På tågstationen i Lviv står ett arrangemang av halmbal, majskolvar och traditionella broderade dukar. Gula krysantemum och en pumpa. Ett slags höstaltare mitt i vardagen, som om någon velat påminna resenärerna om att årstiderna fortfarande skiftar, att livet måste fortsätta att räknas i skördar och månadsskiften, inte bara i dagar sedan invasionen började. Det är något trotsigt i denna uppvisning av normalitet, något som vägrar låta kriget definiera allt.
Tre år och åtta månader. Snart fyra år av fullskaligt krig. Tidräkningen har blivit en egen genre i samtalen här, en referenspunkt som måste nämnas, erkännas, för att sedan läggas åt sidan så att arbetet och vardagen kan fortsätta. Det är så mycket som behövs göras i kriget, som inte är att vara i striden på fronten. Allt som inte är direkt strid men som ändå är avgörande för att motståndet ska bestå. Utbildning, kunskapsuppbyggnad, utveckling av förmågor. Och inte minst det osynliga kriget om information, om berättelser, om tolkningsföreträde.
Jag är här för sjätte gången på drygt ett år. I liknande uppdrag, men med nya frågeställningar. Ständigt nya frågeställningar. Krigets dynamik förändras snabbare än någon manual eller handledning kan fånga. Denna resa för mig till Lviv och Countering FIMI Weekend, en konferens som Center for Countering Disinformation arrangerar i samarbete med Myndigheten för Psykologiskt Försvar, för tredje året i rad. FIMI står för Foreign Influence and Malign Information, den ryska informationskrigföringens systematiska försök att så split, förvirring och tvivel. I ett klassrum med tjocka tegelväggar och stora skärmar möts människor från olika myndigheter och organisationer för att dela erfarenheter, metoder, motåtgärder. Många av deltagarna känner jag sedan tidigare. Vi har arbetat tillsammans, vecka efter vecka, via skärmar och dokument. Men varje gång vi kan mötas fysiskt ger något annat. Möten som formar berättelser och som får arbetet att bli tydligt och konkret.
Under workshopen märker jag hur diskussionerna pendlar mellan det teoretiska och det akut praktiska. Någon beskriver en ny metod för att verifiera källor. En annan berättar om en kampanj som rullades ut för bara några veckor sedan, och som redan har förändrat form flera gånger. Om ny teknik som förändrar spelreglerna ännu en gång. Det är denna ständiga anpassning som kräver mest kraft. Att aldrig kunna luta sig tillbaka, att hela tiden vara i läge att lära om, tänka nytt, kasta analyser som precis färdigställts eftersom verkligheten redan hunnit förbi. Uthålligheten ligger inte i att hålla ut genom något som har ett slut, utan i att acceptera att det här är tillståndet. Att varje dag kräver samma närvaro, samma skärpa, som den föregående.
I samband med den avslutande middagen under konferensen överlämnas ett mynt till mig av en representant för den ukrainska presidentadministrationen. På framsidan syns Ukrainas lilla statsvapen, treudden, och texten Офіс Президента України. Ytan är spegelblank och kastar reflexer som gör att den ser nästan svart ut i vissa vinklar. På baksidan bryter en stjärnformad ljusexplosion fram genom en sönderslagen yta. Längs en horisontell linje står det Сміливість буття. Modet att vara.
Det är ingen orden i formell mening, ingen juridisk utmärkelse, utan en protokollgåva till mig från presidentadministrationen. Den delas ut till de samarbetspartners och aktörer som bidragit i något särskilt avseende i Ukrainas kamp. Myntets symbolik och intention är tydlig. Det var djupt hedersamt och rörande att få ta emot detta uttryck för tacksamhet. Min känsla är att det inte ett erkännande av något som är färdigt, utan ett tack för att fortsätta. För att komma tillbaka, för att inte tröttna, för att bidra till något som inte har någon given slutpunkt. Myntet väger nästan ingenting i handen, men det bär på något tungt. En förväntan om att vi på olika sätt och från olika håll, måste orka detta tillsammans. Att vårt stöd inte är en tillfällig insats utan en del av en långsiktig kamp där uthålligheten i sig är en strategisk resurs.
