Han kan inte vara mer än sjutton, arton år. Vit pikétröja, en liten axelremsväska, ett par ljusa jeans. Han sitter framför ett upprätt piano av brunt fanér i en marmorinklädd nisch i avgångshallen på Kyiv-Pasazhyrskyi, Kyivs centralstation. Ovanför honom, mot stenen, en blå skylt: ”Грай! Нехай тебе почує весь вокзал!” Spela. Låt hela stationen höra dig.
Det är min tionde resa hit sedan den fullskaliga invasionen i februari 2022. Det är nästan alltid någon som spelar.
Jag panorerar långsamt med kameran. Bakom honom passerar resenärer på väg mot säkerhetskontrollen, ryggsäckar, resväskor, en man med rödbrun packning som väntar nedanför rulltrappan. Centralhallen öppnar sig i sin sovjetiska storskalighet med höga pelare i jaspis och brungrön sten och en honungsrund kupol. Mitt i hallen lyser den stora avgångstavlan grön och orange. Det är dit jag riktar bilden till slut.
På tavlan finns Lviv, Odesa, Charkiv, Dnipro, Sumy. Tågen går. Men intill, mot väggen, finns en separat lista över destinationer som rubriceras som ”tillfälligt ockuperade territorier”. Donetsk. Luhansk. Mariupol. Sevastopol. Simferopol. Berdiansk. Lysytjansk. Jevpatorija. Kerch. Det är en förteckning över onåbara tågstationer. Tillfälligt. En dag kommer tågen att gå dit igen. Det är en hållning, inte ett påstående.
Vid hallens bortre ände passerar en man med kryckor förbi ett café. Grön uniformsjacka, rakat huvud, ena byxbenet vikt och fasthäftat. Han haltar förbi cheesecake-skylten och försvinner mot rulltrappan. Det kan ha varit en mina. Det kan ha varit en FPV-drönare. Världshälsoorganisationens europakontor uppskattade redan vid mitten av 2024 att över hundra tusen amputationer hade genomförts i Ukraina under kriget. Det är en av de högsta siffrorna i modern europeisk historia. Ukraina är ett av världens mest minerade länder.
Pianot fortsätter att klinga.
På morgonen hade flyglarmet ljudit över staden. Det är numera inget anmärkningsvärt alls. Det ljuder flera gånger om dygnet, ibland flera gånger per natt. På människors ansikten den här resan finns det jag har sett varje gång det senaste året. Trötthet i ögonvrår. En sömn som aldrig riktigt blir sömn. En oro som lagts till lager på lager tills den blivit ett underliggande klimat.
Och samtidigt är det vår i Kyiv. Solen står varm över stadens gator och torg. Kastanjeträden är på väg att slå ut. Det finns en lättnad i luften som inte handlar om kriget men som ändå handlar om kriget, för det är den lättnad som följer på en lång och mörk vinter. Hopp är inte detsamma som optimism. Hopp är att fortsätta sätta sig vid pianot.
Den här veckan tillkännagav Trump ett tredagars eldupphör i samband med Segerdagen den nionde maj. Som så ofta i detta krig vilade det mer på diplomatiska formuleringar än på någon säker förväntan om tystnad vid fronten. Ryssland kontrollerar fortfarande omkring en femtedel av Ukraina, inklusive Krim och de delar av Donbas som ockuperades före den fullskaliga invasionen. Under 2026 har de ryska framryckningarna fortsatt, men takten har minskat. Priset har varit enormt. Enligt flera västliga och ukrainska uppskattningar överstiger Rysslands samlade militära förluster, dödade och sårade inräknade, en miljon. Enligt brittiska och ukrainska uppgifter har Ryssland under början av 2026 förlorat fler soldater per månad än landet förmår rekrytera. Samtidigt når Ukrainas drönare allt längre in i Ryssland och har orsakat betydande skador på raffinaderier, hamnar och annan oljeinfrastruktur. Det slår mot en av de viktigaste intäktskällorna i den ryska krigsekonomin.
Men vid pianot på centralstationen är vi här och nu. Den unge mannens fingrar fortsätter över tangenterna. Stationsklockan tickar. Tåget mot Przemyśl avgår om fyrtio minuter.
Jag är här i mitt arbete vid RISE, inom ramen för Myndigheten för psykologiskt försvars uppdrag att stödja ukrainska institutioner. Veckan har varit fylld av möten, workshops och utbildning tillsammans med våra partners. Vi har träffat svenska myndigheter på plats och har samverkat med kollegor från andra länder i Europa. För varje resa till Ukraina jag haft, har jag funnit att förmågan att lära och att utvecklas inte handlar om ett ensidigt stöd från Sverige till Ukraina. Det går åt båda håll.
Den första tiden var rörelsen enkelriktad. Vi kom hit för att stödja. För att överföra strukturer, metoder, arbetssätt och teknik. Men nu är bilden en annan. Myndigheten för Civilt Försvar slutredovisade i januari 2026 regeringsuppdraget om ukrainska erfarenheter för det svenska civila försvaret. Totalförsvarets forskningsinstitut publicerade några dagar före denna resa ett memo om luftkrig och skyddsrum med direkta lärdomar från den ukrainska vardagen. När vi reser till Ukraina idag, är utbytet ömsesidigt.
Liubov Tsybulska, som grundade Join Ukraine, uttryckte det tydligt vid ett av våra möten i vintras. ”I moderna krig är det inte arméer som vinner. Det är samhällen.” Det Ukraina lär oss är hur ett samhälle håller. Hur en järnväg fortsätter rulla under ungefär sex attacker per dygn mot infrastrukturen. Hur vägar och hus repareras efter ett anfall. Om hur organisationer ställer om för att möta teknikutvecklingen, dra nytta av dess fördelar utan att falla offer för dess negativa konsekvenser.
Men jag lär mig också mycket om motståndskraft i vardagen. Om hur ett kafé fortsätter att erbjuda en grymt god cheesecake. Om hur ett piano står tillgängligt mitt i en centralstation i ett land i krig, och hur en ung man sätter sig och spelar under skylten med orden ”spela, låt oss höra dig.”
Det är en politisk handling. Att vara hörd är motsatsen till att vara tystad. Hela det ryska projektet handlar om det senare, om att radera röster, identitet, ortsnamn. Skylten ovanför pianot är ett svar.
Tåget rullar långsamt västerut. I kameran ligger en kort film som fångade ett vardagligt ögonblick. En ung mans fingrar över tangenter. En avgångstavla med städer som inte går att resa till. En veteran vid kaféet. Och bakom det, marmorhallens dämpade ekon av tonerna han spelar, som fortsätter klinga genom hallen även när jag lägger från mig telefonen samtidigt som vagnen lämnar perrongen.
En dag kommer tågen att gå till Mariupol igen. Tills dess behöver Ukraina vårt stöd. Och vi behöver deras lärdomar lika mycket. Det är en jämbörd relation nu. Det vore ohederligt att tala om den som något annat.
Lämna ett svar