På skrivbordet ligger en svart ask. I den vilar ett bronskors med tre kronor och fyra svärd, fäst i ett gult och blått band. Bredvid asken ligger mina pågående minnesanteckningar inför nästa resa till Kyiv, och det är i den brytpunkten jag tänkte reflektera, kring att leda och organisera i turbulenta tider. Medaljen vilar lika mycket på något som hänt mellan Sverige och Ukraina under de senaste två åren, i ett arbete tillsammans med kollegor vid RISE, på uppdrag av Myndigheten för Psykologiskt Försvar, och i en lärande gemenskap i frivilliga försvarsorganisationer.
Det är SMKR i brons, Sveriges Militära Kamratföreningars Riksförbunds medalj, tilldelad genom Psyopsförbundet för bidraget till förbundets utbildningsverksamhet och för det fortlöpande arbetet i rollen som forskare.
Efter att ha öppnat asken och sett medaljen som jag tilldelats, var min första tanke att skriva några rader till mina kollegor vid de olika verksamheter vi stödjer i Ukraina. Kollegor som mitt under brinnande krig delat sin tid och sina insikter med mig, och som lärt mig mer än jag riktigt har ord för. Jag ville berätta för dem att denna medalj inte varit för mig att få, om det inte också var för deras arbete och vårt gemensamma lärande. Svaren kom snabbt tillbaka, gratulationer, men också återkopplingen om att de utbildningar och det utvecklingsarbete vi gjort har hjälpt teamen i Kyiv att tänka bredare och röra sig snabbare, och att dra nytta av teknik på sätt de aldrig kunnat tro. För egen del är det ungefär så nära ett verkligt kvitto man kommer, och det känns väldigt fint.
För mig så vittnar denna utmärkelse mera om ett sätt att arbeta, snarare än personer och något som hänt. Mitt bidrag har framförallt varit att bära kunskap från svenska forskningssammanhang till ukrainska organisationer som varje dag vaknar till en ny kamp i kriget, och att bära ukrainska insikter tillbaka till svenska myndigheter, forskningsmiljöer, företag och frivilligorganisationer som ser värde och behov av att förbereda sig och att lära.
Det moderna kriget rör sig i teknikens hastighet. Påverkansoperationer som för något decennium sedan innebar veckor av planering tar idag timmar. Deepfakes skapas på en vanlig dator. AI är integrerat i hela kedjan, från upptäckt till analys till verkan, och tempot ökar månad för månad. Ryssland har förstått detta, och Ukrainas försvar har förstått det. Frågan för oss i Sverige är om vi förmår omsätta lärande till insikt, och tillhandling, i tid.
John Boyd, amerikansk jaktpilot och strateg, beskrev en gång det som kommit att kallas OODA-loopen. Observera, orientera, besluta, agera. Den som rör sig snabbare än sin motståndare genom loopen vinner, inte för att man slår hårdare, utan för att man redan är någon annanstans när motståndaren slår. I dagens informationsmiljö handlar OODA om något bredare än luftstrid. Det handlar om hur snabbt forskning når myndigheter, myndigheter når företag, företag når civilsamhälle, och hur snabbt allt detta omsätts i förändrad praktik. Vår loop måste vara snabbare än angriparens, och allt börjar i lärandet.
Ukraina har på många sätt visat att det går. De hade inte en på förhand given plan för detta. Krigets krav och vetskapen om vad som står på spel, har gjort att de valt att lära, misslyckas, rätta till och gå vidare. I samarbeten mellan myndigheter som under normala omständigheter sällan har med varandra att göra. Hos företag som ställt om verksamhet och affärsmodeller för att möta helt nya utmaningar. I civilsamhälle som tog rollen av att vara en anpassningsbar och dynamisk medspelare. När jag arbetar med dessa parter, har jag sällan mött människor som vet mer än vad vi gör. Men jag har mött människor som väljer att lära sig snabbare och som väljer att anpassa sig efter omständigheter som man inte själv har valt att vara i.
Det är den lärdomen jag vill ta med mig hem. Ukrainas lösningar går sällan att kopiera rakt av, våra förutsättningar är andra, men deras hållning kan vi göra till vår. Att förnyelse är utgångspunkten och inte undantaget. Att samverkan är ett dagligt arbetssätt och inte en formell punkt i en handlingsplan. Att ingen enskild aktör ensam kan möta en tid av hybrida hot. Det förutsätter forskning, myndigheter, företag och civilsamhälle tillsammans. I fred, i kris och i krig.
Sveriges stöd till Ukraina är avgörande för Ukrainas möjlighet att stå emot en angripare. Det är på samma sätt avgörande för oss. Stödet är en kanal för lärande, en möjlighet att möta en allt svårare omvärld från en position av kunskap snarare än den av att släpa efter.
På skrivbordet återgår jag till asken, till bandet i blått och gult. Den tillhör kollegorna i Kyiv lika mycket som teamet på RISE och MPF, och kollegor i de frivilliga försvarsorganisationerna. De som väljer att ge sin tid för att höja andras förmåga.
Lämna ett svar