Det är svårt att inte tänka på USA i dessa tider. Och ett begrepp jag hört allt oftare i samma mening som USA, är det lite kluriga ordet “kakistokrati”. Det är ett begrepp som härstammar från grekiskan, där “κάκιστος” (kakistos) betyder “sämst” och “κράτος” (kratos) betyder “styre”. Det refererar till ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest skrupelfria individerna innehar makten. Begreppet har använts för att beskriva situationer där inkompetens, korruption och självtjänande motiv genomsyrar det politiska ledarskapet. Det hjälper att förstå detta begrepp vid en analys av USAs politiska utveckling, särskilt mot bakgrund av de senaste decenniernas, och än mer den senaste tidens, förändringar. Kakistokratin tycks bli ett allt mer relevant begrepp i den amerikanska kontexten på grund av den tilltagande erosionen av demokratiska normer och institutioner, kombinerat med en stark polarisering och en politisk kultur där särintressen och lojaliteter väger tyngre än kompetens och ansvarstagande.
Med Donald Trump som president igen under 2025 finns en reell risk att utvecklingen fördjupas ytterligare. Hans tidigare mandatperiod präglades av en tydlig försvagning av både inhemska och internationella institutioner. Den här gången är det inte osannolikt att utvecklingen kommer att accelerera. Trumps intentioner inför mandatperioden har synliggjorts genom en plan, ofta kallad “Project 2025“, som syftar till att radikalt omforma det amerikanska politiska och administrativa systemet. Planen inkluderar avskedandet av tusentals federala tjänstemän och deras ersättning med politiskt lojala personer. Detta skulle innebära att expertis och oberoende åsidosätts till förmån för en centralisering av makten till presidenten och hans närmaste krets.
Förtroendet för det politiska systemet i USA har under de senaste decennierna urholkats påtagligt. Endast en liten del av befolkningen, omkring 17 procent, uppger att de federala myndigheterna i huvudsak handlar på ett rättfärdigt sätt. Denna skepsis har sina rötter i en politisk kultur där särskilda intressen fått en alltmer dominerande roll. Genom dolda kampanjbidrag och andra former av ekonomiskt inflytande har dessa grupper kunnat påverka beslutsfattandet i en omfattning som direkt utmanar demokratins fundament.
Utvecklingen är dock inte begränsad till det politiska landskapet. Även på den administrativa nivån har brister blivit uppenbara. Utnämningar till högt uppsatta positioner präglas ofta av lojalitet till partipolitiska agendor snarare än av kompetens och erfarenhet. I vissa fall har personer tillsatts som inte bara saknar nödvändig kompetens utan också aktivt motarbetar sina myndigheters uppdrag. Detta skapar en dysfunktionell struktur där institutioner försvagas inifrån och deras förmåga att tjäna allmänheten reduceras avsevärt.
Senaten, som i teorin ska fungera som en balanserande kraft inom den amerikanska maktdelningen, har i praktiken blivit ett redskap för partipolitiska intressen. Detta har försvagat dess roll som kontrollorgan och minskat möjligheterna till en oberoende granskning av den verkställande makten. Samtidigt har USA tappat mark i internationella mätningar av korruption, och landet ligger numera på plats 24 i Transparency Internationals globala rankning. Denna utveckling återspeglar inte bara en växande klientelism, utan också ett system där makt och privilegier i hög grad fördelas efter privata intressen snarare än allmänhetens bästa.
Den institutionella försvagning som ser ut att försämras, får allvarliga konsekvenser för USA:s roll som global stormakt. Ett USA där rättsstatens principer undermineras och där den politiska makten koncentreras riskerar att förlora sitt internationella inflytande. Traditionella allianser, som de med Europa, Japan och Sydkorea, skulle kunna urholkas ytterligare. Trumps “America First”-politik har redan tidigare visat sig vara destruktiv för multilaterala samarbeten och internationell stabilitet. Om politiken intensifieras kan den globala ordningen destabiliseras ytterligare i en tid när världen står inför betydande säkerhetspolitiska utmaningar, inklusive Rysslands krig i Ukraina, Kinas växande aggression mot Taiwan, Nordkoreas kärnvapenprogram och ett synnerligen instabilt mellanöstern.
Samtidigt möter USA nya geopolitiska allianser mellan autokratiska stater som Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea. Denna så kallade “axis of autocracies” utmanar inte bara USAs makt utan också grundläggande värden som demokrati och mänskliga rättigheter. Om USA under president Trump väljer att fortsätta sin isolationistiska utrikespolitik, riskerar dessa auktoritära stater att stärka sitt inflytande på den globala arenan. Utvecklingen skulle försvaga den västerländska liberala demokratins position ytterligare och göra det svårare att möta globala kriser som klimatförändringar, pandemier och ekonomiska kriser.
De ekonomiska konsekvenserna av en kakistokrati i USA är också betydande, såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Trumps tidigare politik präglades av handelskonflikter, särskilt med Kina, och det finns en överhängande risk att dessa konflikter eskalerar. För företag som är beroende av internationell handel kan detta leda till osäkerhet och ekonomiska förluster. Samtidigt kan investeringar i miljö- och klimatrelaterade projekt avbrytas, vilket förvärrar de globala ansträngningarna för att hantera klimatkrisen.
Ur ett demokratiskt perspektiv har USA redan klassificerats som en “bristfällig demokrati” i flera internationella analyser. Project 2025 ser ut at innebära en ytterligare försämring av det rådande tillståndet, där den demokratiska processen förlorar sin trovärdighet och legitimitet. Om valresultat inte accepteras och politiska institutioner manipuleras, riskerar USA att röra sig mot ett auktoritärt statsskick. Stagnation, social oro och våld kan bli en ytterligare följder av ett sådant scenario, vilket i sin tur än mer försvagar landets inre stabilitet och internationella trovärdighet.
I ett geopolitiskt perspektiv är riskerna med ett USA präglat av kakistokrati betydande. Som världens största ekonomi och en central aktör i internationell politik, har USA en avgörande roll för att upprätthålla global stabilitet. Om landets politiska system försvagas ytterligare, hotar detta inte bara den inhemska demokratin utan också den globala världsordningen. För världen innebär det en period av ökad osäkerhet, där maktbalansen riskerar att förskjutas till förmån för auktoritära regimer, med konsekvenser som kan bli svåra att förutse. Frågan är om USA, och världen, kan hantera de utmaningar som en kakistokratisk supermakt innebär.
@blog jag tror det mest hälsosamma är att helt överge tanken att USA är en liberal demokrati. De flesta verkar överens om att det var länge sedan (om någonsin) som USA uppfyllde de kriterierna. Citizens United verkar anses vara spiken i kistan. Det som har hänt nu är mest att man inte längre försöker dölja att man i all väsentlighet är en oligarki eller plutokrati. Jag undrar om det ens kommer att bli ett riktigt val 2028. Det verkar som väldigt många på riktigt har gett upp och slutat bry sig.