Det finns blod på marken utanför ett övergivet hotell i Antonivka. Ingen vet vems det är. Ingen ambulans kommer hit längre, ingen brandkår, ingen polis. Det enda som rör sig i gatorna är vildgetter som irrar bland sönderskjutna bilar och krossade fönsterrutor. De tillhörde en kvinna som hette Laura. Hon vägrade lämna Kherson. Hon stannade för sina getters skull. Ryssarna dödade henne. Nu vandrar hennes getter genom gator där ingenting längre lever som det ska.
Jag ser det genom den irländske dokumentärfilmaren Caolan Robertsons kamera. Hans senaste film från Kherson, publicerad idag, är trettio minuter lång och något av det starkaste som dokumenterats från kriget i Ukraina. Robertson har rapporterat från Kherson sedan februari 2023, strax efter stadens befrielse. Det han visar nu, tre år senare, är en stad som sakta utplånas under drönare, artilleri och antipersonella minor. Robertson fick sällsynt tillgång till den 34:e marinbrigaden i Antonivka, bara några hundra meter från ryska positioner på andra sidan Dnepr, och följer soldaterna medan de skjuter ner drönare innan de når stadskärnan. En del når fram ändå.
Filmen finns länkad ovan, och den är viktig.
Under förra årets värsta period drabbades Kherson av omkring 330 attacker under ett enda dygn. Dagarna innan Robertsons besök översteg siffran 600. Drönare orsakar nu sjuttio procent av de civila dödsfallen, enligt FN:s människorättsobservatörer. Befolkningen i Antonivka har halverats. Robertsons producent, själv uppvuxen i Kherson, beskriver marknaden i centrum. De enda butikerna som går bra säljer blommor till begravningar. ”Vi tror alltid att nu är det som värst”, säger hon. ”Sedan går ett år och vi förstår att det var bra jämfört med nu.”
Lokalbefolkningen beskriver sedan 2024 det som pågår som en ”human safari”: drönare som aktivt jagar civila, bilar och bussar. Ryssland filmar och publicerar stolt videor av attackerna. Reparationsarbetare som lagar sönderskjutna tak har blivit särskilt utsatta; för några månader sedan lagade de åttahundra fönster i månaden, nu är siffran femtusen. Parallellt släpper ryska drönare fjärilsminor, förbjudna antipersonella minor, över bostadsområden. De ser ut som löv. De ser ut som leksaker. Invånarna måste titta uppåt mot himlen och nedåt mot marken i samma steg.
Terrorn syftar till mer än att döda. Den är fronten i en kognitiv krigföring som sträcker sig långt bortom Khersons stadsgräns. I slutet av 2025 godkände Kreml 600 miljoner rubel för propaganda riktad mot befolkningen på den ockuperade östra stranden av Dnepr. Budskapet är ihållande och enkelt. Staden är förlorad, motstånd är meningslöst. Städer som Oleshky har isolerats helt, utan mat, medicin eller elektricitet. Människor smälter snö för att dricka. Kroppar lämnas i gatorna. Det fysiska våldet och informationsoperationerna är inte separata verktyg. De är delar av samma strategi. Att bryta en befolknings vilja att existera på sin egen mark. Analytiker kallar det en luftburen belägring. Att krossa en stad uppifrån, utan att korsa floden.
Samma logik riktas mot resten av Europa, i andra former men med samma syfte. Kognitiv krigföring, cyberangrepp, utpressning genom tillgång till energi, systematiskt underminerande av förtroendet för demokratiska institutioner. Det som skiljer Kherson är att vapnen är synliga, att konsekvenserna ligger på asfalten, att offren har namn och ansikten. Men den kognitiva krigföringens fundament är detsamma. Att göra motstånd meningslöst, att övertyga oss om att det som angrips inte är värt att försvara. Stödet till Ukraina är inte välgörenhet. Det är ett försvar av den europeiska rättsstatens grundprincip. Att territoriell aggression inte lönar sig, att internationell rätt inte är förhandlingsbar, att demokratiska samhällen skyddar varandra. Om den principen faller i Kherson faller den överallt.
Det finns idag mycket lite internationell mediebevakning av det som sker så här nära fronten. Robertson finansieras av tittare genom Patreon, utan sponsorer eller mediehusstöd. Att en oberoende filmskapare med en kamera och kroppsskydd är en av ytterst få som dokumenterar hur en europeisk stad systematiskt terrorbombas borde vara en nyhet i sig. Vårt fokus och så också våra medier förmår till synes bara återspegla en konflikt i taget. Nu är blickarna riktade mot mellanöstern.
I filmens slutminuter möter Robertson en kvinna från Antonivka. Beskjutningen tog hennes hem och hennes son. Nu tillbringar hon sina dagar med att plantera träd i den sönderskjutna staden. ”Varje frö som läggs i marken”, säger hon, ger uttryck för samma sak. Ni har inte tagit allt.”
Det är den bilden som stannar kvar. En kvinna som planterar i en stad som bombas sönder. Det mest vardagliga och det mest trotsiga i en och samma gest. Och det enda som kan göra den gesten meningslös är om vi, trygga på vår sida av skärmen, väljer att titta bort. Robertsons film tar en halvtimme. Det är inte mycket begärt. Se den.
Referenser
Robertson, C. (2026, 7 april). I’m 1km from the frontline and Russians are unleashing hell [Dokumentärfilm]. YouTube.
Human Rights Watch. (2025, 3 juni). Hunted from above: Russia’s use of drones to attack civilians in Kherson, Ukraine.
Office of the United Nations High Commissioner for Human Rights. (2025, maj). ”They are hunting us”: Systematic drone attacks targeting civilians in Kherson.
Atlantic Council. (2025). Russia’s ’human safari’ in southern Ukraine is a warning to the world.
Lämna ett svar