På vägen tillbaka genom staden passerar jag ett grått elskåp vid en husvägg. Någon har målat med röd färg, lite slarvigt, lite brådskande. Free Azov. Två ord som bär en hel berättelse om soldater som fortfarande hålls fångna av Ryssland sedan striderna vid Azovstal i Mariupol. Om familjer som väntar. Om ett löfte som ännu inte kunnat infrias. Budskapet är inte riktat till mig, det är en påminnelse till alla som bor här. Glöm inte. Ge inte upp. Fortsätt kräva. Det är ännu en form av uthållighet, den som handlar om att hålla minnet levande tills de som saknas kan komma hem.
Kriget finns överallt i gatbilden om man tittar, men det finns också allt det andra. Kaféer som är öppna, människor som skrattar, barn på väg till skolan. Det är inte en paradox utan en nödvändighet. Vardagen är också motstånd. Att fortsätta leva, fira, lära, planera för nästa termin, nästa höst, nästa år, är att vägra låta kriget ta allt. Normaliteten är inte en förnekelse av verkligheten utan en strategi för att orka den.
När jag sätter mig på tåget tillbaka, så får jag möjlighet att genom resans lunk reflektera och känna in allt det som varit. Att skapa mening i alla intryck. Tåget är fullt av människor med väskor, datorer, livsmedel. Någon sover med huvudet mot fönstret. Någon tittar på en film på sin telefon. Det kunde varit vilken resa som helst, tills rösten kommer i högtalarna vid gränsen.
“Please make sure that you have picked up all your personal belongings. Thank you for traveling with our train. The Ukrainian rail hasn’t stopped since the beginning of the full-scale Russian invasion. We deliver strategic cargo, the wounded and the disabled from the deoccupied areas. Presidents and guests of all of us from all around the world. Still, our main mission lies ahead. To bring home all those 4 million Ukrainians evacuated by our trains. Thank you for your support. Our victory train is getting ready to roll into Donetsk, Luhansk, Mariupol and Simferopol. And it will. See you soon on board the Ukrainian Railways.”
Utropet är rutinmässigt levererat, nästan byråkratiskt i sin ton, men orden bär en stark berättelse. Det känns som en sammanfattning av vad jag sett, och av vad Ukraina gör varje dag. Järnvägen som inte stannat. Kunskapen som hela tiden utvecklas. Soldaterna som väntas hem. Städerna som ska återtas. Utropet är inte ett löfte om att allt är över snart, utan en bekräftelse på att arbetet fortsätter. Att uthålligheten inte är en tillfällig ansträngning utan själva grunden för allt som ska komma.
Jag tänker på myntet i min väska, på höstarrangemanget på tågstationen, på texten på elskåpet. Allt är delar av samma sak. Modet att vara, som det står på myntet, handlar inte om dramatiska gester utan om att fortsätta. Att komma tillbaka, vecka efter vecka. Att hålla konferenser år efter år. Att måla budskap på elskåp. Att ställa upp majskolvar och broderade dukar på en tågstation. Att lära nytt varje dag eftersom fienden också utvecklas. Att hålla tågen rullande.
När tåget rullar in i Polen och dörrarna öppnas ser jag hur människor samlar sina saker, hur de stiger av med sina liv packade i resväskor och kassar. De flesta kommer tillbaka. Några kanske redan nästa vecka, andra om någon månad. Och varje gång de gör det, varje gång någon väljer att återvända, att bidra, att fortsätta, är det ett litet men konkret svar på frågan om hur länge man kan orka.
Uthålligheten är inte något man kan mäta i enkla tal. Den består av tusentals små beslut, dagliga val att inte ge upp, att fortsätta bygga kunskap, att fortsätta fira hösten, att fortsätta vänta på de som ska komma hem. Den består av människor i konferensrum som resonerar om arbetssätt och metoder, av protokollgåvor som påminner om värdet av partnerskap, av tåg som fortsätter rulla mot städer som ännu inte är befriade men som kommer att vara det.
Modet att vara. I detta enkla uttryck finns hela svaret på hur man överlever ett krig som närmar sig sitt fjärde år. Inte genom att vänta ut det, utan genom att leva genom det. Genom att varje dag välja att fortsätta, att utvecklas, att stå kvar. Och när jag stiger av tåget, med myntet i fickan och minnena av samtalen fortfarande färska, vet jag att jag kommer tillbaka. För det är det man gör. Man kommer tillbaka.