränsar dem systematiskt och dels genom att de negativa konsekvenserna uppvägs av andra positiva konsekvenser som kan vara mycket större. Till de negativa konsekvenserna hör t.ex. ökade skillnader mellan skolor, ökade kostnader för skolan och ökat ensamarbete för eleverna. Både elever och lärare är överens om att ensamarbetet har ökat för eleverna. Eftersom det är väl känt sedan tidigare forskning att ensamarbete inte gynnar de flesta elever så är detta negativt, speciellt om eleverna lämnas själva under lång tid. Unos Uno-projektet visar också att de skolor som nått goda resultat har mer lärarlett arbete i grupp och enskilt lärarlett arbete. Det som funkar sämst är föreläsningar.
När det gäller förbättringarna är skillnaderna mellan skolorna stora. Forskarna visar hur de skolor som lyckats bäst upplever stora positiva skillnader både i elevernas kunskaper och färdigheter men också i arbetsmetoder, vilken administrativ modell skolan har mm. Lärarna upplever att den enskilde eleven blir mer synlig för läraren och läraren blir mer tillgänglig för eleven. Eleverna håller med om detta.”
Vidare sammanfattar Jan:
”Forskarna visar också att det till största delen är så att det är samma skolor som rapporterar förbättringar för både lärare och elever, med andra ord – de skolor som fungerar bra är välfungerande för både elever och lärare. Tyvärr sammanfaller skolor som lyckats i hög grad med socio-ekonomiska faktorer. Man har jämfört skolorna med Skolverkets data från SIRIS och de välfungerande skolorna är till största delen skolor där föräldrarna har hög utbildningsnivå. Men inte alltid, det finns undantag. Det är inte ödesbestämt i att skolor i mer utsatta områden måste fungera sämre. Det ställs alltså högre krav på dem för att de ska fungera bra – en svår utmaning som förstärks ytterligare av teknikutvecklingen.”
Digitaliseringen av skolan fortskrider alltså hos skolhuvudmännen, men med väldigt ojämn takt. Från ett klassrum till ett annat, från en skola till en annan, från en skolhuvudman till en annan – satsningar, kompetensutveckling, pedagogisk utveckling och strategi skiljer sig åt mycket.
I ljuset av detta torde rimligen statens uppgift vara att tillse att dessa skillnader minskar, genom ett aktivt, nationellt arbete. Så är som vi sett inte fallet. Genom sin bristande förmåga att stödja och främja skolutveckling på nationell nivå är en rimlig slutsats att statens walk-over inom området IT i skolan aktivt har bidragit till dessa ökade klyftor.
Det finns också verksamhet inom området IT i skolan där ingen enskild skolhuvudman kan verka, utan där det förutsätts nationell kraftsamling för att alls bedriva verksamhet. Dessa områden är många. Utvecklingen av nationella standarder för data inom utbildningssektorn (så att exempelvis statistik inom skolan är reellt jämförbar) är ett sådant område. Här pågår ett arbete på SIS där Skolverket och Utbildningsdepartementet borde ha en betydligt mer aktiv roll. Införandet av Skolfederation och Single Sign On borde ske snabbare, nationellt, för att bland annat minska administrativa bördor och öka effektiviteten i skolan. Dessa verksamheter bedrivs idag förtjänstfullt av .SE (Stiftelsen för Internetinfrastruktur), men är beroende av skolhuvudmännens engagemang, kompetens och intresse för att få spridning. Vidare borde lärare och elever få mer stöd av den sort som verksamheter likt Webbstjärnan, Barnhack, Digitalverkstan, Kodcentrum och Teacherhack med flera bedriver. Samtliga dessa insatser bedrivs av stiftelser, ideella föreningar och andra aktörer.
En ljusglimt det senaste året är Vinnovas satsningar Digitalisering för Framtidens Skola genom utlysningarna Innovationsprojekt samt Innovativa Testmiljöer. Genom innovationssystemet uppmuntras ett aktivt arbete inom just IT i skolan såväl hos skolhuvudmän som hos företag och andra aktörer i området. Dessa satsningar är dock av begränsad omfattning och sker under begränsad tid i projektform. De saknar dessutom tydlig koppling till den övrig utvecklingsverksramhet som bedrivs och kommuniceras i Utbildningsdepartementet och Skolverket. Den enda kommunikation från utbildningsdepartementet sedan den nya regeringen tillträdde i höstas som varit i närheten av att handla om IT i skolan har gällt högskolan, och då att analysera öppen nätbaserad utbildning, mera känt som MOOCs.
Trots den häpnadsväckande utvecklingen under det senaste decenniet, som kännetecknas av digitaliseringen av samhället, har staten inte agerat för att tillgodose att skolan följer med. De kommuner som haft kraft och förmåga har tagit ansvar, medans andra inte förmått göra så.
Folkskolans införande 1842 var ett svar på samtidens övergång till ett industrisamhälle, i vilket alla behövde kunna läsa, skriva och räkna för att kunna leva och verka i samhället. Nu lämnar vi industrisamhället bakom oss och träder in i ett digitaliserat, globaliserat och automatiserat interaktionssamhälle. Det borde vara nu man beslutar om skapandet av en skola för en ny tid, för nya behov.
Vad väntar vi på?